Du är här

Sista tiden

Visar inlägg inom begravning. Visa alla inlägg.

Känns ofattbart

Det har gått 2 månader sen mamma lämnade oss. Tiden går så fort, vet jag skriver det jämt men det gör den verkligen. Och det är jobbigt som sjutton utan mamma här. Hennes nummer kan jag inte med och ta bort i telefonen, även om ingen någonsin mer kommer svara på det numret.

Har en dotter som snart fyller 1 år. Trodde aldrig att hennes första födelsedag skulle firas utan hennes mormor. Inte heller att man skulle få fira sin egna födelsedag utan mamma med. Kommer kännas konstigt. Det gör det med allt vi gör som familj nu, det är jätteroligt att vi gör saker ihop. Men det är alltid någon som kommer saknas känner jag. Och det gör så ont.

Livet utan mamma kommer alltid vara konstigt. Speciellt när det blev så att hon lämnade oss alldeles för tidigt. Man hade ju hoppats på att man skulle få uppleva att hon blev gammal och fått sett sina barnbarn växa upp. Gör så ont att min lilla dotter inte kommer ha några egna minnen av min mamma, då dom inte kom till det stadiet att kunna leka ihop och att Tilde minns saker. Enda sättet hon kommer lära känna min mamma och sin mormor är genom att vi berättar om henne, och genom bilder. Men inte mer än så, och det är synd. För mamma gjorde allt för oss barn och för sina barnbarn. Hon ville så gärna vara mormor. Det fick hon vara, men inte så som hon ville för det orkade hon inte.

Mamma, jag saknar dig varje dag. Ditt skratt och ditt engagemang för oss i familjen. Man behövde inte göra nåt speciellt, bara vara där så kände man sig trygg hos dig. Nu känner man sig vilsen och vet inte vart man ska börja för att börja leva igen. Kanske är lättare när jag börjar jobba igen efter mammaledigheten. Men man har lärt sig och prioritera om här i livet. Livet är alldeles för skört för att hänga upp sig på saker som är mindre viktiga, viktigaste är familjen i alla lägen. Pengar hjälper en på vägen men det gör en aldrig lycklig. Vi drömde alltid om att vinna drömvinsten, visst det gör man ännu. Men min högsta dröm och önskan är att detta aldrig skulle hänt oss, att livet hade gått vidare som det var utan att cancern hittade våran familj.

Urnsättning gjord

Nu har mamma fått sin plats. 1½ månad efter att hon gått bort. Kändes inget kul och veta att det är det enda som är kvar av denna varma människa, att hon verkligen är borta. Var där lite innan 11. Pappa fick bära urnan till mammas plats. Sen så förklarade han som höll i vår begravning med hur det går till med det hela efter att man haft begravningen. Att det är väldigt noga med rutiner efteråt och att det inte blandas ihop en massa. Det enda som är kvar och lägga i urnan är vår benstomme, allt annat förbränns. Sen e den plomberad och en speciell bricka för just min mamma t.ex. Så det är mammas stoft som ligger där i..i en sluten urna. Där inga äckliga maskar eller nåt kan komma åt henne. Ingen cancer heller, även om den brann upp med benen när den satt mellan kotorna, men det är rätt åt den. 

Boupptäckningen gick snabbt idag, så nu hoppas jag det går fort dit det skickas så pappa kan börja ta tag i saker även om det är semestertider. För jag vill inte att han har en massa hängandes över sig. 

