Sista tiden

Denna veckan har det kännts lite lättare, gråten har varit borta mer än den funnits där om man säger så. Men så igår så var det ju dagen jag alltid kommer hata, söndagar. Söndag var den dag mamma gick bort, 19:48. Precis innan mästarnas mästare skulle börja. Ett program hon gillade att titta på, men hon fick aldrig veta vem som vann..utan istället lämna denna jord och försvinna bort till nånstans vi inte har en aning om vart det är. 

Men att hon är med oss vet jag, det är hon som får mig och börja tänka både en och två gånger vad det är jag sysslar med. Och det är hon som ser till att jag har ett lugn över mig när jag ska träffa andra så jag inte bara sitter tyst. För jag vill egentligen bara sluta mig och vara för mig själv med, men det skulle inte hjälpa mig direkt. 

Det är dags och ta tag i sitt liv. Mamma hade varit vansinnig på mig om jag hade träffat henne nu. Hon hade sagt till mig att sluta med allt onyttigt jag stoppar i mig, att jag skulle ge mig ut och röra mig mer. Och träffa folk mer. Men allt det finns i mitt huvud, ändå gör jag inte nåt åt det. Men nu räcker det. Jag vill kunna vara en någorlunda normal Malin även när mamma inte finns, jag vill göra henne stolt. 

Bara det som gnager mig i huvudet hela tiden och kommer säkert göra ett bra tag, vad var det mamma ville få sagt den sista tiden? För jag vet det var nåt som hon ville säga men kunde inte p g a svampen i halsen och sen att hon var så hög av morfinet. Vad??

Många i min närhet verkar gå vidare med, gör saker för att slippa tänka. Det är inte och glömma mamma som man gör det, men man måste klara att gå vidare. Jag vet att min bror och pappa saknar mamma precis lika mycket som mig, men dom visar det inte på samma sätt som jag. Jag är ju tjej med och killar visar inte mycket sånt utåt. 

Men borde jag jobba mer på att gå vidare? Bara att jag vet inte hur. 

Är begravning för min mans farfar i slutet av månaden, men den kommer jag inte gå på. Dels för att jag tror inte jag klarar det, och sen är det inskolning av dottern på dagis. 

Livet är så orättvis. Jag vill ha min mamma i vårt liv, men det kommer aldrig ske hur mycket jag än önskar det. Aldrig. Tiden för mamma var inne, men det tycker verkligen inte nån annan här än den, det hen som bestämmer vår tid på jorden..

Jag vet inte varför det har blitt såhär men nu dom senaste dagarna har tårarna bara runnit nerför mina kinder och det verkar inte finnas något stopp på det. Kanske det kan bero på att det är mamma och pappas bröllopsdag imorgon. Alla såna dagar märker jag att det är jobbigare, samma med födelsedagar. 

Att man saknar henne kan man inte säga nog gånger, för det är otroligt jobbigt utan henne. jag känner mig så ensam och svag. Alla säger jag är starkare än jag vet själv och att jag klarar mycket. Men det finns ett stopp för alla människor, även för mig. 

Att inte få höra mammas röst nån mer gång i livet, inte få ett samtal på min mobil med hennes nummer blinkandes, att aldrig mer få detta river i mitt hjärta. 

Älskade mamma, varför skulle du få denna skiten. Du skulle få fortsätta ditt liv, det är så jäkla orättvist. Känns som andra förväntar sig att man bara ska gå vidare i livet, men jag kan inte, och jag vill nog inte riktigt för jag kan inte. Min sorg efter min älskade mamma är otroligt djup, det går inte ens att beskriva. Det är olika för alla människor. Och ibland känns det förbjudet att prata om mamma, men jag behöver det med. Även om det gör ont med. 

Tårarna rinner från mina ögon nerför kinderna. Min dotter på 1 år klappar mig över kinderna och försöker trösta sin mamma, det hjälper en liten del och se hennes små ögon titta på mig att hon verkar förstå. Men det gör samtidigt så ont och se in i hennes ögon och veta att denna lilla tjej inte kommer ha nåt minne av sin mormor alls, även om hon kommer klara sig ändå. Men mamma var väldens bästa mormor den lilla tid hon fick vara det, bara synd hon inte fick vara det längre och mer..

Mamma, skulle göra allt för att få träffa dig och prata med dig bara för en dag. Men sagor blir aldrig verklighet. 

Det kommer alltid vara en konstig känsla med allt som man gör enligt traditionerna, för det kommer fattas en viktigt sten i allt varje gång. Mamma, mamma kommer alltid att fattas. Jag vet att hon är med oss som många skriver. Men att inte ha med henne fysiskt mer det gör så ont och det är så tomt. Ingen kan någonsin fylla det tomrummet, och jag hoppas verkligen inte att någon försöker göra det heller. 

Idag är det min dotters första födelsedag i livet, första av många hoppas jag. Och jag minns hur orolig mamma var för ett år sen när vi inte ringde på hela dagen under vår igångsättning. Men när vi ringde tidigt på morgonen så blev hon så glad så. Dom kom och hälsade på nästan direkt samma dag. Tyvärr har jag inga kort på mamma med min dotter, och det gör ont. Vet inte om min pappa har några. Det ångrar jag så, att det inte finns nåt kort på dom två ihop. 

Mamma älskade och fira födelsedagar, även om det bara var en vanlig fika så älskade hon att vi samlades familjen och bara var. Inget avancerat. 

Jag hatar att du ska ligga i den mörka jorden mamma istället för att vara med oss som den friska och krya människa du var innan cancern hittade dig. Men samtidigt så är jag lättad på ett sätt att du aldrig mer behöver lida av cancerns framfart i din kropp. Det är inget som kommer åt dig mer. Jag hoppas du är med oss hela dagen idag och ser att vi saknar dig så. Älskar dig för alltid min underbara mamma, glömmer aldrig aldrig aldrig dig, inte förräns jag e gammal och dement eller nåt i alla fall.

Har fullt upp denna veckan och fixa med dotterns första födelsedag. Visst hon kommer inte komma ihåg det själv men har bara en första födelsedag, därför går jag all in. 

Samtidigt som jag håller på så hör jag en röst i mitt huvud som säger: "Ska du verkligen göra allt det där, tror du att hon kommer ihåg det?" och även: "Vad du är duktig"

Jag vet att mamma hade varit stolt över mig med allt fixande, och jag vet att hon hade tyckt det var jättekul att få fira min lilla dotter. Men nu får hon inte det, och det gör så ont i mitt hjärta. Jag vet att hon är med oss och har koll på oss, det är hon som lugnar min dotter när hon e helt hysterisk av trötthet och inte får ro och somna. Jag vill i alla fall tro att det är så. 

I och med att jag har grejat så har tårarna inte varit lika mycket, men för det så har jag inte glömt henne, det gör ja aldrig. man får lite dåligt samvete att man inte tänker på henne, i alla fall jag får det. Men mamma är i mitt huvud hela tiden. Och tårarna kommer när man slappnar av. Och idag har det varit en sån dag, tårarna har bara runnit. Jag saknar henne nåt så otroligt. Det är ingen som förstår detta. om man inte själv varit där. Därför är det skönt och vara på en Community som cancerkompisar, för man vet att man inte är ensam. 

En del av mig känner inte för att fira mer för mamma inte är med, men samtidigt var det väldigt viktigt för mamma när hon var med oss. Så därför anser jag att det är bättre att fortsätta med traditionerna. 



Mamma, jag älskar dig för alltid. Och jag hoppas jag inte gör dig besviken på nåt sätt även om du inte är här. 

Det har gått 2 månader sen mamma lämnade oss. Tiden går så fort, vet jag skriver det jämt men det gör den verkligen. Och det är jobbigt som sjutton utan mamma här. Hennes nummer kan jag inte med och ta bort i telefonen, även om ingen någonsin mer kommer svara på det numret.

Har en dotter som snart fyller 1 år. Trodde aldrig att hennes första födelsedag skulle firas utan hennes mormor. Inte heller att man skulle få fira sin egna födelsedag utan mamma med. Kommer kännas konstigt. Det gör det med allt vi gör som familj nu, det är jätteroligt att vi gör saker ihop. Men det är alltid någon som kommer saknas känner jag. Och det gör så ont.

Livet utan mamma kommer alltid vara konstigt. Speciellt när det blev så att hon lämnade oss alldeles för tidigt. Man hade ju hoppats på att man skulle få uppleva att hon blev gammal och fått sett sina barnbarn växa upp. Gör så ont att min lilla dotter inte kommer ha några egna minnen av min mamma, då dom inte kom till det stadiet att kunna leka ihop och att Tilde minns saker. Enda sättet hon kommer lära känna min mamma och sin mormor är genom att vi berättar om henne, och genom bilder. Men inte mer än så, och det är synd. För mamma gjorde allt för oss barn och för sina barnbarn. Hon ville så gärna vara mormor. Det fick hon vara, men inte så som hon ville för det orkade hon inte.

Mamma, jag saknar dig varje dag. Ditt skratt och ditt engagemang för oss i familjen. Man behövde inte göra nåt speciellt, bara vara där så kände man sig trygg hos dig. Nu känner man sig vilsen och vet inte vart man ska börja för att börja leva igen. Kanske är lättare när jag börjar jobba igen efter mammaledigheten. Men man har lärt sig och prioritera om här i livet. Livet är alldeles för skört för att hänga upp sig på saker som är mindre viktiga, viktigaste är familjen i alla lägen. Pengar hjälper en på vägen men det gör en aldrig lycklig. Vi drömde alltid om att vinna drömvinsten, visst det gör man ännu. Men min högsta dröm och önskan är att detta aldrig skulle hänt oss, att livet hade gått vidare som det var utan att cancern hittade våran familj.

8 veckor har gått sen mamma lämnade oss alldeles för tidigt. 8 veckor som livet har varit helt overkligt. 8 veckor av ständigt rinnande tårar till och från nerför kinderna.

Livet kommer aldrig att bli detsamma igen nu när mamma inte är med och tar del av det. Försöker se framåt till saker men det är verkligen inte roligt just nu. Inget känns roande. Men det är väl så sorgen yttrar sig i mig.

Många som tycker jag borde gå och prata med någon, men vad skulle det göra bättre? Skulle det bli lättare och sörja om man pratade med en helt främmande människa? Nä, jag tror inte det. Ångesten i kroppen kommer sitta kvar mer eller mindre. Sen hur man beter sig är upp till en själv. Men varje dag är en ständig kamp till att få mer energi och orka med livet. För det går verkligen framåt även om man inte vill det, utan vill bara vrida tillbaka tiden till när mamma först började känna av att hon hade ont i magen och trodde det var magkatar..man kan inte låta bli att tänka tänk om...

