Utan mamma

Det var ett tag sedan jag skrev något & jag har kommit fram till att jag troligtvis kommer att hoppa mycket fram & tillbaka i min historia eftersom  olika tillfällen i livet aktiverar känslor som blir starkare ibland. Man vet aldrig när de ploppar upp. Det kan komma när som helst utan förvaring sätta sig som en kniv i hjärtat eller som en knytnäve i magen. 

Den sista sommaren & hösten

Eftersom jag var mammaledig under min mammas sista tid i livet fick jag tid att umgås mycket med henne. Ibland var hon för trött för att träffas & även om jag förstod detta rent intellektuellt så var jag förbannad på henne (eller egntligen inte på henne utan sjukdomen) Jag tror att hon ville skydda mig genom att inte släppa in mig för nära när hon mådde som sämst. När hon hade ork ville hon gärna ut & gå men tidig höst var hennes rörlserörelseförmåga så nedsatt att hon satt i rullstol. Hon hade varit en aktiv kvinna hela sitt liv cyklat ett par mil om dagen fram & tillbaka från sitt jobb. Därför var det så otroligt sorgligt att se henne sitta där så utlämnad i rullstolen. När vi var ute & gick körde min pappa henne medan jag gick med barnvagen med sonen bredvid. Det var skönt att gå sådär för jag slapp titta på henne och eftersom vi gick bredvid varandra kände jag att vi hade en fin gemenskap vid dessa tillfällen. Jag hatade att se henne utlämnad för jag visste hur jobbigt hon tyckte det var själv att andra skulle ta hand om henne. Min pappa vårdade mamma i hemmet fram till de 2 sista veckorna av hennes liv då hon kom in på Hospice. Det var en enom avlastning & plötslig började personalen fråga hur jag mådde för första gången på 4 år. De hade aldrig frågat om detta på någon av de andra avdelningarna på sjukhuset. Någon av sköterskorna bad att få se en bild på min mamma som ung & jag berättade saker för dem för det de kändes som om de brydde sig. Det var en stark upplevelse för mig att någon såg sjukdomen från ett anhörigperspektiv. Såg min roll i det hela. Hon fick en bra vård de två sista veckorna av sitt liv där på Hospice i Malmö. Det var både en lättnad att släppa henne för att hon slapp lidandet men självklart även en enorm sorg. Inget kommer någonsin kunna ersätta henne.  Jag får tänka efter ibland på hennes ålder för det känns overkligt att hon bara var 53 år när hon gick bort. Livet försvann ut ur hennes ögon för varje dag. Men jag är väldigt tacksam för de åren & jag tycker faktiskt ibland att jag känner henne bättre nu efter 13 år utan henne än när hon var i livet.

Beskedet

Det gör fortfarande otroligt ont att tänka på det här och jag har inte berättat skrivit om detta utifrån mig själv någon gång. Det var Lucia för 15 år sedan. Jag satt i min mormors vardagsrum. Min pappa berättade allt han visste för mig i telefon. Det kom som en chock. Mamma skulle ju inom kort bli friskförklarad från sin bröstcancer  som hon bekämpat 3 år tidigare. Jag sjönk ihop. Mormor tittade på mig och när jag såg henne i ögonen höll mitt hjärta på att slitas ur min kropp. Hon och gick ut i köket och gjorde kaffe. Vi hade fått svaren på våra farhågor. Nu förstod vi vad illamåendet, yrseln och hennes dåliga balans berott på. Det var en tumör som tryckte mot lillhjärnan där bla balansen sitter. Jag var så otroligt rädd. Jag körde i fel färdriktning den kvällen när jag skulle hem. Det var Lucia som sagt och alla runt omkring verkade må bra, trafiken flöt på. Jag tänkte bara att jag ville att hon skulle få en operationstid snabbt och gode gud låt detta sluta bra. Men innerst inne visste jag att vi hade ganska dålig odds mot oss

Uppvaknandet

När min mamma vaknade från operationen hade hon kraftig ångest. Jag tänkte att jag måste träffa henne. Pappa varnade mig att hon inte var riktigt sig själv och att han trodde det skulle bli jobbigt för mig att träffa henne. Samma bemötande fick jag från personalen på NIVA. - Dettta kommer att bli en mycket jobbig upplevelse för dig.  De fick rätt. Mötet med min mamma med den ångestnivå hon hade vi denna tidpunkt var ett av de svåraste ögonblick jag upplevt i mitt liv. Hur kan man förklara hur svårt det är att se en människa man älskar lida på detta sätt????  Tillslut fick de ställt in den ångestdämpande medicinen räth hon blev mycket lugnare. Det var en läkare som berättade för mig att det är vanligt med dödsångest bland cancerpatienter. Jag tog detta till mig. Det var viktigt för mig att jag fick denna informationen. Vad skulle jag veta om något överhuvudtaget??? Jag var bara 24 år gammal.  Nu skulle vi kämpa vidare

Död

För 13 år sedan tog mitt liv tilsammans med min mamma slut. Livet utan mamma tog vid.Här startade en uppförsbacke med djup sorg, saknad, smärta och ensamhet. Jag kände en enorm förlust och sviken av livet i allmänhet. Samtidigt skulle jag ta hand om det nya liv jag fått. Min Lukas som var 9 mån gammal och full av liv. Jag skulle vara stark. Jag skulle ta förväl av ett liv & välkomna ett annat. Jag var mitt i en känslostorm delux allt river & sliter i mig vid denna tidpunkt.

Födsel

Vi hoppar tillbaka till BB i Ystad i Januari 2004. Jag är nyförlöst och varit vaken i mer än 2 dygn.Jag kan inte komma ner i varv känner mig obehagligt speedad som om jag gick på någon drog.
Det är i början av januari & julstjärnor sitter fortfarande kvar i  sjukhusets fönster. Jag stirrar på dem i vad som känns som evigheter   sedan vandrar jag längs korridorerna som en osalig ande. Jag vågar inte säga till personalen vilken erorm ångest jag känner. Då kanske de tar mitt barn ifrån mig tänker jag.Hur skall jag klara detta. Tillslut tar jag mod till mig och går in i personalrummet. Jag vågar inte riktigt berätta hur dåligt jag mår. Jag var så rädd. Minns inte vad jag sa till dem.

Tillslut kommer en av sjuksköterskorna in i rummet hon säger att hon läst i min journal att min mamma är döende och hon ger mig en insomningstablett och håller mig i handen.  Äntligen somnar jag i sängen tillsammans med min sambo Micke och min 2 dagar gamla Lukas.

Numera är jag och Micke gifta. Vi har ett 20 år långt förhållande bakom oss och Lukas har en 2 år yngre lillasyster Emilia. Vi är en vanlig familj & jag är en vanlig mamma fast utan mamma.