Du är här

När man inte vill erkänna sin egna sorg.

Det var väldigt länge sedan jag skrev i bloggen nu jag såg att mitt senaste inlägg var över ett år sedan! Herregud som tiden går! Jag stod och hängde upp tvätten när tanken slog mig bara att jag är redo igen för att skriva. Jag har så mycket att dela med mig.

Förra året vid denna tiden ungefär.. Så tog jag ett beslut att ge mig på mitt körkort. Det var ett stort steg för mig, då jag många gånger kände att jag inte kunde det pga att jag inte kände att jag fick någon tid och ork till att. Mamma tjatade många gånger på mig! Jag höll på med att men sen fick mamma återfall igen i sin cancer och all ork bara försvann.. Så jag sket i att rent ut sagt! Mamma kunde ju tjata på mig och sa att jag skulle se till att ta min körkort men hon förstod inte alla gånger. Min vardag var jobb sedan hem till min lägenhet en runda och sedan ut till Johannishus för att hjälpa mamma och underlätta för pappa och Emmeli som var med trötta efter skola och jobb. Den ork jag hade la jag på dem.

Innan jag gav mig på körkortet kan jag ju med berätta att jag körde mopedbil. Då den ställde till det många gånger för mig och när jag hade problem ringde jag min lilla pappa, haha! Min hjälte! Han är en mästare på att hitta lösningar! Men så kom den där dagen då han fick nog av den där mopedbilen! Hahaha! Jag ringde och behövde som vanligt hjälp med den då typ vänster bakhjul pekade rakt ut! Jag fick mig en utskällning och han sa nä, Josefine nu få du fan ta ditt körkort för jag att trött på den här skiten! Haha! Den utskällningen jag fick var den roligaste jag har fått, jag skulle betala för att få höra den igen! Det var inte bara han som hade fått nog utav den jag hade med det!

Några dagar efter skrev jag in mig på en intensivkurs i Olofström då det inte fanns något i Ronneby. Jag spenderade min semester där men det var så värt det! Och jag behövde det, på något vis var det en slags bekräftelse att livet kan fortsätta även att mamma hade dött. Hon hade varit så himla glad för min skull! Hon ville så att jag skulle ta det där körkortet! När jag klarade min uppkörning var vi en bit från trafikskolan och vi hade trafikskolansbil. Jag var så glad och hade sån adrenalinkick! Körskolläraren frågade om jag vill då köra tillbaks till skolan men jag sa till henne du få köra jag är alldeles för skakig för det. När jag satt där i bilen och var så glad tog jag upp min mobiltelefonen och slog mammas telefon nummer när jag hade de två sista siffrorna kvar slog det mig som en käftsmäll. Herregud, hon är ju död henne kan jag inte ringa! Asså, det var så jävla märkligt! Håret på armarna ställde sig rakt upp på mig! Hon var den första man delade sitt skvaller med, hon älskade det! Hon älskade hemlighet och skvaller och roliga saker man råkade utför. Jag tog mitt körkort, jag tog det för min egen skull och jag tog det för mamma. Jag är så stolt över det!  Jag vill tror att hennes närvaro var med mig när jag tog mitt körkort, hon hade varit så glad för min skull.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Mamma gick bort den 13 November 2014.

Jag fokuserade där efter på att livet skulle fungera så bra som de kunde vara efter att har förlorat mamma. Jag la alla min energi på pappa och Emmeli. Jag ville att de skulle mår bra. Emmeli kämpade så med sin depression efter mammas bortgång. Och pappa på sitt egna vis. Vi höll ihop, jag kämpade för att vi skulle hålla ihop som vi alltid har gjort men jag ville så att det skulle fortsätta!

Jag mådde fruktansvärt dåligt utav att syrran var så deprimerad, hon brottades så med den. När hon ringde och sms om att hon var ledsen och mådde skit, så vänder sig magen in och ut på mig! När vi precis hade mist mamma så sa hon en gång att hon önskade att mamma tog henne med sig.

En natt skickade hon till mig att hon hallucinerade, då det hade blivit nåt hel galet med hennes medicin och att vi kanske skulle då få köra i henne till psyket. Som tur väl var så blev det inget med det och hon kunde sova av sig det. Men jag blev så jävla rädd, så jävla rädd! Ja, jag ringde till och med om rådfrågning. Ja, jag kan nog inte beskriva den känslan jag fick i bröstet. Usch! MEN jag svalde mina tårar och min smärta i bröstet som jag alltid gör. Jag samlade bara mer känslor och smärta i den där högen som jag redan hade börjat bygga på långt innan mamma gick bort. För det fanns ingen tid för mig, jag ansåg att jag inte fanns, tiden fanns inte för mig. Tiden att sörja fanns inte för mig, jag gav mig inte den tiden. Jag gav alla andra den tiden.  