Tänk om det hade upptäckts tidigare? hade mamma varit kvar längre hos oss då? Hade

Nu har mamma fått sin plats. 1½ månad efter att hon gått bort. Kändes inget kul och veta att det är det enda som är kvar av denna varma människa, att hon verkligen är borta. Var där lite innan 11. Pappa fick bära urnan till mammas plats. Sen så förklarade han som höll i vår begravning med hur det går till med det hela efter att man haft begravningen. Att det är väldigt noga med rutiner efteråt och att det inte blandas ihop en massa. Det enda som är kvar och lägga i urnan är vår benstomme, allt annat förbränns. Sen e den plomberad och en speciell bricka för just min mamma t.ex. Så det är mammas stoft som ligger där i..i en sluten urna. Där inga äckliga maskar eller nåt kan komma åt henne. Ingen cancer heller, även om den brann upp med benen när den satt mellan kotorna, men det är rätt åt den. 

Boupptäckningen gick snabbt idag, så nu hoppas jag det går fort dit det skickas så pappa kan börja ta tag i saker även om det är semestertider. För jag vill inte att han har en massa hängandes över sig. 

Saknar min mamma obeskrivligt mycket. Det är bara om man går igenom samma som man kan säga hur det känns. Men jag är helt övertygad om att hennes ande är här hos oss på olika sätt trots att vi är delade så, jag och pappa nära varandra men min bror är 20 min bort bara. Varje gång jag tänkt ringa pappa så ringer min telefon och det är pappa som ringer och tvärtom. Sen vet jag att mamma är med och lugnar min dotter när jag är på ställen som jag behöver få koncentrera mig på. Fick tips av en barndomskompis om två tjejer i GBG som har förmågan att få kontakt med andar på andra sidan. Hon hade provat det i alla fall i sin sorg efter sin mamma, och det kan kanske vara en idé. Få lite svar kanske på vad det var mamma ville säga det sista innan hon somnade in. Vi får se, har skickat iväg ett mail så får väl se om dom hör av sig eller ej. jag har aldrig upplevt att det "spökar" men jag vägrar tro att vi bara lämnar denna jorden. Även om det blir trångt med alla andar på jorden så tror jag ändå dom finns där. 

Lilla mamma, vad jag hade velat vrida tillbaka tiden, sluppit ha denna bloggen på ett sätt och aldrig kommit i kontakt med denna hemska sjukdom. Men ödet ville annat. Man har dock lärt sig prioritera annat än innan. Och sen vill jag även andra ska veta att man är inte så ensam som man känner sig. Det finns Cancerkompisar som stöttar och bara är där. Man blir inte dömd för man är ledsen eller nåt, för alla är i samma situation ungefär. Och nu ska man även bli ambassadör för dom, visa att dom finns och annat. Ska bli spännande, första utbildningen i Lund i slutet av Augusti. Får se om jag åker tidigt på morgonen eller om jag tar en paus från allt och sover över en natt. 

Men jag önskar så att det är en dröm detta som varat så förbannat länge...men samtidigt vaknar jag aldrig upp från den. Så det är verklighet och det är såhär livet är nu. En berg-och dalbana varje dag med alla känslor som finns. 

Jag vet att många kommer säga till mig nu att du är inte ensam. Men jo det är jag. Jag har inte min mamma, min största stöttepelare i allt. Och kommer aldrig mer ha henne hos mig heller. Det är helt sjukt att det enda som är kvar av min mamma är minnen och stoft i en urna. Ingen varm människa man alltid kunde prata med, ingen varm famn man alltid fick tröst i. Sorgen är ett helvete. Jag önskar varje dag den där jävla sjukdomen aldrig hade hittat dig, och varför just du. Du som var så glad och verkligen njöt av ditt liv, så skulle det sluta såhär.

Jag är så ensam, känns som att jag blir mer ensam för att jag är just ledsen. Och vet inte hur jag ska hitta tillbaka så småningom. Det kommer inte ske inom nåt dygn, det kommer aldrig ske men det kommer bli lättare i livet hoppas jag. Även om tomheten efter dig alltid kommer leva med mig resten av livet. Jag vet att jag har min pappa och min bror, men mamma är alltid mamma.

Att tårarna rinner varje dag börjar man bli van vid, men vill inte ha det så heller. Å andra sidan så är inte mamma i jorden ännu, det sker först på torsdag så man äntligen har en plats och gå till. Även om det inte kommer nåt svar på nåt så kan man gå dit och tro att man pratar med dig.

Och att man utnyttjar mig nu under denna tiden är det värsta man kan göra. Inser mer och mer att det är så från vissa. Och det gör mig så arg och ledsen. Men samtidigt orkar jag inte engagera mig i att försöka heller. Jag är snäll, sårbar och bara jag just nu. Och kan man inte stötta mig i denna tid så kan man dra åt helvete rent ut sagt.

Mamma, vet du inte kommer se detta, men skriver ändå på ett sätt som om du skulle läsa det. För det vet jag att du gillade och göra, annars så fick du inte reda på nåt om vad som händer i mitt liv. Så svår var jag mot dig till och från. Och du frågade alltid när du ringde om det inte var nåt du ville säga till din mamma, Sa alltid nej inget speciellt. Men nu skulle jag kunna säga hur mycket strunt som helst, bara jag hade fått prata med dig. Jag sa att jag alltid kommer älska dig det sista jag sa innan jag åkte hem, timman innan du somnade in för gott. Och det är jag glad att jag sa, men hade så velat höra din röst tillbaka. Men du bara sov och kämpade med din andning..jag saknar din röst så och ditt härliga leende. Fast samtidigt är det bara och se mig själv i spegeln så ser jag ditt leende, och din röst finns alltid i mitt huvud.

Är det sorgarbete när man inte orkar nånting? Har ingen energi. Jag vet inte vart jag ska hitta den heller. Är så mycket man vill få gjort, men tiden räcker liksom inte till. Och sen är jag helt slut efter bara några minuters arbete gjort. Vet inte hur det blir sen när man börjar jobba. man har väl inget val bara och då kanske man bara gör det. 

Vet min mamma hade blitt orolig för mig om hon levt och vetat att man mått såhär. men samtidigt hade jag inte mått såhär om mamma hade varit vid liv. Det är en jävla berg och dal bana detta.

Känner mig bara tjatig. Känns som folk förväntar sig att man inte ska ha sorg 6 veckor efter en sån här grej. Att man ska ha klarat att gå vidare nu. Men det är verkligen inte lätt. Skitjobbigt är det. Visst jag kan ha kul och träffa folk, men energin är inte mycket just nu. Många som frågar hur jag mår, men säger ja sanningen så känns det som att folk flyr ifrån mig. Jag är glada omtänksamma Malin,bara att mitt hjärta värker efter min mamma. Hennes röst, hennes skratt bara hennes närvaro. Men det kommer aldrig finnas där mer, det kommer bara finnas i mitt minne. 

Pappa säger jag gjort alldeles för mycket kring mammas död, men det är vad jag har velat göra. Jag vet att jag har gjort mer än jag behöver men det är sån jag är. Vet att min mamma hade varit stolt över mig hur jag tar hand om min lilla familj och försöker plocka upp oss. Men samtidigt känner jag att jag inte gör tillräckligt. Men jag är bara människa, jag måste få vara mig med. Tiden går ju så skrämmande fort, och glömmer jag av mig själv och vårt liv så missar jag väldigt mycket. Det hade min mamma aldrig accepterat att jag gör. 

Jag försöker, men det kanske är det jag ska sluta med. Utan bara hänga med och se vart livet för mig. Nångång blir man väl sig själv lite mer, men sorg kommer jag ha resten av mitt liv. Bara att det inte kommer yttra sig lika mycket som det gör nu. 6 veckor idag. Snart dags för urnsättning. Veckan efter midsommar. Då kommer man äntligen ha en plats och gå till och veta att mamma är där. I alla fall hennes stoft. Hennes ande vet jag är med oss, och att hon hjälper oss när hon ser att det blir alltför mycket kaos med livet. 

Men önskade att sagor och annat kunde vara verklighet. Att man kunde leta ihjäl sig efter en magisk lampa. Min första önskan kan ni ju gissa vad den skulle vara, det är inte så svårt och lista ut. 

Man har varit på helspänn i flera månader. Humöret har man försökt hålla uppe för mammas skull. Men nu kommer allt ikapp en känner jag. 

Humöret är inte på topp, jag är grinig och trött jämt. Försöker vara posetiv men känns som allt går emot en. Kroppen börjar säga ifrån med. Huvudvärk är ständigt nåt som är hos mig, vet inte om det är för jag dricker dåligt med vatten eller om jag går och spänner mig för något ännu. Magen håller på och rasa samman med, får krampaktiga känningar till och från. Så det är väl magkatarr dags, är dock rädd för att gå och kolla det för det var så det började för mamma. Att hon trodde det var magkatarr. Men risken att jag skulle ha samma hoppas jag är små. Fast jag ska gå och kolla det om det inte ger med sig, måste bara lugna ner mig mer. Det är lättare sagt än gjort. 

Kallsvettig varje natt och morgon. Det är nog stress som gör allt detta. Och det är inte bra och känna såhär när man bara är 32 år. Man ska leva några år till liksom. Läkarvården har jag inte mycket för bara, och drar mig för att gå dit. Tillslut så måste jag väl. Men med tanke på svaret jag fick sist när jag var på vårdcentralen att vänner är det som hjälper bäst för att komma vidare. Inte jämt. 

Nä, får se om jag ska lista om mig på en annan vårdcentral eller vad man ska göra. 

Tårarna kommer varje dag och jag bara ropar efter dig. Men aldrig kommer det komma nåt svar mamma, aldrig kommer jag få se dig igen eller få höra din röst. jag fick 32 år med dig, hade hoppats på minst 20-25 till. Tills du blev gammal och gnällig och man fick sätta dig på ett hem, men det vet jag att du hade vägrat precis som min mormor. 

Saknade efter dig är så stark så livet är ibland inte ens roligt och leva längre. Men jag måste, jag måste för min familj som är kvar, för min man och för min lilla dotter som jag vet att du var så glad att vi äntligen skulle få. Önska bara att du fick vara mormor mer och passat henne mer plus att Tilde skulle fått minne av dig. Men ödet ville nåt helt annat. 

26:e är det urnsättning för dig, då kommer man i alla fall ha en plats att gå till, bara vara och tänka. Gråta ja vad man vill. 