Saknar min mamma obeskrivligt mycket. Det är bara om man går igenom samma som man kan säga hur det känns. Men jag är helt övertygad om att hennes ande är här hos oss på olika sätt trots att vi är delade så, jag och pappa nära varandra men min bror är 20 min bort bara. Varje gång jag tänkt ringa pappa så ringer min telefon och det är pappa som ringer och tvärtom. Sen vet jag att mamma är med och lugnar min dotter när jag är på ställen som jag behöver få koncentrera mig på. Fick tips av en barndomskompis om två tjejer i GBG som har förmågan att få kontakt med andar på andra sidan. Hon hade provat det i alla fall i sin sorg efter sin mamma, och det kan kanske vara en idé. Få lite svar kanske på vad det var mamma ville säga det sista innan hon somnade in. Vi får se, har skickat iväg ett mail så får väl se om dom hör av sig eller ej. jag har aldrig upplevt att det "spökar" men jag vägrar tro att vi bara lämnar denna jorden. Även om det blir trångt med alla andar på jorden så tror jag ändå dom finns där. 

Lilla mamma, vad jag hade velat vrida tillbaka tiden, sluppit ha denna bloggen på ett sätt och aldrig kommit i kontakt med denna hemska sjukdom. Men ödet ville annat. Man har dock lärt sig prioritera annat än innan. Och sen vill jag även andra ska veta att man är inte så ensam som man känner sig. Det finns Cancerkompisar som stöttar och bara är där. Man blir inte dömd för man är ledsen eller nåt, för alla är i samma situation ungefär. Och nu ska man även bli ambassadör för dom, visa att dom finns och annat. Ska bli spännande, första utbildningen i Lund i slutet av Augusti. Får se om jag åker tidigt på morgonen eller om jag tar en paus från allt och sover över en natt. 

Men jag önskar så att det är en dröm detta som varat så förbannat länge...men samtidigt vaknar jag aldrig upp från den. Så det är verklighet och det är såhär livet är nu. En berg-och dalbana varje dag med alla känslor som finns. 

Mitt tal

Jag hatar och stå och prata inför folk, det värsta jag visste var och hålla föredrag i skolan. Men detta kände jag att jag bara ville göra. Och så blev det. Detta var vad jag sa:


Hela mitt liv så har jag fått höra att jag är så lik min mamma, men nu ska jag göra nåt som gör att jag skiljer mig från det, jag ska hålla tal. Det hade mamma aldrig gjort. jag hade aldrig i min vildaste fantasi tro att vi skulle samlas här redan allihopa för att ta farväl av mamma. och vi kommer aldrig få svar på varför just hon. 

Att mamma var omtyckt märks på alla som är här idag. Hon var aldrig ovän med nån och gav sig aldrig in i konflikter. 

Djur höll hon sig alltid nära, det märkte vi ofta under vår uppväxt. Inte minst genom alla tokiga hundar vi haft som skulle åka pulka och ruschkana. 

Vi är lika på många sätt jag och mamma. Det har jag hört hela livet. När jag fick frågan när jag var liten vems tös jag var sa jag snabbt : Jag är mammas tös. 

Vi har lika lätt till skrattet bägge två och vi skrattar på samma sätt. Båda älskar att sitta och leta nya maträtter på nätet. Mamma gjorde mest pajer och desserter, jag e mer för bakverk. Musik kan jag inte vara utan, men dansa med strykjärnet och dammsugarn gör jag bara inte. 

Mamma var snabb i motrepliker om det behövdes. Men inte på ett elakt sätt. Ofta fick hon pikar om sin ålder och sitt tjatande, fick namnet rugguggla bland annat. Och med åldern kunde det låta:

När blir du 50`?

Samma år som du blir 60 sen var det slut på den diskussionen. 

Alla säger att ens mamma är den bästa, så även våran. Även om hon var en riktig hönsmamma så ville hon bara oss vårt bästa. Och hade alltid koll på oss. Jag minns främst när vi fick flyga för första gången i livet, till Köpenhamn, då gick mamma och pappa in och handlade i taxfree och kom ut med 2 röda kepsar. på dessa stog det Marlboro. Dom skulle vi ha på oss hela tiden, tog vi av dom skällde hon på oss. Och vi syntes, folk tittade konstigt på oss när vi gick ner längst ströget. men hon såg ju oss. 

Otroligt barnkär och gjorde allt för oss barn och barnbarn. Kunde släppa allt för oss. 

