Den vanligaste lögnen anhöriga säger
Den vanligaste lögnen anhöriga säger är: “Det är ingen fara med mig”
“Det är ingen fara med mig.”
Det är en mening vi hör ofta från anhöriga.
Inte för att den alltid är sann, utan för att många känner att de måste säga den.
När någon man bryr sig om får cancer hamnar fokus naturligt på den cancerdrabbade. Det ska det också göra. Men samtidigt händer något med många anhöriga. Man vänjer sig vid att sätta sina egna behov åt sidan.
Man svarar att allt är bra fast man sover dåligt.
Man säger att man klarar sig fast man är helt slut.
Man säger att det inte är någon fara fast oron finns där varje dag.
För många handlar det inte om att ljuga. Det handlar om att skydda andra. Man vill inte belasta familjen ytterligare. Man vill inte ta plats. Man vill inte att någon ska tro att man jämför sin situation med den cancerdrabbades.
Men konsekvensen blir ofta att ingen ser hur mycket man faktiskt bär.
Om ingen vet att du kämpar blir det också svårt att få stöd.
På Cancerkompisar möter vi många anhöriga som beskriver just detta. Först när de träffar andra i samma situation vågar de sätta ord på hur de själva mår.
Och ofta kommer samma insikt:
“Det var visst fara med mig också.”
Att behöva stöd som anhörig är inte ett tecken på svaghet.
Det är en naturlig reaktion på en situation som är krävande, ibland under mycket lång tid.
Du behöver inte vänta tills du inte orkar längre.
Och du behöver inte bära allt själv.
Om du känner igen dig
Om du ofta svarar “det är ingen fara med mig” fast du egentligen inte mår bra kan det hjälpa att:
- Berätta för en person hur du faktiskt har det.
- Påminna dig själv om att stöd inte är en begränsad resurs.
- Prata med någon som varit anhörig själv.
Du behöver inte vänta tills du har nått gränsen för vad du orkar.