Men vad jag saknar dig, är så mycket i mitt huvud jag aldrig kommer få ur mig för det är bara sånt jag kan säga till dig, personligen öga mot öga. Men jag hoppas att jag får göra det när vi ses på andra sidan, vilket jag hoppas är på flera år. Du finns alltid med oss i våra tankar och våra hjärtan, men fy vad du är saknad. Det är fruktansvärt detta. Jag hoppas aldrig nån i min närhet behöver gå igenom detta. aldrig

Idag är det en månad sen vi satt hemma hos er och bara väntade på vad som skulle hända. Vi hörde ditt kämpande med andningen. Du vaknade inte mer utan var i stort sett medvetslös och så drogad av morfinet. Men tur var väl det för vi ville inte du skulle lida alls. Vi sa till dig flera gånger att du behöver inte kämpa mer, du får bara ta det lugnt. Men även om man sa det till dig så gjorde det lika ont när du väl hade slutat att kämpa. Även om man var beredd på att det var det som det skulle sluta i. Att du inte skulle vakna och bli piggare igen utan det var bara en utväg som väntade dig ändå. Du såg så rofylld ut när ditt skal bara låg där. Kall, och då visste man att du hade lämnat oss för du var alltid varm av dig. Den varmaste människa jag nånsin kommer ha känt. 

Livet går långsamt vidare, alla frågar hur man mår och hur det går. Det går väl bra, sorgen i sitt hjärta kommer man alltid ha i sig. Och saknade efter dig är enorm. Det går inte en dag utan att jag gråter efter dig. Inte en dag jag vill ringa till dig när man ser ditt nummer i telefonen men det finns ingen som kommer svara, man kan tyvärr inte ringa till himlen. Man har såna önskningar i sig, önskningar vi vet aldrig kommer bli av. Visst vi har alltid drömt om att få mycket pengar i vår familj, men nu finns det en större önskan om det skulle bli som i världarna då älskade. En värld där man kunde få önskningar uppfyllda om man hittade en viss skatt eller träffade nåt sagoväsen som skulle kunna föra dig tillbaka till oss. Men det kommer för alltid vara en fantasi, det sker ju inte i verkligheten. 

Det är så tomt så tomt. Jag pratar med pappa varje dag, så mycket pratade inte du och jag. Men det är så det har blivit efter denna resan. Pappa sitter ju ensam hemma, jag och min bror har ju våra barn. Medans pappa bara är hemma ensam i erat lilla radhus. Man känner sig dum som bara låter han sitta där, men det är ju så livet är nu. Att man bara är där tror jag räcker nu, mer kan man inte göra för han. 

Och dom som inte förstår att man är ledsen tycker jag inte har med mig och göra mer. Vill man vända mig ryggen och inte prata med mig mer, gör det då. Då klarar jag mig ensam bättre. Jag vill inte vara ensam, men hellre det än att folk inte förstår vad som händer i mitt liv nu. Det tar tid och komma över detta. Det kommer man göra på ett sätt men man kommer alltid ha sorg i livet. Fast det kommer visa sig mindre och mindre i livet. 

Älskade mamma, vad du är saknad. Vad jag önska att du kunde fått sagt det du ville innan du lämnade oss, att det inte satt sig på benen så du kunde fått vara hemma mer istället för på det hemska sjukhuset i en månad. Då hade vi kanske fått en roligare avslut för vi hade gjort det du velat. Men det blir aldrig så, men vi ska försöka och göra saker vi vet du älskade och på så sätt lever du för alltid med oss precis som om du var med. 

Känns som livet inte går vidare, ändå springer bara tiden fram. Det är så fruktansvärt tomt. Helt overkligt tomt. Man känner verkligen att det är någon som fattas, någon som varit där i 32 år jämt och ständigt vad det än gäller. Och det är först nu när man inser att man aldrig mer kommer ha det som man haft det igen, som man uppskattar det som varit. Och samtidigt känner man att varför var jag inte mer pratglad med mamma i telefon, varför gjorde vi inte mer saker? Men det är väl så vi är som personer. Mamma hatade med och prata i telefon men det är ju det sättet som finns. 

Det är så tomt på helgerna utan våra små luncher över kaffe och fralla som vi alltid haft nu på sistone, ännu mer när vi flyttade närmare föräldrarna med. Nu blir det inte på samma sätt. 

Var hemma och lämnade mammas nycklar som jag fick med mig från begravningen, såg att pappa inte orkar hålla ordning riktigt hemma. Men jag förstår honom. Det orkar inte jag heller, men jag måste göra det för jag har en liten som stoppar allt i munnen. Inte för att det är jättestökigt men. Men vet han gör ordning om det behövs. 

Slängde alla hennes fina blommor från begravningen idag med som vi har lagt där hon skulle ligga. Många hade hållt sig rätt länge ändå. Jag hoppas att hon såg alla fina blommor vart hon nu än må vara. Hon älskade blommor min lilla mamma. 

Hade verkligen behövt henne nu, vet inte vad man ska göra, vilket ben man ska stå på eller nånting. Men allt löser sig var hennes filosofi, då får jag väl försöka ha den med. Men jag har en klump i magen, samma som mamma hade en stor del av slutet av livet och det vill jag inte ha. Det gör mig rädd...

Jag hatar och stå och prata inför folk, det värsta jag visste var och hålla föredrag i skolan. Men detta kände jag att jag bara ville göra. Och så blev det. Detta var vad jag sa:

Hela mitt liv så har jag fått höra att jag är så lik min mamma, men nu ska jag göra nåt som gör att jag skiljer mig från det, jag ska hålla tal. Det hade mamma aldrig gjort. jag hade aldrig i min vildaste fantasi tro att vi skulle samlas här redan allihopa för att ta farväl av mamma. och vi kommer aldrig få svar på varför just hon. 

Att mamma var omtyckt märks på alla som är här idag. Hon var aldrig ovän med nån och gav sig aldrig in i konflikter. 

Djur höll hon sig alltid nära, det märkte vi ofta under vår uppväxt. Inte minst genom alla tokiga hundar vi haft som skulle åka pulka och ruschkana. 

Vi är lika på många sätt jag och mamma. Det har jag hört hela livet. När jag fick frågan när jag var liten vems tös jag var sa jag snabbt : Jag är mammas tös. 

Vi har lika lätt till skrattet bägge två och vi skrattar på samma sätt. Båda älskar att sitta och leta nya maträtter på nätet. Mamma gjorde mest pajer och desserter, jag e mer för bakverk. Musik kan jag inte vara utan, men dansa med strykjärnet och dammsugarn gör jag bara inte. 

Mamma var snabb i motrepliker om det behövdes. Men inte på ett elakt sätt. Ofta fick hon pikar om sin ålder och sitt tjatande, fick namnet rugguggla bland annat. Och med åldern kunde det låta:

När blir du 50`?

Samma år som du blir 60 sen var det slut på den diskussionen. 

Alla säger att ens mamma är den bästa, så även våran. Även om hon var en riktig hönsmamma så ville hon bara oss vårt bästa. Och hade alltid koll på oss. Jag minns främst när vi fick flyga för första gången i livet, till Köpenhamn, då gick mamma och pappa in och handlade i taxfree och kom ut med 2 röda kepsar. på dessa stog det Marlboro. Dom skulle vi ha på oss hela tiden, tog vi av dom skällde hon på oss. Och vi syntes, folk tittade konstigt på oss när vi gick ner längst ströget. men hon såg ju oss. 

Otroligt barnkär och gjorde allt för oss barn och barnbarn. Kunde släppa allt för oss. 

Mamma gjorde aldrig några tokigheter, det fick vi andra göra i familjen. hon var den lugna av oss. jaja det löser sig var hennes filosofi. 

Hon är min stora idol och förebild. det sa jag till henne när hon låg där i sin säng hemma när hon var som sämst. Hon bara skakade på huvudet, jag är ju bara jag.Och eftersom jag återigen får höra att jag är så lik mamma så ska jag göra allt för att hon ska leva vidare genom mig till mina brorsbarn och inte minst till min dotter som absolut inte kommer minnas nåt av sin mormor. 

Det är en oerhörd saknad efter dig mamma, hålet i hjärtat kommer bara bli helt först när vi ses i en cancer-  och bekymmersfri värld. och där kommer vi ta vid där vi slutade. Som Mattis sa i Ronja Rövardotter när Skallepär hade dött: Du fattas så det skär i bröstet. Sknar och älskar dig så mamma! Sov gott!

Ja, då är det över med begravningen. Var bara en lång väntan på att få åka till kapellet. Och man hade sån ånger så det går inte ens och beskriva. Pappa blev lite irreterad över att vi skulle vara där en timma innan och sen se att det var en begravning innan oss. Så vi fick stå och vänta i en halvtimma och under den tiden så bröt han ihop. Och jag fick gå in och hjälpa till med musiken. Var så fint inne i kapellet. Massa fina blommor, mamma hade tyckt det vart så vackert, hon älskade blommor. Det var en jobbig stund, men det är ju alla begravningar. Men jag orkade med att hålla mitt tal, det trodde jag inte. Musiken var mäktig, och jag kunde se hur mamma låg där i kistan och njöt av musiken vi valt till hennes avsked. 

Många arbetskamrater och andra man inte trodde skulle vara där. Men det var otroligt uppskattat. Mamma var verkligen omtyckt och älskad av alla. Och det är därför hon är så saknad med. 

Är det nu man ska gå vidare i livet? Vart ska man börja? Kommer man få en svallvåg av tårar hela livet? ja, man får helt enkelt se hur livet blir, en sak e säkert att det kommer bli så tomt utan henne, livet blir aldrig desamma igen. 

Har flyttat alla blommor som dom la bakom kapellet till hennes plats här i Torslanda så det syns att någon ska ligga där. Får bara kolla så det inte vissnar för fort, får man ju rensa bort det med. Synd bara att vå kistbukett inte var med, men den följde nog med kistan till det sista stoppet. Nu e mamma bara stoft, tror jag i alla fall. Helt sjukt att en sån livsglad människa bara kan damm..men hennes själ och ande lever vidare och är med oss överallt. Brukar inte tro på sånt men jag är helt övertygad om det. Som min bror sa, det var hon som höll dom två barnbarnen som var med, bl.a min dotter på 10 mån, det var hon som höll dom lugna och såg till att dom uppförde sig så bra. 

Lilla mamma, kommer aldrig fatta riktigt att du verkligen är borta. Älskade mamma!

Jag hade hoppats på att få vakna från denna hemska mardröm just idag och inse att det verkligen inte ska ske. Men det ska det. Mamma ska verkligen få sin begravning idag. Och jag vill verkligen inte alls. Det känns helt overkligt. 

Men det är väl ingen som ser fram emot en begravning, den som gör det är ju sjuk i huvudet. 