Mamma gjorde aldrig några tokigheter, det fick vi andra göra i familjen. hon var den lugna av oss. jaja det löser sig var hennes filosofi. 

Hon är min stora idol och förebild. det sa jag till henne när hon låg där i sin säng hemma när hon var som sämst. Hon bara skakade på huvudet, jag är ju bara jag.Och eftersom jag återigen får höra att jag är så lik mamma så ska jag göra allt för att hon ska leva vidare genom mig till mina brorsbarn och inte minst till min dotter som absolut inte kommer minnas nåt av sin mormor. 

Det är en oerhörd saknad efter dig mamma, hålet i hjärtat kommer bara bli helt först när vi ses i en cancer-  och bekymmersfri värld. och där kommer vi ta vid där vi slutade. Som Mattis sa i Ronja Rövardotter när Skallepär hade dött: Du fattas så det skär i bröstet. Sknar och älskar dig så mamma! Sov gott!

Då var det över

Ja, då är det över med begravningen. Var bara en lång väntan på att få åka till kapellet. Och man hade sån ånger så det går inte ens och beskriva. Pappa blev lite irreterad över att vi skulle vara där en timma innan och sen se att det var en begravning innan oss. Så vi fick stå och vänta i en halvtimma och under den tiden så bröt han ihop. Och jag fick gå in och hjälpa till med musiken. Var så fint inne i kapellet. Massa fina blommor, mamma hade tyckt det vart så vackert, hon älskade blommor. Det var en jobbig stund, men det är ju alla begravningar. Men jag orkade med att hålla mitt tal, det trodde jag inte. Musiken var mäktig, och jag kunde se hur mamma låg där i kistan och njöt av musiken vi valt till hennes avsked. 

Många arbetskamrater och andra man inte trodde skulle vara där. Men det var otroligt uppskattat. Mamma var verkligen omtyckt och älskad av alla. Och det är därför hon är så saknad med. 

Är det nu man ska gå vidare i livet? Vart ska man börja? Kommer man få en svallvåg av tårar hela livet? ja, man får helt enkelt se hur livet blir, en sak e säkert att det kommer bli så tomt utan henne, livet blir aldrig desamma igen. 

Har flyttat alla blommor som dom la bakom kapellet till hennes plats här i Torslanda så det syns att någon ska ligga där. Får bara kolla så det inte vissnar för fort, får man ju rensa bort det med. Synd bara att vå kistbukett inte var med, men den följde nog med kistan till det sista stoppet. Nu e mamma bara stoft, tror jag i alla fall. Helt sjukt att en sån livsglad människa bara kan damm..men hennes själ och ande lever vidare och är med oss överallt. Brukar inte tro på sånt men jag är helt övertygad om det. Som min bror sa, det var hon som höll dom två barnbarnen som var med, bl.a min dotter på 10 mån, det var hon som höll dom lugna och såg till att dom uppförde sig så bra. 

Lilla mamma, kommer aldrig fatta riktigt att du verkligen är borta. Älskade mamma!

Begravning

Imorgon onsdag kommer annonsen in i GP. 

Är så mycket som ska fixas kring en begravning. Det är mycket när man föds, gifter sig och dör. Och det är samma saker som dom kan ta betalt för med. Helt sjukt sicka priser det är. 

Vi ska inte ha nån efteråt heller, för det är svårt och säga vilka som är nära och vilka som inte är det. Och vi vill inte neka nån direkt heller. Så det hoppar vi över. 

Blommor eller vad man nu ska lämna vid avskedet får man med fixa själv. Det är så det brukar vara sa han på begravningsbyrån. hade jag inte en aning om då jag alltid fått det till mig dom gånger jag varit på begravning. Plus att det var oftast mamma som skötte allt sånt från oss. 

Det känns så overkligt att vi ska säga hej då till mamma återigen...och sen ge henne hennes plats för sista vilan. Den valde vi ut igår.