Jag kan med ett leende på läpparna berätta att min syster mår bra, hon har varit stark och kämpat med sin depression. Vi prata mycket om vårt mående och är väldigt öppna med det. Vi prata ofta om att vi är mest ledsena för att man sakna mamma. Man bli ledsen för att man sakna henne så mycket. Syrran har börjat plugga till undersköterska och jobba till och från när hon inte plugga. Och hon ser en framtid igen! Hon berättade för några veckor sedan när vi vara hos mormor att hon hade varit tablett fri och då hade hon redan varit det ett tag.

Om ni bara visste vad detta betyder för mig, att syrran hade hittat livsglädje igen, att pappa mår helt okej.

En otrolig lättnad som ledde till min egen sorg som verkligen rusade i kapp med stora steg!

I november/december månad förra året så började mitt humör ändra sig. Jag vet inte hur många runt omkring mig såg det.. Men jag själv började verkligen att känna av att jag var lätt irriterad jag störde mig på vad folk sa och kunde reta upp mig själv i olika situationer. Jag kände att jag inte alls var glad och jag kunde inte heller känna igen mig själv. Jag som alltid är glad och har alltid ett leende på läpparna och så när till skratt. Jag kände att jag hade försvunnit.. Jag kunde känna att jag började bli frustrerad över att jag mådde dåligt, för jag vill inte tillåtat mig själv att mår dåligt, jag hade svårt att förstå att jag mådde dåligt. Tills en dag då det påverkade mig på jobbet. En incident på jobbet som fick mig att börja gråta och jag kunde inte sluta gråta! Jag vet idag att hade jag mått bra så hade det inte påverkat mig som det gjorde. Men det fick mig att inse att jag behövde hjälp.

Tack till min fina arbetskamrat Hanna som hjälpte mig och stöttade mig så denna dagen och så många efter det. Jag är evigt tacksam för det! Hon pratade med min chef och berättade att jag inte mådde bra som ringde upp mig och sa att det är nog dags nu Josefine att be om hjälp, du mår inte bra. Du behöver någon att prata med.

Usch, det tog så hårt i hjärtat när även chefen ringer och säger att man behöver hjälp. Det var många som hade sagt innan till mig att jag borde prata med någon. Men jag vill inte ta hjälp av någon annan. Det är jag som hjälper andra. Att jag ska ta hjälp av någon finns inte på kartan! Nä! Den enda gången jag vill har hjälp är med min begravning typ....

Tårarna slutade inte att rinna efter incidenten på jobbet den där lördagen.. När min Chef ringde på måndagen och pratade mig rann tårarna fortfarande. Hon sa att jag kunde ringa vårdcentralen och det var vad jag gjorde och jag var hysteriskt! Det kändes som att helvetet hade brutit lös. Hon som svarade i telefonen trodde jag var självmordsbenägen. Jag berättade att en snabbversion av min historia. Att mamma har gått bort, jag var på jobbet igen efter två dagar efter begravning, jag har gjort allt för fortsätta.. Men nu orka jag inte mer! Hon frågade om jag inte ville leva mer..

Jo det vill jag men jag känner att jag inte har någon annan uppgift på jorden mer än att glädja och göra andra nöjda och jag orka inte det mer.. Jag kan inte ta hand om andra mer när jag inte kan ta hand om mig själv..

Jag är glad att hon att hon tog mig på allvar och jag fick mig en tid hos en fantastisk läkare som förstod mig. Jag berättade hur jag mådde och att jag behövde tid, tid som endast hon som läkare kunde ge mig. Tid att få sörja, att kunna få ta hand om mig själv, att få tid att hitta mig själv igen. Hon sjukskrev mig och de veckorna jag fick är jag också evigt tacksam för.

Läkaren hjälpte mig att få komma till någon att prata med och det hjälpte mig väldigt mycket. Då jag hade så fruktansvärt svårt att förstå och hantera att jag mådde dålig, jag ville inte mår dåligt men jag gjorde det endå! Och så ledsen för att jag inte skulle hitta mig själv igen, jag hade sån ångest. Det tog allt jag hade. Jag ville inte vara ifrån jobbet för länge, själv tror jag inte på att det är bra. Jag var borta från jobbet i fyra veckor och jobbade sedan halv tid i två veckor och sedan min egna procent. 

Jag mår helt okej nu och mitt leende är tillbaks :) Jag säger inte att en månads sjukskrivning läkte mig och fixade min sorg men det hjälpte mig en bit på vägen.

 

"Family" - Where life begins and love never ends.