Hoppas på ett fint avsked, det är jag helt övertygad om att det kommer att bli. Jag är mest rädd för hur min pappa kommer reagera. Jag är rädd att han kommer svimma eller nåt. Och jag vill inte vara med om det igen, det räckte när dom sa till han hur mamma mådde den sista tiden, då bara försvann han i blicken och ramlade ihop. Men vi är många som fångar honom om det händer. Han behöver detta för att klara gå vidare på nåt sätt. Det behöver vi alla. Jag vill bara ha bort bilden i huvudet av mamma så utmärglad och blek som jag har i huvudet. Den är där hela tiden även om man omger sig med bilder på henne innan allt hände när hon var min glada och goa och omtänksamma mamma...

Vet att jag har tyvärr flera vänner på facebook som har gått igenom samma sak som jag gör nu, och även via cancerkompisar. Jag vet att jag inte är ensam i denna värld om detta och det är inte nåt som jag försöker leva efter heller. Men man känner sig som en osäker liten tös som inte vet alls vilket ben man ska stå på mer. Mamma var ju den som guidade en i livet. Hur ska det gå nu? Vem ska guida mig vidare? Eller e det så att jag kan inte bli mer guidad i livet utan det är min tur att visa min dotter sin väg, samma väg som min mamma visade mig. 

Ja, så är det mors dag. Hur mycket till mors dag blir det då? Visst ja är själv mamma men jag vill ha MIN mamma med och fira. Men inte ens en grav har jag att gå till och sätta blommor på. Och det gör så ont. Denna helgen har jag bara gråtit och gråtit. 

Det som är kvar av min familj var här igår. Fick en ask av pappa med mammas smycken, då brast det totalt för mig. Ville ta på mig dom men kan inte. Är rädd att dom kommer gå sönder eller bli förstörda på annat sätt. Plus att dom luktar mammas parfym, och vill inte att den doften försvinner..även om d e jobbigt och känna den med. 

Hade mamma varit vid liv så hade vi varit hemma hos dom i eftermiddag och ätit mat, eller om vi hade gjort det igår då mamma och pappa oftast var med farmor och farfar på såna här dagar. Nu får pappa åka till sin mamma själv. 

Mamma grät mycket när han var här igår med, och det är jobbigt att se. Samtidigt som vi får gråta, men det tar verkligen aldrig slut. 

Imorgon är det dags för dagen jag bävar för, mammas begravning. Det kommer vara halv stång på Mölndal- och Sahlgrenska sjukhus. Det kommer komma ganska mycket folk från området vi är uppvuxna i. För mamma var omtyckt. Det vet jag. Men jag vill inte säga hej då, planen var ju att vi skulle ha minst 25 år till ihop, men så kom den där jävla cancern och förstörde allt. 59 år är ingen ålder, inte ens pensionär fick hon bli. Hade hon fått bli det hade hon nog skaffat sig en hund igen. För det älskade hon. 

Har sovit jättedåligt, och kommer inte sova bättre natten till imorgon heller. För jag vill verkligen inte att det blir måndag, men samtidigt behöver vi det för att kunna gå vidare något så när. 

Idag är en sån dag då jag tänker på min mamma, och jag bara gråter. Även om klockan inte är mycket så känns det jobbigt. har ju knappt vaknat och redan är tårarna igång i ögonen.

Jag saknar henne så förbannat. Det gör så ont. Så ont att aldrig mer få höra hennes röst, aldrig mer få se henne, aldrig mer få höra hennes skratt. Varför skulle just min mamma gå bort redan. Jag vill inte va med på det här livet, men jag måste. Och på måndag är det dags för begravning.

Jag ser inte fram emot det på nåt sätt alls. Men skulle ångra mig så om jag inte var med. Det är ändå min mamma som vi ska ta avsked av. Även om jag och min familj redan gjort det så får man göra det minst 2 gånger till. Vid begravningen och urnsättningen. Urnsättningen är inte ett avsked så utan mer ett sätt och ge mamma en plats för sin vila, eller för hennes stoft för hennes själ är nån annanstans det vet jag. 

jag kommer aldrig glömma när vi fick beskedet att mamma hade elaka tumörer i kroppen och hur jag grät och blev rädd för mamma skulle gå bort. Men mamma sa lilla gumman, vi ska ge det här en match. Och hon försökte i alla fall, men den vann. Och det gör så ont i mig. Mamma var en fighter, jag tror jag hade inte klarat samma som henne. Men det vet man väl först om man själv skulle drabbas av nåt sånt. Vilket jag aldrig hoppas. 

Det är så tomt, otroligt tomt. Saknas det livliga i familjen, det blir aldrig desamma. 

Gud vad tårarna rinner..är ju ingen idé och sminka sig känns det som. Måste hitta kläder med tills på måndag, men jag känner inte för det heller. Men har fått lära mig av mamma och se välvårdad ut, och det ska jag försöka göra. 

Pappa hade fått massa gåvobrev igår från Världsnaturfonden. och det är väl en posetiv sak med detta, att det går till djuren som behöver hjälp. Men jag hade hellre haft min mamma här, det är min största önskan om jag hade hittat en magisk lampa och fått tre önskningar. 

1. Att få tillbaka mamma

2. Att min familj och jag för alltid skulle få vara friska utan nån sjukdom som tar våra liv utan bara av ålderdom. 

3. Pengar

Man sitter här och det är rena sommarvärmen ute. I morses så tänkte jag på hur vi hade det förr och,  även nu när vi har egna familjer jag och min bror. Att vi alltid under sommaren gick upp tidigt. Mamma gjorde matsäck och fyllde våran rosa kylbag med grejer. Sen åkte vi ut till öarna här i Göteborgs skärgård. Vi var väl där ute till 8-9 i alla fall. Inte så varmt då men vi fick bra platser. Nu när det har hänt det som hänt så känner man, hur ska man orka att åka dit ut nu när mamma inte är med?

Men samtidigt vill jag föra dom badplatserna vidare till min egna dotter, det finns inte så bra badplatser numera. Visst det är mycket folk där och populärt men det har ändå sin charm. Solen tar bra där ute, det är långgrunt, bra strand och klippor när barnen är så pass stora. jag är glad att mamma har visat oss barn dessa platserna som hon i sin tur har varit mycket på när hon var ung. 

Saknaden är nåt fruktansvärt, och tårarna rinner varje dag. Varför skulle vi drabbas av detta, varför? Och jag vet att mamma ville säga nåt det sista när hon vaknade till igen efter att ha varit medvetslös ett dygn. Ville ge henne sin surfplatta i handen så hon kunde tryckt fram det, men hon var ju så förvirrad och påverkad av morfinet så det hade aldrig gått. Och vi kommer aldrig få veta vad det var hon ville säga. 

Kanske ville hon säga att det var dags för henne nu och att hon älskade oss? Det är vad jag hoppas hon ville säga och inte att hon led av nånting. Saknar hennes samtal om ingenting, vet att jag är precis som henne och gillar inte prata i telefon, hellre chatta och sms:a. Nu rinner tårarna igen. Och orken tryter till att vilja göra nånting. Har flera kort på henne här hemma för att påminna mig hur hon verkligen såg ut istället för den utmarglade sjuka mamma som ändå är det som var sist. 

Jag vill ha min mamma!!! Kom tillbaka!! Det är så tomt utan dig, klarar mig inte utan dig. Älskade mamma!

Jag struntar i om personer tycker jag är tjatig. Har man inte upplevt samma sak så tycker jag att man har inte nån rätt och tycka nånting om hur jag är just nu. jag behöver få sörja och få ur mig saker. Visst alla vill jag ska gå prata med någon, men tid för det finns inte när man har en liten prinsessa att ta hand om. Det är därför jag hellre skriver än går till en kurator. och trampar man någon på tårna så gör man. 

Mamma läste ofta min andra blogg, och när jag skrev att jag var nere eller ledsen så ringde hon alltid och frågade vad det var. Nu är det ingen som gör det mer, ingen som kan ta hennes plats i alla fall. 

Det är en vecka kvar till dagen jag bävar för, mammas begravning. Visst det är ett slags avslut på denna perioden med sjukdomen men den kommer alltid finnas där. Det rivs hela tiden upp för denna parasit sjukdom tar fler och fler ifrån oss. Förstår inte vad som händer, tror aldrig att vi människor kommer hitta nåt sätt och bli kvitt cancern, aldrig. 

Därför vi inte vill att folk hedrar mamma genom att skänka pengar till cancerfonden som många andra gör. Här blir det att man hellre får skänka till Världsnaturfonden, för mamma brann för alla djur. Till minsta lilla myra, inget skadade hon i onödan. Och blev så arg när hon såg orättvisan i världen vi människor skapar för våra djur. Så då var valet ganska lätt. Hoppas att vi kan hjälpa till ganska bra. 

Jag saknar min mamma nåt otroligt. Livet är inte sig likt, det är roligt med min dotter i det. Men det är inte kul att min dotter aldrig kommer ha en mormor...

Idag är det min lillebrors födelsedag. Min mamma hade älskat och samlat vår lilla familj och bjudit på middag. Det hade nog blivit grillat och sen avslutat med nån av hennes alla goa pajer. Eller enkelt köpt en King glasstårta för det älskade hon. Mamma var noga med att vi barn skulle bli firade även nu när vi är utflugna och vuxna.

På ett sätt är jag glad att hon inte är med, hon hade inte mått bra och inte orkat det om det hade fortsatt med hennes sjukdom utan lunginflammationen. Hon hade ju bara fått ligga i sin säng eller i fåtöljen. Och ändå inte fått njutit av god mat. Men jag hade gjort vad som helst ändå för att få henne och vara med. På ett sätt så är hon väl det, det kommer hon alltid vara. Jag känner hela tiden att hon vakar över oss och guidar oss igenom detta. Men saknaden är nåt ingen kommer förstå om dom inte själva får gå igenom detta. 

Och jag har ingen att ringa att få kraft ifrån när jag är nere och inte orkar med alla motgångar. Men det kanske gör mig starkare i det hela. 

Älskade mamma, vad jag önskar du fick vara med oss. hade bara velat att jag fick ett samtal där du sa att du bara varit på semester eller att läkarna gjort fel, du dog aldrig. Men såna saker händer inte i denna värld, det är bara fantasier och andra världar, världar du älskade och leva i genom filmer och böcker..älskar dig så!

Man lever verkligen i en bubbla. Försöker hitta motivation till saker men det är väldigt svårt. Försöker hela tiden tänka på hur mamma hade gjort och agerat i dom olika situationerna. man ska inte glömma tänka själv men det är ett sätt och komma vidare i allt. 

Man är helt färdig på kvällarna för det är en berg- och dalbana. Känslor är en jobbig sak. 

Mycket som börjar falla på plats för begravningen. det är mer än man tror. Och betalt kan dom ta. Det är dyrt att födas, gifta sig och sen sist av allt dö. Helt sjukt. 

