Du ska inte behöva bli både mamma och pappa

Om dubbla roller, saknaden efter den förälder som dött och känslan av att försöka räcka till för barnens skull.

Du ska inte behöva bli både mamma och pappa

Sommaravslutningar, studentfiranden och midsommardans.

Det är dagar som ofta beskrivs som ljusa och förväntansfulla. Barnen ska firas. Kameror ska fram. Blommor ska köpas. Någon ska komma ihåg tider, kläder, presenter och allt det där som hör till.

Men för den som har förlorat en partner i cancer kan just de här dagarna göra särskilt ont.

Inte alltid för att sorgen är lika bottenlös som i början. Livet kan ha börjat komma tillbaka. Skratten finns där igen. Lyckan kan till och med ha knackat på dörren. Men när barnen tar stora steg i livet blir frånvaron tydlig på ett annat sätt.

Det är då det syns att någon saknas.

En förälder som skulle ha stått där. Som skulle ha sett sitt barn springa ut, dansa, sjunga, växa, ta körkort, bli vuxen. En förälder som inte fick vara med.

För många efterlevande anhöriga handlar sorgen därför inte bara om den egna förlusten. Den handlar också om barnens. Om att se sitt barn leva vidare med en saknad som inte går att rätta till. Om att veta att det här inte bara gäller en högtid eller en avslutning, utan många stunder framåt i livet.

Och mitt i allt detta försöker den kvarvarande föräldern ofta vara två.

Man ska vara den som håller ihop vardagen, tjatar om rummet, planerar sommaren, övningskör, pratar om kroppen, kärlek, alkohol och allt annat som hör tonåren och livet till. Man ska vara tryggheten, strukturen, värmen och gränsen. Samtidigt ska man själv leva med att den andra föräldern saknas.

Det är inte konstigt att många försöker fylla tomrummet. Man vill ge barnen allt. Man vill kompensera för det som gått förlorat. Man vill vara nog.

Men kanske behöver fler efterlevande anhöriga få höra detta tydligt: du ska inte behöva bli både mamma och pappa.

Du får vara den förälder du är.

Det betyder inte att saknaden försvinner. Det betyder inte att allt blir lätt. Men det betyder att du inte måste bära en omöjlig uppgift som om den vore ditt personliga ansvar. Ingen kan ersätta en människa som har dött. Ingen kan fylla hela det tomrummet.

Däremot kan man fortsätta finnas. Fortsätta älska. Fortsätta skapa trygghet, även i en familj som ser annorlunda ut än den gjorde tidigare.

Det är kanske inte perfekt. Men det kan vara tillräckligt.

Inför sommaren vill vi därför säga till alla anhöriga som känner igen sig: sänk kraven där det går. Släpp några måsten. Låt återhämtningen få plats. Du behöver inte göra sommaren felfri för att den ska bli fin.

Barn behöver inte en förälder som lyckas vara två personer.

De behöver en förälder som orkar vara kvar.

________________

Texten bygger på en personlig reflektion av Åsa, ambassadör för Cancerkompisar.