Att lyssna på någon som har varit där – ett tips till dig som är anhörig
Som anhörig till någon med cancer söker man ofta efter svar – men ännu oftare efter igenkänning.
Det är därför jag vill lyfta detta avsnitt ur podden Ofiltrerat, där Linn Herbertsson delar sin berättelse om att förlora sin mamma i cancer. Det är en berättelse som griper tag – inte bara för att den är ärlig och sorglig, utan för att den är välbekant för så många andra anhöriga.
Linn var 19 år när hennes mamma diagnosticerades för första gången. Hon följde med på varje strålbehandling, var vid sin mammas sida under de sista veckorna, och skrev om hela resan – både i sin blogg och i sina dagböcker. Det är en skildring av hur det är att vara anhörig, inifrån.
Hon beskriver den fysiska och psykiska utmattningen, sorgen som kommer i skov, hur man ändå hittar skrattet igen – och det svåra i att försöka leva vidare för den som inte längre finns.
Efter mammans död startade Linn en insamling till Cancerfonden som samlade in över 90 000 kronor – och har sedan dess fortsatt prata öppet om både sorg, ansvar, kärlek och hur man tar sig igenom det som inte går att förstå.
Jag delar detta som ett tips – men också som en påminnelse.
Som medgrundare och verksamhetschef för Cancerkompisar har jag under många år tagit del av anhörigas berättelser. En röd tråd är att man sällan söker svar – man söker någon som har varit där. Det är därför vi matchar anhöriga utifrån deras relation till den cancersjuke. För ibland räcker det att få prata med någon som vet, utan att behöva förklara allt.
Och ibland räcker det att få lyssna på någon som satt bredvid samma säng, hållit samma oro i kroppen, och försökt hitta livsviljan igen.
Cancerkompisar – Mötesplatsen mellan anhöriga.För att du inte är ensam.
/Alexandra Lellky