Jag saknar henne så..vill så gärna höra hennes röst. Knappt så man kommer ihåg hur den låter för man har bara den hesa rösten i huvudet mest nu. Men ändå finns den för alltid i hjärtat. Många gånger jag har velat ringa till hennes mobil men det är aldrig nån mer som kommer svara på andra sidan. 

Mamma, min stora idol. Om du bara visste vad tomt det är utan dig, även om du är med oss på ett sätt, men hade hellre haft 20-25 år till med dig som levande person och inte ett minne. 

Imorgon onsdag kommer annonsen in i GP. 

Är så mycket som ska fixas kring en begravning. Det är mycket när man föds, gifter sig och dör. Och det är samma saker som dom kan ta betalt för med. Helt sjukt sicka priser det är. 

Vi ska inte ha nån efteråt heller, för det är svårt och säga vilka som är nära och vilka som inte är det. Och vi vill inte neka nån direkt heller. Så det hoppar vi över. 

Blommor eller vad man nu ska lämna vid avskedet får man med fixa själv. Det är så det brukar vara sa han på begravningsbyrån. hade jag inte en aning om då jag alltid fått det till mig dom gånger jag varit på begravning. Plus att det var oftast mamma som skötte allt sånt från oss. 

Det känns så overkligt att vi ska säga hej då till mamma återigen...och sen ge henne hennes plats för sista vilan. Den valde vi ut igår. 

Denna veckan har varit full fokus på min lilla dotter som varit sjuk i magsjuka. Och vill inte ge mamma nån sån skit. 

Nu när det är över så känns det hemskt att jag inte har varit hos mamma och pappa. Men det ska jag ändra på nu denna veckan. Känner mig ensam igen och det är en hemsk känsla. 

Antibiotikan är borttagen från mammas medicinering då proverna sist visade att hon inte har nån infektion i kroppen längre. Och jag hoppas hon slipper det nu med. När hon satte in sin slang i axeln nu så såg dom även på röntgen som dom gjorde efteråt att mammas stent i magmunnen håller på och åka ner i magsäcken. Så imorgon ska dom rätta till den med ännu en gastroskopi, är väl mammas 5-6e nu. Stackarn får aldrig bara vara. Hoppas dom kan se vad det är som gör att hon är så hes och om svampen är kvar i halsen. Så det inte är nån annan skit som sitter där. Man vet ju aldrig med all otur som vi har. 

Det är först när stenten är mer på plats mamma ska få prova och dricka lite igen. Hoppas hon ska kunna få i sig mat igen utan att det blir en massa slem och att hon får svårt att andas igen. 

Vill mamma ska kunna njuta av tiden hon har kvar, inte bara ligga i sin säng och titta på tv. Det gör så ont i mig att man själv grillar, grejar i trädgården som hon älskar att göra, dricker vin och kan vara ute. Mamma kan inte göra nåt av detta. Då känner inte jag heller för att göra det inners inne. Mamma har ju inte ens nån rullstol kvar hemma så hon kommer ju inte ut. Hoppas att den snart kommer tillbaka så hon kan få komma ut en liten sväng i alla fall. 

Jag vill inte tänka på vad som är sen när mamma är borta, för det känns så overkligt att en dag kommer mamma inte finnas där alls, inte kunna hälsa på henne alls förutom vid en grav eller hur hon nu vill ha det. Ingen ska behöva begrava sin mamma såhär tidigt. 

För ett halvår sen var hon hyfsat pigg och kunde i alla fall göra saker..att det kan vända så fort är skrämmande. Och jag vet inte hur vi ska klara oss utan henne..vill inte göra det, vill hon är med oss..

Har fått höra att jag är stark som orkar med allt som vi går igenom. Men jag känner mig inte sån själv. Det är väl hur andra uppfattar en. jag försöker ha mitt leende till hands hela tiden trots att mitt hjärta inom mig är fullt av tårar istället för blod. Tårarna tar verkligen aldrig slut, och jag vet inte ens om jag vill att dom ska göra det. Man måste få gråta, det är OK har min pappa sagt. Men jag har alltid kännt att när man gråter är då man visar sin själ och det är då man är som svagast. 

Fast skulle man hålla gråten inom sig så skulle man inte ha några känslor alls som människa. Det är mycket man ska gå igenom i livet med känslornas berg och dalbana. Men jag hade hoppats på att slippa detta, det är det värsta som jag någonsin kommer gå igenom i livet. Att mista sin mamma såhär tidigt i livet är inte vad någon vill, man vill aldrig mista sin förälder. Men när ens mamma är gammal och gaggig tror jag att det är mer accepterat, för då vet man att det kommer en dag då hon inte finns mer för det är den vägen vi alla kommer gå. 

Mamma kämpar på där hemma trots sitt tunga besked om att det inte finns mer att göra. Hon har fått en slang inopererad som ska göra det lättare att kunna ge henne medicin, tjockare dropp och annat. Det är sköt att hon är så enveten och inte bara ger upp. Jag själv hade nog gett upp för längesen. Eller i alla fall gråtit över situationen, men det gör inte min mamma. Hon visar inget och säger inget om hur hon verkligen mår. Och det gör hon nog inte för att skydda oss som familj. Men vill inte att hon ska må dåligt och ha alla sina tankar i sitt huvud. Men det kanske är hennes sätt att förbereda sig på att lämna oss, att lämna oss på ett sätt utan att vi ska veta hur hon egentligen mår. Vi är väl lite lika på det sättet med jag och mamma. Vi säger inte rätt ut hur vi mår, man samlar på sig allt och sen kommer det som en käftsmäll till den som minst förjänar allt som strömmar ut. 

Vet att jag inte är ensam om att vilja ha kvar min kära mamma, det är tyvärr alldeles för många som har mist nån familjemedlem i detta land. Kommer alltid älska min underbara mamma, minnas alla saker vi gjort, även om det med tiden kommer bli minnen som sitter långt in. Men jag ska minnas för att kunna berätta för min dotter vilken underbar mormor hon har, en mormor som tyvärr aldrig får vara just det. Utan bara vara sjuk..Hon är min stora förebild och jag hoppas jag blir nästan lika bra mamma som hon har varit till mig. Även om man som alla andra barn bara tyckt att mamma är jobbig då och då. 

Jag ska försöka vara stark mamma, vill att du ska vara stolt över mig. men helst av allt önskar jag att detta aldrig hade hänt. Att tiden gick och vrida tillbaka så vi fick börja om. Men det du lärt mig ska jag ta med mig till min dotter, ska lära min dotter att vara precis lika stark som dig..älskade mamma!

Igår såg man alla bilder på när folk umgicks med nära och kära och åt god mat. jag unnar verkligen folk det men det är samtidigt jobbigt och se för jag vill med få göra det med min familj. Känns som det aldrig kommer ske igen, i alla fall inte med mamma. Men jag vill innerst inne tro att mamma kommer få vara kvar ett bra tag till och kunna komma igång med att våga äta igen och även vara uppe mer. Förhoppningsvis i en rullstol med så hon kan få komma ut i friska luften igen. För hon är just nu verkligen en fånge i sitt egna hus. Men det är väl så det blir, och mamma vägrar att åka tillbaka till sjukhuset. Men skulle hon bli riktigt dålig, peppar peppar, så har hon inte mycket till val direkt. 

Man är inte motiverad till att göra nånting mer, men samtidigt när man väl sätter igång med nåt så skingrar man tankarna. Tårarna kommer hela tiden till och från hos oss. Värst är det när man är hemma hos mamma och pappa och bara är där och se pappa gå ut i köket och bara sitter och gråter. Känns som han verkligen har tatt ut allt i förskott, det behöver inte innebära att mamma går bort snart, det är vad som väntar oss men det behöver inte ske nu. Kan mamma bara få ordning på sin röst att den inte är så hes och att det gör ont när hon pratar så kommer det vara lättare för då kan han prata med henne i alla fall. Han har en massa hängande över sig säger han, både med huset och alla pappers jobb som är. Säger till han att vi kan hjälpa han men då blir han bara stressad. 

Det är otroligt svårt detta, att bara stå vid sidan av och inte kan göra nåt. Det är mamma som får göra allt kämpande. Hade jag kunnat underlätta på nåt sätt för henne så hade jag lätt tatt en del av vad hon går igenom, hade det hjälpt med och donera nån bit av mina organ hade jag med gjort det, även om det innebär en risk för sig själv. Men jag är villig och göra allt för min mamma för att hon ska få vara kvar ett tag till. 

Håller alla mina tummar att hon är stark in till slutet, och jag hoppas jag har ärvt samma instinkt. och hoppas kunna föra det vidare till min egna dotter. Det är så jobbigt och vara i detta väntrum, väntrummet hos döden...

Livet är förbannat orättvist. Varför ska snälla, omtänksamma, älskade människor drabbas av denna förbannade sjukdom? Varför? Varför kan inte mördare, pedofiler, våldtäktsmän eller andra idioter som ändå inte uppskattar livet på rätt sätt få gå igenom sånt här som ett straff för vad dom gör. Varför kan inte dom få lida av denna förbannade sjukdom som är hemsk? Och låta dom som är älskade av många vara kvar. Idioter kommer alltid undan!

Jag var hos mamma hela dagen igår då min pappa skulle åka och operera sitt knä. Under tiden som jag var där så kom Asih och skulle sätta en ny nål för mamma. Men det gick inget bra, mamma är jätte svår stucken nu. När medicinerna för morgonen var lagda i mamma så kom även läkaren. Han hade inget bra besked med sig, men det är ändå ett besked vi alla var lite beredda på men vi hade ju hoppats in i slutet. Vissa av tumörerna har minskat. Men i levern så har dom blivit större och även några fler. Och dom i ryggen sitter kvar. 

Läkaren på onkologen hade sagt att det finns ingen mer behandling som skulle gynna mamma på nåt sätt. Skulle man utsätta hennes kropp för mer cellgifter och bromsmediciner så skulle det göra mer skada än nytta och med stor sannorlikhet ta mamma ifrån oss mycket snabbare. Mamma är stark, hon blev ledsen men hon visar inget. Inte inför mig i alla fall. Hon gråter inte nånting över det hon drabbas över, och säger inget om sina tankar i huvudet. Hon måste få ut det, hon måste. Så därför kommer jag att skicka dig kuratorn. Mamma måste få lugn tiden som är kvar. Men enda oron hon har det är över oss barn och min pappa. Alla andra än sig själv. Det är så typiskt min älskade mamma. Jag frågade om dom vet hur lång tid det kommer att ta. Och det är det ingen som vet säger dom. Jag ska ta och ringa till läkaren på onkologen efter nästa vecka då han e på semester, vill veta om mamma kommer få nån mer röntgen för och se hur det ser ut nu och om det blir nåt regelbundet. 

