Oron växer.....

och det gör ont i magen och ångesten knackar på. Min man sade till mig för ca 2 veckor sedan att hans högra ben blivit så smalt, då hade det tydligen varit så i några veckor. Men jag hade inget märkt för jag hade inte sett benet.

Vänster ben är redan skadat pga av strålning av ischiasnerven 2015 så det finns knappt någon känsel i. Han har därför haft problem att gå under en längre tid. Men sedan några månader tillbaka har det varit ännu jobbigare och sista 1,5 månaden försämrats ännu mer. Han har länge envist vägrat använda något stöd inne när han går, men senaste tiden har han börjat med krycka efter mycket tjat från mig. Det är väldigt ostadigt och vingligt annars.

Vi trodde nog att det här att han går sämre hade med det dåliga vänsterbenet att göra, men efter besök av sjukgymnasten från LAH i går förstår vi att så är det inte.

Vi trodde också att det faktum att han tappat muskler i högerbenet berodde på att han rört sig för lite. Men så var det inte. Vi trodde att benmusklerna kanske kunde tränas upp så han blev starkare. Det var jag som började prata om att vi behöver komma till en sjukgymnast för att prata om benet.

Och hon var alltså i går. Nej, man tappar inte så här mycket muskler när man fortfarande rör på sig sade hon. Och svårigheten att gå och ostadigheten beror på att det finns nästan inga muskler kvar i skinkorna. 

Och orsaken till detta är då att nerverna inte fungerar som de ska. Vad det beror på vet vi inte än, är det en metastas i ryggen som börjat växa och trycker på, är det en ny metastas eller kan det bero på tidigare strålning nere i korsryggen? Frågorna blev många. Han hade dessutom gått ner i vikt ca 6 kg från jag vet inte när, för han har sagt varje gång på onkologen att han vägt lika mycket hela året. Men han har tydligen inte ställt sig på vågen på ca 1,5 månad utan bara trott att vikten varit densamma.

I efterhand tänker jag att jag skulle varit mer på honom om att väga sig. Och frågat mer. Men man kan ju inte tjata om allt.

Tankarna far runt och man spekulerar hit och dit. Nu gjorde min man en datortomografi förra veckan pga 3 månaders kontroll efter en behandlingsomgång och vi ska på läkarbesök på måndag.

Det bävar jag extra mycket inför den här gången. Syns det nåt på röntgen och gör det inte det får de enligt min mening göra en MRT. För vi har varit med förut om att det funnits metastaser på ryggraden som inte synts på datortomografi men synts på magnetröntgen. 

Det är otäck det där, här gör man datortomografi vid varje kontroll och säger att det är oförändrat och sedan kan en magnetröntgen visa att här är en stor tumör och man vet inte hur länge den varit eller fått växa.

Och att sjukgymnasten sade att han behöver kanske andra hjälpmedel för att gå, två kryckor inte en, ev. rullator eller annat. Det var inte roligt för min man att höra.

Men en sak i taget. Läkarbesök först. Det blir tortyr att vänta på detta besök nu. Hur ska jag orka det känner jag just nu. Måste ta en dag i taget. Orkar jag gå på mina kurser i dag eller är det bättre att komma ut? Kan jag överhuvudtaget åka eftersom vi har vår dotter på 10 år och orkar han ta hand om henne i dag? 

Känner mig fysiskt och psykiskt trött och ledsen ända in i själen just nu, det dunkar i bröstet och jag vill inte att det ska vara så här. 

Kram till alla som lever eller levt i detta outhärdliga.

Åsa