Från en personlig förlust till ett nationellt stipendium

Jag har burit på en hemlighet i två veckor.

Nu kan jag äntligen berätta att jag har tilldelats Maria Zoéga-stipendiet 2026 för arbetet med Cancerkompisar.

När jag stod på scenen och tog emot stipendiet gick tankarna inte till mig själv. De gick till min mamma. Och till Björn.

Björn var min mammas man. Han dog i cancer år 2001, innan han ens hunnit fylla 50 år. På hans gravsten står orden:

“Fortsättning följer.”

När jag läser de orden idag känns de nästan overkliga. För vem kunde då ana att sorgen, ensamheten och erfarenheterna från den tiden en dag skulle leda till att Cancerkompisar blev verklighet.

När vi startade Cancerkompisar var det få som pratade om anhöriga. Fokus låg naturligt på den som var sjuk. Men vi såg något annat också.

Vi såg den som satt bredvid.

Den som höll ihop vardagen.

Den som bar oron.

Den som försökte vara stark.

Den som ofta kände sig ensam.

Under 14 år har vi byggt Cancerkompisar steg för steg. Vägen har inte alltid varit enkel.

Många tyckte att idén var viktig. Få visste hur de skulle hjälpa till.

Vi har blivit ifrågasatta. Nekade finansiering. Nekade sponsorskap. Ofta mötts av välmenande råd istället för konkret stöd.

Det märkliga är att många först förstod behovet när de själva blev anhöriga.

Först då blev ensamheten verklig.

Först då blev ansvaret verkligt.

Först då blev behovet av stöd verkligt.

Därför betyder det här stipendiet så mycket mer än en utmärkelse.

För mig är det ett tecken på att anhörigas röster börjar höras.

Att deras erfarenheter räknas.

Att deras behov av stöd tas på allvar.

Framför allt hoppas jag att det ger oss möjlighet att fortsätta arbetet för alla de människor som just nu befinner sig mitt i det som en gång fick mig att starta Cancerkompisar.

För någon sitter bredvid en sjukhussäng idag.

Någon försöker hålla ihop vardagen.

Någon känner sig ensam.

Och det är för dem vi fortsätter.

Kanske är det precis där fortsättningen följer.