Mamma har sin infektion kvar i kroppen. Svampen med, och är väldigt hes när hon ska prata. Men jag tyckte att det var bättre med hesheten igår jämfört med i förrgår, hon har fått en medicin till mot svampen som jag hoppas ska hjälpa. Hon kan inte äta, eller kan kan hon men det gör ont och mamma är rädd då det har kommit upp med allt slem som bildas. Därför väntar vi på att få komma till Östra så att en narkos läkare kan sätta en större nål vid axeln på henne så att hon ska kunna få i sig mer näringsdropp, nu är det mest bara vätska. 

Så hoppet just nu är att infektionen och svampen försvinner så mamma kan få äta och prata så hon kan träffa folk tiden som är kvar. Mer kan vi inte göra. Jag tar vara på varje sekund med min mamma, vill vara där så mycket jag bara kan. 

Idag ska vi på kalas, jag känner inte för det. Jag vill inte fira födelsedagar känner jag för det är inte nåt kul alls längre. Födelsedagar har alltid inneburit att vi ätit gott med familjen och bara varit, nu är dom dagarna borta. Känns så fel, men samtidigt så går livet vidare hur man än vill att den stannar eller att man ska kunna vrida den tillbaka. 

Livet är ett helvete nu, tårarna rinner hela tiden. Men hoppet finns för att det ska ta tid innan mamma får sova för gott. En dag i taget, och försöka att inte tänka på livet efteråt än. Det gäller att leva här och nu. 

Jag sitter här och försöker och inte tänka på min mamma. Men mina tankar är där hela tiden. Borde fokusera på min lilla dotter, det gör jag ändå. Men det känns som jag kan inte njuta av denna lilla tid som man har med dom små som alla andra kan göra. Men jag är glad att hon finns för hon förstår inte att mamma är ledsen eller att mormor är sjuk. Få hennes leende är medicin för stunden men sen kommer tankarna igen när hon sover. 

Var hemma hos mamma och pappa igår igen och lämnade en hurts jag köpt för att pappa skulle få undan lite grejer som står på vardagsrums bordet just nu. Och kunna samla allt på ett och samma ställe så man slipper springa runt överallt. 

Mamma var helt slut. Bara låg och sov, hon reagera inte ens att jag var på övervåningen och byggde ihop denna hurts. Pappa med. Sa till han och gå ut och gå runt huset så han fick lite luft. Han ville vila med men 15 min senare när han sa det så kom han upp ändå. Han blev väl stressad av att jag var där för han ville att mamma skulle vila. För han tyckte jag skulle hem till min familj istället för att vara där. Men jag vill inte det. Jag vill göra båda saker. 

Jag är livrädd för att mamma kommer försvinna innan påskhelgen. Det är tyvärr en känsla jag har. Jag hoppas att jag har fruktansvärt fel. Jag vill inte hon går bort. Det är för tidigt. Vi har inte gett det en match ännu, vi är mitt uppe i kampen och har inte fått våran paus än. Men den kanske inte kommer heller. Jag tycker att mamma borde åka till Sahlgrenska igen och vara under intensiv uppsikt, men det finns inte plats säger dom. Då får man ringa 112 så får dom lösa en plats till mamma för hon är fruktansvärt dålig. Mat får hon inte ner, inte heller vätska så det är bara dropp. Och på dropp kan man inte leva, blir ju ingen energi alls. Det är så hemskt och se en mamma som älskar mat inte kunna få i sig nyponsoppa ens eller vanligt vatten. Det är hemskt att se mamma som för några månader kunde gå och röra sig hemma i alla fall bara ligga där hemma och sova. 

Jag tror tyvärr att slutet är alldeles för nära, och det känns som man har massa och säga till mamma. Men inte ens att kunna prata med henne för att säga att man älskar henne går. Vill inte säga farväl till henne...men tyvärr så tror jag att det snart är dags. Jag hoppas att jag har fel!

Igår så var en jobbig dag. Jag kände att jag inte kunde sitta hemma när mamma är några kilometer bort. Behöver inte prata med varann jag vill bara vara där. 

Mamma kan ändå inte prata, hennes röst är borta på grund av lunginflammationen och svampen i halsen. Hon har otroligt svårt att få ner mat och vätska. Hon bara ligger i sängen och blundar, säger ingenting, rör sig knappt. 

När pappa gav henne medicinen så halvlåg hon ner och tog den. Det skulle hon inte gjort. 

Hon fick upp allt vatten, sen fick hon otroligt svårt att andas. Och jag tänkte att nu är det slut, nu kommer jag få använda mig av mina kunskaper jag lärt mig nyss i första hjälpen. Det bara rosslar och hon får inte upp slemmet. Hosta kan hon inte för det gör så ont i hennes bröst. Sen samtidigt som allt detta så får hon ångest. Pappa satt bredvid henne och höll en kudde på magen som motstånd. Mer kunde han inte göra. Och jag kunde absolut inte göra nånting, jag bara satt i soffan och spände mig och var livrädd. Kände mig otroligt liten. 

Fick ringa ASIH så dom fick komma och ge mamma en spruta mot slemmet i halsen. Och även koppla in dropp då mamma inte får ner nån vätska alls. Tiden tills dom kom kändes som en timma eller nåt men så är det alltid när man är rädd och orolig och bara vill ha hjälp. Sen lugnade det sig. 

Jag vet inte varför men jag har inte velat gråta inför mamma för mamma är sån, och kommer vara hur dålig hon än är, att hon blir orolig för oss andra när vi mår dåligt. Och det är väl därför jag inte vill visa att jag mår dåligt och är ledsen över detta. Men igår gick det inte att hålla undan. Pappa sa att man får vara ledsen, men jag vill inte vara det inför mamma för hon ska inte behöva oroa sig över mig. Men det kommer hon göra så länge hon är vid liv. Mamma instinkten sitter alltid där. Och igår var första gången jag fick se henne utan sin hätta och hur hon ser ut utan sitt hår. Och det gjorde att man verkligen såg att hon är sjuk. 

Det är väl som en skrev på Cancerkompisars sida en gång, att det är allt efter cellgifterna som kommer ta mammas liv. Lunginflammationen har ju inget med cancern att göra. Men det förstör så mycket och vet inte om mamma kommer klara sig igenom detta. Hon har inte varit hemma en vecka än så man får inte sluta hoppas. Men jag har ändå tanken i bakhuvudet att mamma inte kommer finnas kvar så länge till tyvärr. Därför jag ändå åker dit och bara är där, för skulle jag bara sitta hemma och inte vara nära min mamma och hon skulle gå bort skulle jag aldrig förlåta mig själv för att jag inte försökte i alla fall. Lite egoistiskt kanske men mamma behöver ha sin familj nära med för att känna sig trygg och kanske mer lugn. 

Bara få min pappa och lugna ner sig med, men vet inte hur det ska gå till då han är så envis. Jag kan säga till min moster, farmor och andra och hjälpa mig att tjata på pappa men han kommer aldrig fatta att han måste lugna ner sig för mammas skull. Är han stressad kommer även mamma stressa upp sig mer och då blir det bara pannkaka av det hela. Och även att han måste äta annars kommer han aldrig klara av detta utan energi. Han ska göra en titthåls operation på torsdag i sitt knä, han kommer vara på helspänd hela den dagen. jag ska vara hos mamma hela dagen, får bara se om jag kan lösa så min dotter inte behöver vara med. Annars får vi lösa det så gott det går. 

Jag gör allt för min mamma nu, det är det minsta jag kan göra för henne när hon gjort allt för mig under dessa 32 år. Min mamma, min stöttepelare. Mitt liv. 

Ja, jag vet att mina inlägg blir lite tjatiga men det är mitt sätt och bearbeta allt. Jag känner mig så hjälplös, jag vill ställa upp mer för min mamma och även avlasta pappa. Men jag vet inte vad jag ska göra eller får göra. Pappa säger, du har ju den lilla och tänka på med. Ja jag vet att jag har min lilla plutta och tänka på men hon får även klara sig lite själv, bara bra träning för henne. 

Mamma har det jättejobbigt hemma. Hon har massa slem i lungorna och dom tror även hon har vätska i lungorna så nu får hon gå på vätskedrivande. Jag är så rädd att det ska bli så svårt för henne att andas så det är slutet. Lunginflammation är inte och leka med, inte ens för oss som inte är cancersjuka. 

Sen har hon även svårt att äta när hon har svamp i munnen med. Det känns som allt bara kommer hela tiden, nya grejer när en sak lagt sig. Varför kan hon inte bara få vara nu när hon är hemma utan att behöva kämpa mot en massa infektioner och annat skit? 

Jag vet snart inte mer vad jag ska göra. Är så rädd att det ska vara försent varje dag. Att allt bara ska sluta snart. Får ofta höra va posetiv Malin, för mammas skull. Men det är så svårt när man inte kan träffa henne så mycket man vill nu eller prata med henne. Hon är trött, energi för besök har hon knappt. Men samtidigt kanske det bara räcker att vara där. 

Jag är trött jag med, men jag måste försöka orka. Vill avlasta min pappa, han kommer stressa ihjäl sig över detta. Och jag vill inte att pappa blir mer förstörd än vad han redan är. känner mig så hjälplös och ensam i denna kamp. Men ensam är ju stark heter det. Finns ingen som kan hjälpa till känns det som för jag vet inte vad det är för hjälp som behövs. Önska jag med kunde ha ett vanligt liv som alla andra utan denna jävla skiten som hänger över oss. Det är inget jag önskar någon i denna värld att gå igenom. Så ni som går och ha agg och hat mot era föräldrar, lägg ner det. Det finns vi som får kämpa för att ha kvar våra och skulle ge allt för att få slippa lida av cancerns framfart. 

Igår så fick mamma äntligen komma hem. jag hade tänkt och inte hälsa på henne så att hon fick landat lite mer. Men när jag skulle på en av mina dagliga promenader så ringde pappa mig och villa jag skulle gå förbi apoteket och köpa lite grejer så mamma kunde göra sig ren. 

Så det blev och hälsa på henne ändå. hon såg ändå rätt pigg ut, sen om det är ett spel vet jag inte. 
Men pappa hade lagat mat till henne, kryddat ytterst lite för det klarar inte mammas mage alls. Men korven som var i var nog lite för kryddad, den är jättegod annars, så allt mamma fick och äta kom upp igen, stackarn. Och pappa blev helt förtvivlad att han hade gjort fel. Men han kan ju inte göra mer än försöka. 

