Sista tiden

Det har gått 2 månader sen mamma lämnade oss. Tiden går så fort, vet jag skriver det jämt men det gör den verkligen. Och det är jobbigt som sjutton utan mamma här. Hennes nummer kan jag inte med och ta bort i telefonen, även om ingen någonsin mer kommer svara på det numret.

Har en dotter som snart fyller 1 år. Trodde aldrig att hennes första födelsedag skulle firas utan hennes mormor. Inte heller att man skulle få fira sin egna födelsedag utan mamma med. Kommer kännas konstigt. Det gör det med allt vi gör som familj nu, det är jätteroligt att vi gör saker ihop. Men det är alltid någon som kommer saknas känner jag. Och det gör så ont.

Livet utan mamma kommer alltid vara konstigt. Speciellt när det blev så att hon lämnade oss alldeles för tidigt. Man hade ju hoppats på att man skulle få uppleva att hon blev gammal och fått sett sina barnbarn växa upp. Gör så ont att min lilla dotter inte kommer ha några egna minnen av min mamma, då dom inte kom till det stadiet att kunna leka ihop och att Tilde minns saker. Enda sättet hon kommer lära känna min mamma och sin mormor är genom att vi berättar om henne, och genom bilder. Men inte mer än så, och det är synd. För mamma gjorde allt för oss barn och för sina barnbarn. Hon ville så gärna vara mormor. Det fick hon vara, men inte så som hon ville för det orkade hon inte.

Mamma, jag saknar dig varje dag. Ditt skratt och ditt engagemang för oss i familjen. Man behövde inte göra nåt speciellt, bara vara där så kände man sig trygg hos dig. Nu känner man sig vilsen och vet inte vart man ska börja för att börja leva igen. Kanske är lättare när jag börjar jobba igen efter mammaledigheten. Men man har lärt sig och prioritera om här i livet. Livet är alldeles för skört för att hänga upp sig på saker som är mindre viktiga, viktigaste är familjen i alla lägen. Pengar hjälper en på vägen men det gör en aldrig lycklig. Vi drömde alltid om att vinna drömvinsten, visst det gör man ännu. Men min högsta dröm och önskan är att detta aldrig skulle hänt oss, att livet hade gått vidare som det var utan att cancern hittade våran familj.

Nu har mamma fått sin plats. 1½ månad efter att hon gått bort. Kändes inget kul och veta att det är det enda som är kvar av denna varma människa, att hon verkligen är borta. Var där lite innan 11. Pappa fick bära urnan till mammas plats. Sen så förklarade han som höll i vår begravning med hur det går till med det hela efter att man haft begravningen. Att det är väldigt noga med rutiner efteråt och att det inte blandas ihop en massa. Det enda som är kvar och lägga i urnan är vår benstomme, allt annat förbränns. Sen e den plomberad och en speciell bricka för just min mamma t.ex. Så det är mammas stoft som ligger där i..i en sluten urna. Där inga äckliga maskar eller nåt kan komma åt henne. Ingen cancer heller, även om den brann upp med benen när den satt mellan kotorna, men det är rätt åt den. 

Boupptäckningen gick snabbt idag, så nu hoppas jag det går fort dit det skickas så pappa kan börja ta tag i saker även om det är semestertider. För jag vill inte att han har en massa hängandes över sig. 

Saknar min mamma obeskrivligt mycket. Det är bara om man går igenom samma som man kan säga hur det känns. Men jag är helt övertygad om att hennes ande är här hos oss på olika sätt trots att vi är delade så, jag och pappa nära varandra men min bror är 20 min bort bara. Varje gång jag tänkt ringa pappa så ringer min telefon och det är pappa som ringer och tvärtom. Sen vet jag att mamma är med och lugnar min dotter när jag är på ställen som jag behöver få koncentrera mig på. Fick tips av en barndomskompis om två tjejer i GBG som har förmågan att få kontakt med andar på andra sidan. Hon hade provat det i alla fall i sin sorg efter sin mamma, och det kan kanske vara en idé. Få lite svar kanske på vad det var mamma ville säga det sista innan hon somnade in. Vi får se, har skickat iväg ett mail så får väl se om dom hör av sig eller ej. jag har aldrig upplevt att det "spökar" men jag vägrar tro att vi bara lämnar denna jorden. Även om det blir trångt med alla andar på jorden så tror jag ändå dom finns där. 

Lilla mamma, vad jag hade velat vrida tillbaka tiden, sluppit ha denna bloggen på ett sätt och aldrig kommit i kontakt med denna hemska sjukdom. Men ödet ville annat. Man har dock lärt sig prioritera annat än innan. Och sen vill jag även andra ska veta att man är inte så ensam som man känner sig. Det finns Cancerkompisar som stöttar och bara är där. Man blir inte dömd för man är ledsen eller nåt, för alla är i samma situation ungefär. Och nu ska man även bli ambassadör för dom, visa att dom finns och annat. Ska bli spännande, första utbildningen i Lund i slutet av Augusti. Får se om jag åker tidigt på morgonen eller om jag tar en paus från allt och sover över en natt. 

Men jag önskar så att det är en dröm detta som varat så förbannat länge...men samtidigt vaknar jag aldrig upp från den. Så det är verklighet och det är såhär livet är nu. En berg-och dalbana varje dag med alla känslor som finns.