Morfin och missförstånd
- Har du ont?
Nickningar...
- Har du ont i huvudet?
Nickningar...
Har du mycket ont i huvudet?
Nickningar...
- Vill du testa alvedon först?
Nickningar...
Min man får två alvedon, men jag märker efter en stund att andningen är fortfarande uppe i bröstet på honom. Han är inte helt avkopplad.
- Har du fortfarande ont?
Ett snett garv...
- Men har du ont?
Huvudskakningar och ytterligare ett snett garv på ett halvsidesförlamat manér.
Det går en stund och jag märker på min man ånyo att det inte är okej.
- Har du ont någon annanstans?
Nickningar...
- Kan du peka?
Snett garv...
- Har du ont i magen?
Nickningar...
Efter ytterligare ett par utfrågningar så vill han trots allt ha morfin för att han har ont i huvudet. Går och hämtar vår mest erfarna sköterska på avdelningen. En rivig dam med stor portion humor, lika delar vänlighet och ännu mer kunskaper. Hon frågar min man:
- Har du ont?
Nickningar...
- I huvudet?
Min man förvrids till ett frågetecken.
- Vill du ha lite morfin?
Min mans blick säger allt. "Vad då morfin? Varför då?"
Att förstå någon med svår afasi och apraxi är ingen lek. Jag har alltid kunnat läsa min man oerhört bra och i viss mån kan jag det fortfarande. Det gäller samma sak åt det andra hållet, han har alltid haft lättast att förstå mig. Vetskapen om att han fortfarande är klar i huvudet, men att ljuden vi formulerar hamnar inte rätt i honom vilket gör att han har svårt att förstå. Apraxin gör att han ibland (ofta) nickar och säger nej och tvärtom. Då gäller det att tyda ögonen och det förminskade kroppsspråket. Det är svårare sedan han fick Mirtazapinet och inte har lika tydliga känsloyttringar.
Vill skriva så mycket mer, men mäktar inte just i stunden för att jag vet att om någon händelsevis skulle snubbla över texter, inte än formulerade, skulle denne någon kunna döma mig för mina tankar och det är nog inget jag riktigt klarar av, denna gråtens dag. Kanske det kommer en liten betraktelse, istället för en beskrivning av sjukdomen. Natten är ju precis inledd...
Puss och kram