Får se om det blitt bättre idag, ska ringa om en liten stund. Tror inte att det blir besök där idag, vet inte. Vill inte undvika henne heller men hon har ändå lunginflammation så hon är hes och kan knappt prata. Men vill ta vara på varje dag vi har med henne. mer kan man inte göra. 

Resten av livet orkar eller vet jag inte vad jag ska göra med..jag orkar inte mer, ger upp mer eller mindre. Men men det är en annan historia. 

Det är som om nån, vet inte vem, verkligen inte vill att mamma ska komma hem. Nu har hon drabbats av lunginflammation. Det är inte så konstigt, hon ligger ju mest ner och har mycket slem i lungorna som inte riktigt kommer upp när hon hostar eftersom hon ligger ner mycket. Förstår henne med att hon gör det för sjukhus är inte en rolig miljö och sitta upp och glo på. Men hon måste försöka. 

Hon vill bara hem, och om hon orkar så kommer hon att få det med imorgon. Läkarna säger att hon kan få samma vård mot lunginflammationen hemma som hon får på sjukhuset. Och då hoppas jag att hon är mer motiverad att sitta upp mer än på sjukhuset. Hon kommer ha en fåtölj som hon kan sitta mer i utöver sin rullstol. Men det har varit lite lojt på Högsbo att få mamma och sitta upp mer och vara uppe. Samtidigt vill dom väl inte vara för påstridiga och tvinga mamma när hon inte vill. Att hon inte orkar är nog mycket för att hon är trött på sjukhus miljön. Jag hoppas att hon är mer villig när hon har kommit hem. 

Funderar på att vara med när dom ska till onkologen nästa vecka. Jag vill också veta vad läkarna säger. Vet inte vad mamma och pappa säger om det men jag vill inte att pappa ska ta all information heller och behöva berätta för min släkt hela tiden. Pappa får ju aldrig bara vara, men det är ju så när mamma inte vill prata i telefon med någon. Vill lasta av pappa all tung vikt av denna sjukdom han har på sina axlar. Får prata med dom när mamma kommit hem om detta. Ingen som kan hindra mig direkt heller. Jag är barn och lika mycket anhörig jag som pappa. och jag kanske får fram frågor som pappa och mamma inte frågar..kanske inte det roligaste läkar besöket men jag vill ändå. 

Jag kanske är fel som tänker som jag gör nu när jag har ett eget barn. Mamma fick vänta ett tag på att bli mormor, och samma år som hon blev det fick hon sitt cancerbesked. Så glädjen blev snabbt bytt till att hon fick börja kämpa för sitt liv. 

mina brorsbarn kommer minnas min mamma. Men min dotter är jag rädd att hon inte kommer minnas henne. Visst det kan ta ett tag till innan mamma går bort vilket vi alla hoppas. Men min dotter kommer i så fall minnas mormor som en sjuk kvinna som sitter i rullstol. Men jag tycker det är bättre än ingenting. Men jag har själv inget minne av min morfar, visst det är tråkigt och inte fått veta vem det var men jag har inte mått dåligt för det. Men sin mormor är ändå nåt som är nära. 

Bilden visar hur min mamma är, hon ger allt för sina barnbarn. Struntar i att laga mat utan bara leker istället. 

Mer omtänksam människa får man leta efter, även nu från sjukhus sängen så är det bara frågor om hur vi mår, inget om att hon är dålig. Bara om att vi ska göra nåt när mamma kommer hem, att vi ska ta vara på varje sekund. Och det ska jag göra  med. När mamma kommer hem på onsdag, peppar peppar hoppas inget händer nu igen, så kommer jag vara där varje dag som sagt. mamma ska inte vara ensam även om hemtjänsten kommer men det är inte samma sak. Visst jag ska inte glömma av mig själv i det men jag tänker i alla fall ta vara på varje sekund med henne. Vad andra tycker och gör skiter jag i, ni kan ju komma igen när ni vet hur det är själv och ha nån som är obotligt sjuk i denna jävla parasit sjukdom. Dom som är mina vänner är dom jag fokuserar på och dom som jag lyssnar på, alla andra är inget för mig mer. Finns betydligt viktigare saker i livet och lägga den energin på än att bli av med en massa. 

Igår så var det en riktigt skön vårdag här nere i Göteborg. 

Vi gjorde det vi skulle här hemma på morgonen och sen begav vi oss mot sjukhuset mamma ligger på. Pappa ringde mig när vi hade kommit en bit och sa att vi inte behöver komma in på avdelningen. För pappa hade tatt på mamma massa filtar och tröja och satt sig ute i solen med henne. 

Var kul och se mamma. Men samtidigt jobbigt och se henne så smal och så trött och inte så rörlig. Det är inte den mamman jag är uppvuxen med, men ändå så finns hon där långt inne. Hon struntar i hur hon mår, hon bryr sig med om hur vi andra har det. Sån har hon alltid varit. Man märker på henne att hon bara vill hem. Och nu hoppas jag att det blir så i veckan. Pappa är dock orolig över att dom inte ska kunna koppla in larmet mamma ska ha hemma och allt annat, eller att det inte ska vara gjort tills mamma ska hem. Men samtidigt har dom 2 dar på sig att göra detta. Och krävs det att nån ska vara hemma så är det inga problem för mig att ta mig dit och sitta där. 

Ska hjälpa till och röja i trädgården för mamma, mamma älskar ju blommor och påta med det. Men nu kommer hon inte kunna göra det. mamma är en av få som älskar att rensa ogräs och annat i trädgården. Det är ett sätt och skingra tankarna har jag märkt, så jag kan kanske lära mig och gilla det med.

Ska bli skönt att få hem henne och kunna gå in till henne varje dag. För det kommer jag göra, även om jag har mina grejer och göra med. Men jag tänker ta vara på varje sekund jag har med min mamma, och att hon ska få uppleva vår dotters framfart så mycket hon kan.

Önska bara att mamma kunde få kunna använda sina ben igen, men det kommer inte ske. 15:e april ska mamma få svar på röntgen, så det blir och vänta på den dagen igen. Eviga väntan på besked. Tycker det är lång tid, nästan en månad efter röntgen är gjord. Men samtidigt om dom hade sett att det inte minskat så borde dom sagt det..vill i alla fall tro att det är så. Vill att mamma ska få njuta av sommaren nu. Och att vi ska få chans och hitta tillbaka till varandra som en hel familj igen. Vet inte varför det har blitt som det blitt men får försöka göra det bättre. 

Även om mamma som det ser ut nu kommer att komma hem på onsdag så känns det så overkligt. Varför just mamma, en levnadsglad människa som har hur mycket som helst kvar att uppleva. Varför? Och varför nu när hon nyligen fått ett barnbarn till som hon vill se växa upp. Men nu kommer hon inte få det tyvärr. Visst det kan ta sin tid ändå men tyvärr så finns det inte tid nog för oss för att minnerna ska kunna bli av. 

Det är ett helt annat liv som väntar tiden som är kvar. Huset kommer behövas byggas om för att mamma ska kunna få ett så drägligt liv i rullstol ändå. 

Det är inte min mamma som kommer hem på ett sätt men ändå är det så. Jag saknar min mamma nåt fruktansvärt, har inte träffat henne på över en månad nu. Och pratar inte ofta med henne, vilket jag ska ändra på. För jag vill prata med henne, men samtidigt händer inte mycket som man kan prata med henne om. 

Tårarna rinner nu igen när jag tänker på att det kommer en tid då ingen kommer svara på andra sidan, när numret till mamma glöms bort och inte finns mer. Det gör så ont i mig. Min lilla mamma. Alla säger man ska ta vara på tiden, jag ska försöka så gott jag kan. Samtidigt kan jag förstå att mamma bara vill vara lite när hon kommer hem. Men jag tänker hjälpa dom så gott jag kan. Livet blir annorlunda. Är rädd för att hon ska istället för att vara en fånge i en sjukhus säng så blir hon en fånge i sitt egna hem. Känns ju inte som att hon kan komma att ta sig till ställen 

Jag saknar dig mamma, hur fan ska detta gå när du inte finns mer...jag vill inte tänka så men det är nåt som kommer till mig till och från varje dag. 

Var ute och gick förut och det är då tankarna kommer. 

Det känns som att allt liksom bara står stilla. Man väntar och väntar men ingenting händer. Känns som att man typ glömt av vad som har hänt, och det känns fel att man gjort det. Mamma ligger på sjukhus och jag är hemma och beter mig som om ingenting hänt. Gör jag fel då?

Men sen kommer tankarna tillbaka till mig att mamma kommer gå bort av den förbannade sjukdomen, hon kommer inte bli bra. Bara att det kanske blir en bromsning av det hela nu så hon får vara kvar ett tag till. Och så fort dessa tankarna hittar mig igen så kommer tårarna och går knappt att få stopp på. Det kommer en dag när jag verkligen inte kommer kunna höra hennes röst som jag gjorde idag, det kommer en dag då det bara går att besöka henne genom att gå till en kyrkogård. Har inte träffat mamma på snart 1 månad efter allt som hände efter sista behandlingen. Jag hoppas kunna få se henne i helgen, bara hon orkar. Man är rädd att åka dit med för jag vill inte ta för mycket energi ifrån henne heller, energi som hon behöver för att orka med en dag i taget, en dag i taget av den sista tiden som är kvar.

Vågar man slappna av eller ska man gå spänd mer än vad man gör för att vara beredd på att det kommer en skit nyhet om mammas tillstånd nu när man liksom har en paus från allt?

Jag vet inte vad man vågar göra. Hela familjen och släkten går och väntar på resultatet från röntgen. Pappa tror att läkarna döljer nåt för att man inte fått nåt svar vad som händer. Men jag vill inte tro att det är så. Är det så ,så kommer det ta hus i helvete kan jag säga. 

Mamma vill bara hem, hon är så trött på sjukhuset nu. Arbetsteraputen har ju varit hemma och kollat hur det ser ut hemma hos mamma och pappa. Men man kan inte bara skicka hem mamma heller. Det är mycket som ska fixas ändå. Att hon får en smalare rullstol är en grej. Att hon kommer få sova på nedervåningen är en annan sak. Men sen är det med och sköta sin hygien. Visst hon kommer ju inte röra sig så pass så hon blir svettig men man vill ju ändå känna sig fräsch. Tvättas i sängen är inte nåt som pappa accepterar, inte heller att åka iväg till ett äldreboende och få hjälp att tvätta sig. Då ska det ske på en viss tid, det ska hämtas, det ska finnas personal som kan hjälpa henne. Och om mamma känner sig ofräsch en dag så kanske hon får vänta 2-3 dar innan hon får komma och duscha. Det är inte vettigt. Visst det går ett tag men inte en längre tid. Så det blir och kolla om dom ska sätta in en trapphiss och även en annan duschkabin hemma hos dom. Sen altandörren måste breddas för där e jättesmalt, så hon kan komma ut.

