Semester ifrån anhörigskapet

Sommar och semester, förväntningar och förhoppningar inför det som väntar, både sådant man ser fram emot och sådant som man som anhörig fasar inför.

Det är en utmaning att hitta balansen och svårt att riktigt kunna slappna av.

Man kan ju aldrig ta semester ifrån anhörigskapet så det är svårt att njuta av ”lediga” dagar. Särskilt svårt kan det vara när man på sociala medier ser alla bekantas fantastiska sommarbilder som ska likas.

Jag minns hur ont det gjorde när jag scrollade igenom andras semesterbilder med vetskapen om att det där kommer jag aldrig få uppleva. I alla fall var det så jag kände då. Man kan ju undra varför man utsätter sig för att titta på sociala medier när det gör som ondast men för mig var det också en sorts ventil eller kran för att släppa ut tårar, missunnsamhet och frustration, och kanske hade det ett visst syfte ändå. Nu är detta flera år sedan och idag har jag faktiskt semester, jag upplever igen och jag likar mina bekantas semesterbilder.

Det som blev annorlunda i mitt liv har visat sig också kunna bli bra.

Jag hittade lycka bakom nästa hörn, för att låna några ord från ett tidigare inlägg från en anhörig här. Styrka till er alla kämpar. En dag i taget. Hitta en eller flera cancerkompisar du också. Det är så viktigt att tänka på "mig själv" för att orka leva mitt i eller som efterlevande.

Vi finns på www.cancerkompisar.se och på Facebook i en sluten grupp som heter Cancerkompisar samt på instagram med samma namn.

Kram Åsa