Snart ett år sen
Igår fyllde våran äldsta dotter 3 år. Dagen innan var kämpig och tung, fanns alldeles för mycket påminnelse om att Stefan inte finns med oss för att fira. Han som älskade barn och kalas m.m.
Förra året var han såpass infektionskänslig och dålig att han inte kunde vara med och fira henne. Och snart har det gått ett helt år sen han gick bort. 2/4, en dag innan mammas 60-årsdag. Den dagen glömmer jag aldrig. Den dagen är lika klar i sinnet som om den hände igår. Hur jag lämnade Miléah på dagis, lämnade hunden hos hundvakten, och åkte till Hospice för att hämta pappas bankomat-kort och skulle egentligen till grann-byn o köpa en present till mamma. Men med darrande röst säger pappa att jag nog får komma in, att det ser ut att vara nära nu.
Chock, panik. Som i en dröm. Vi visste ju att han blev sämre o sämre. Men kvällen innan hade vi ju sagt "jag älskar dig" 3 gånger på raken o fnissat lite tillsammans innan jag hade gått för natten.
Jag trodde inte, eller kanske förnekade att han var såpass dålig. I mitt stilla sinne trodde jag aldrig att han innerst inne skulle lämna oss. Jag trodde, att trots när han hade tagit sitt sista andetag, att han skulle hoppa upp o säga att han skämtade. "men Mona, ja bara skojjade!" Det kanske var min försvarsmekanism, kanske min hjärna som inte ville förstå att just då, att i det där ljusgröna rummet på Hospice, den där vackra vårdagen då solen sken in på oss, att han hade lämnat oss och aldrig mer skulle finnas hos oss.
För det kunde ju inte vara så? Hur skulle MIN bror ha kunnat lämnat oss? 22 år gammal? Hur kunde jag helt plötsligt stå själv med mina föräldrar utan honom vid våran sida?
Igår firade vi Miléahs födelsedag hos mina föräldrar. Då plockade vi fram Stefans gamla Brio-tåg. Det kändes skönt att ha något som var hans med oss. Han som älskade tåg.
Jag kan inte förstå den här tomma känslan, känslan av att gå runt med ett hål i bröstkorgen och veta att det aldrig kommer kännas helt igen. Och den där undran om han ser oss ändå?
Den där frustrationen av att ha en konversation med någon som man varken ser eller hör, inga svar, bara frågor. Jag har aldrig ifrågasatt människans existens och värde mer än vad jag har gjort det senaste året. Är det verkligen meningen att livet ska vara så här? Att vi lever ett par år för att sen bara försvinna? Eller finns det något mer efter det här? Tanken på att Stefan inte finns med oss, att jag aldrig ska få träffa honom igen är så hjärtskärande att jag helt enkelt MÅSTE tro på att det finns något efter det här. Mest för att orka dom svåra dagarna. Då måste jag på något sätt intala mig själv att vi ses igen.
Kärlek//R