Vi vill alla att hon ska komma hem nu. Men är rädd att när allt väl är gjort hemma hos dom så mamma kan komma hem att hon ska bli dålig igen. Försöker inte tänka så men det finns i bakhuvudet. Visst är det skönt att inte ha en tid som dom tror att hon går bort, men samtidigt är det jobbigt och leva i ovissheten. 

Allt är en vanesak. Innebär allt jobb i deras hus att mamma får komma hem och njuta av den sista tiden vi har ihop är det värt att kämpa för allt. 

Dom har dock inte provat om mammas ben bär henne, vet inte varför. Man måste ju prova. Det enda som händer är att hon säger att det inte går så får man lägga henne igen. Visst det blir en påfrestning på henne men man ska ju inte behandla henne som att hon e dömd och sitta i stolen, man måste ju öva. Får även där se vad som händer under tiden. hade hon kunnat gå med hjälp av en rullator hade det vart drömmen just nu, men först ska hon hem!

Än har vi inte fått nåt besked från röntgen som gjordes. Det är ju inte bara och ge ett besked det ska ju analyseras och jämföras med. 

Det är bara en lång väntan hela tiden. Men det har varit ett planeringsmöte med vad som ska hända framöver typ, inte med behandling utan hur dom ska göra för att mamma ska kunna komma hem. 

Igår så var en arbetsterapeut hemma hos mamma och pappa och kollade hur det ser ut för mamma att kunna ta sig fram med en rullstol hemma och hur det får ändras. Men allt kunde pappa inte ha i huvudet utan han ska gå runt i hela huset och skriva upp vad som behövs. En säng på nedervåningen blir det, rullstol som är smalare med. Sen med dusch och sånt skulle dom kolla för den är på övervåningen och det är inte aktuellt och ha det i toaletten på nedervåningen, den är nyss omgjord och finns ingen möjlighet och duscha där. 

Sen måste ombyggnadspapper lämnas in och det tar väl sin tid innan allt är på gång. Mamma vill inte ligga på sjukhus mer och det förstår jag. Hon saknar sin familj precis lika mycket som vi saknar henne. Sen så blir det rehab i hemmet istället. 

Det känns bara som att hon kommer bli fången i sitt egna hem istället. Vilket jag inte hoppas. Jag är glad att jag är mammaledig fortfarande så jag kan gå dit och hälsa på när hon väl kommit hem, men det tar ju sin tid innan hon är hemma. det kan ju vända både en eller två gånger till. Eller så går det fort. 

Men även om mamma kommer hem så blir det inte samma som innan, det blir det aldrig igen. hade önskat så att hennes ben skulle bära henne och komma igång igen, men det tror ju inte läkarna så det är väl inte aktuellt. Men jag önskar för det. Det är väl en vanesak som med allt annat. Hon är min mamma ännu, bara att hon kommer sitta i en rullstol och förhoppningsvis vara kvar ett tag till så vi hinner umgås och få fler sista minnen med henne.

Älskade mamma!

Idag ska mamma göra röntgen för att se vad som har hänt med henne inombords. Det kommer vara en lång väntan, för jag antar att man inte får besked av den röntgen direkt ändå. Det ska ju analyseras och sånt. Men man kommer gå och vänta för det. Kan inte säga det för få gånger men nu får det bli en paus i allt negativt.

Jag ska väl inte klaga, jag har min mamma kvar här på jorden än så länge. Läser om personer som mist sina nära ganska nyligen och det känns så overkligt att man själv ska gå igenom en sån sak så småninom. Att mamma inte kommer finnas här alls. Just nu så finns hon inte heller, eller hon finns men inte på det sättet som jag vill. All kontakt med mamma sker via pappa just nu. Hon orkar inte prata i telefon för hon är så hostig och besöka henne vågar jag inte ännu förräns hon slutat med antibiotikan typ. Inget mer ska få drabba henne nu på ett tag och då får det vara såhär hur ont det än gör. För saknar henne det gör jag. 

Hon har sagt att hon vill komma upp varje dag, i alla fall försöka och sitta upp och äta i dagrummet. Hon är trött på att vara på sjukhus nu. Och det förstår jag med. Men bara det inte går för fort fram så hon tröttar ut sig.

Det är ju inte bara och skicka hem henne heller. Hade väl varit en annan sak om hennes ben hade klarat av och fungera och bära henne, men nu måste dom ju planera om för att mamma ska kunna ta sig runt hemma med en rullstol..och det är inte gjort i en handvändning. Lilla mamma, önska dina ben ville fungera igen, men läkarna tror ju inte dom kommer göra det tyvärr. Så innebär det att du får sluta i en rullstol( du som alltid undvikit och sätta dig i en sån för du har hört skrönor att sätter man sig i en sån som frisk så hamnar man där tillslut) så får det bli så. I alla fall om det även innebär att du får vara kvar hos oss en tid till. 

Tiden är vår största fiende, samtidigt som man vill tiden går snabbare så hon får komma hem vill man att den går långsamt så man får ta vara på den tiden som är kvar med mamma. 

Vågar man hoppas på att pausen i allt kommer eller ska man gå och vara rädd för det där bakslaget som alltid kommer när man tror att det ska funka ett bra tag nu? man är livrädd att fotfästet ska ryckas undan från en när man precis har kommit till rätta efter allt. 

Förr eller senare kommer allt att ändras i detta livet. Mamma kommer lämna oss. Men vi alla hoppas att det ar några år till, det måste man hoppas på. Många som säger att det är en klysha men det stämmer verkligen, hoppet är det sista som överger en. 

man måste stå stark i detta. Inte ensam. Och jag kämpar varje dag för att få mina familjemedlemmar på ett bra humör. det är oerhört svårt. Jag glömmer säkert mig själv i allt detta, det är lätt och göra. Men jag kan alltid ta hand om mig själv på nåt sätt. Jag gör det genom att hjälpa min familj just nu. Det är så jag fungerar. Bara andra i min familj hade varit så, inte vart så förbannade ego. 

man blir förbannad när man kämpar och andra bara vänder sig från alla problem, gräver ner sig på sitt håll. För att sen när allt går åt pipan förvänta sig att man är där och drar upp personen. Nu orkar jag inte, inte min pappa heller. pappa har full fokus på mamma och sig själv. Mer går inte. Vill inte detta ska splittra min familj men tyvärr gör det detta mer och mer.

Man försöker ta en dag i taget, men det är väldigt lätt att man flyger iväg till framtiden ändå. Man går ju och hoppas hela tiden. Det är väl samtidigt bra som det är dåligt. Man måste ta en dag i taget och se allt positivt. Minsta lilla.

Febern är borta på mamma, det är en sak. Sen så har hon matlust igen, ätit 2 pannkakor och omelett med glad aptit säger pappa. Det är mycket för någon som har levt på flytande sen i julas. Och mjölk dricker hon. Hon måste ha näring för att orka slå bort infektionen och få ny energi till att kunna få nya starka celler igen. 

Och hon har mycket slem i halsen så det är jobbigt för henne att prata, allt detta är vad min pappa säger då mamma inte orkar prata i telefon. Men jag ska få prata med henne i helgen, vill bara höra hennes röst behöver inte vara mer. 

Läkarna tror dock inte att mammas ben kommer funka igen, inte för att bära henne. Hon kan röra dom men inte mer. Och det är jobbigt. man ska aldrig säga aldrig men man lyssnar ganska mycket på läkare. Dom ska ju veta bäst när det gäller sånt. Men hoppas samtidigt att mamma ska få ny kraft att visa att dom har fel. 

Enda önskan nu är att infektionen ger sig, att mamma blir lite piggare. Och att hon ska få göra röntgen så vi får svar på hur det ligger till. Det har varit så mycket negativt nu hela tiden, det är dags för nåt positivt. Men det är kanske för mycket och hoppas på?

Vill bara få hem henne och kunna få umgås med henne som min mamma i alla fall en sista gång innan hon inte får vara här på jorden mer..för det är det som kommer hända. Försöker inte tänka på det utan bara vara under en dag i taget. Men det är så fruktansvärt svårt!

Är lite lättad nu, men vågar inte hoppas för mycket. 

Mammas blodvärde har gått upp över 100 nu och dom vita blodkropparna börjar bli fler. Hon är trött ännu men trots det så har hon fått hjälp och ta sig upp i en rullstol och suttit upp och ätit lunchen. 

Det gillade inte läkaren riktigt men mamma har viljan ännu i alla fall. 

Pappa sa att mamma behöver inte bevisa nåt utan ta det lugnt, men samtidigt förstår jag henne att hon inte bara vill ligga där. Hoppas ännu, vågar inte släppa helt på oron men den värsta börjar lägga sig. Är så rädd det kommer ett bakslag som det alltid gjort nu, men vill det händer nåt positivt snart, det räcker med det negativa nu. 

Ännu en dag när man bara går och hoppas på det bästa men ändå så blir det bara skit. Jag har en klump i magen när man ringer pappa, till mamma kan man inte ringa för jag vet hon orkar inte prata ändå. 

Idag när pappa svara lät han helt förstörd igen och direkt trodde jag det värsta. Han sa att mamma är dålig. Hon har väldigt dåligt med vita och röda blodkroppar, fått blodtransfusion som sagt. Men det har tatt hårt på hennes imunförsvar så nu har hon fått en infektion i kroppen. Vilket i sin tur har lett till att hon har fått feber. Och är väldigt trött. 

Hon orkar inte ens prata med pappa mer, bara sover. Man vet ju själv hur man är när man har feber, hon måste ha det ännu värre. Så jag hoppas att sömn över natten ger henne mer. Sova är ju det man behöver själv när man har sin feber, vare sig den är hög eller låg. 

Men hon hade piggnat till nu på kvällen och orkat ringa pappa i alla fall. Och även velat ha en piggelin, matlust har hon ingen heller. Men hon är ju under koll av läkarna, hoppas jag så det inte bara är på rutin. Hon får antibiotika och även nåt som ska stimulera att hon bildar nya vita blodkroppar. Mer blod vågar dom inte ge, dom är och nosar på mammas sista reserver säger dom så därför agerar dom så försiktigt men effektivt dom kan. 

Hon hoppades få sova inatt, det får hon då hon kan få hjälp med det. Är bara jobbigt att inte få träffa henne eller höra hennes röst ännu. Men får vara försiktig i och med att jag träffar andra barn ibland och så, man vet inte vad man bär med sig. Hoppas få se henne snart igen. Vill inte det ska gå för lång tid, men samtidigt måste mamma vara starkare innan dess.

Sov mamma, men inte för gott. Inte ännu! Du/vi har inte gett detta matchen vi vill!