Du är här

Livet går vidare

Två år sen

Denna söndagen för två år sen avled min man efter kort tids sjukdom. Det känns lättare i dag än för ett år sen, men visst finns saknaden fortfarande. Min mamma blev änka två år tidigare i livet än jag och sällande klagade hon på sin ensamhet. Kanske ville hon skydda mig som jag gör med mina flickor. Visst berättar jag när det är speciellt jobbigt eller speciella dagar, men jag håller också igen för att inte trötta ut dem med min klagosång. Samma gäller vänner och bekanta. När de frågar säger jag det går bra, det är vad de vill höra. Det har ju gått två år och då ska jag enligt dem, känns det som, kommit över saknaden och sorgen. Saknaden kommer jag aldrig över, men det går bättre dag för dag. Ofta frågar jag mig själv varför Lars-Göran blev drabbad av denna fruktansvärda sjukdom, och borde vi anat ana han inte var frisk? 

Mina flickor med sina familjer är ett stort stöd och ger mig mycket kärlek och omtanke. Att få tillbringa tid med barnbarnen och delas deras intressen är spännande och roligt. Förra helgen fick jag lära mig vad pokemon go går ut på av mitt barnbarn Filip. Vi var ute och jagade dessa fantasi figurer och fick samtidigt sköna promenader. I torsdags hämtade jag mitt yngsta barnbarn från fritids och fick en stor varm kram när han kom till mig. Väl hemma lekte vi med hans pawpatol figurer och byggde Lego. Vi har trevligt och mysigt ihop. 

Sommaren har jag njutit av som alla, men tyvärr trillade jag i början av juli och fick en spricka i handleden. Jag gick med gips i fyra veckor och skadan läkte fint, men sen fick jag inflammation i senorna. Så sen i mitten av juni har jag inte kunnat spela golf och saknar det mycket, mest för den sociala biten, men naturligtvis även för spelet. 

En positiv sak har hänt. Jag har träffat en man som jag tycker mycket om. Vi har det trevligt och roligt ihop och sen får vi se var det leder. Just nu njuter jag av hans sällskap och umgänge. 

Speciella dagar

På nationaldagen skulle min man fyllt 73 år.  Tänk för två år sen firade jag honom och nu fick jag gå till graven med en bukett blommor.  Jag trodde dagen skulle vara helt ok med lite minnen och funderingar,  men jag var inte beredd på den sentimalitet jag kände.  För ett år sen grät jag hela dagen,  nu blev det bara några tårar och inte den bottenlösa sorgen.  

Nu är det några dagar till framöver att komma över,  först min födelsedag och två dagar senare vår bröllopsdag. Jag är beredd på att det kan bli lite sorgligt, och jag försöker att inte lura mig själv,  men jag tror att det kommer gå bra.  

Förra året på min födelsedag firade jag med mina flickor på Kosta spa och vi hade skönt och trevligt,  så bra att vi gör om det igen på på ett annat ställe.  

Jag har slipat mina trädgårdsmöbler och olja dem till att de ser ut som nya, med inspiration och delad kunskap från en god vän.  Många saker har jag gjort för det varit tvunget och slentrian,  men detta gör jag för jag verkligen tycker det är roligt och för mig själv.  

Nu ska jag ge mig ut i trädgården och klippa vindruvsrankor som vuxit sig för långa. På eftermiddagen får jag träffa mitt gulliga barnbarn,  vi ska gå på utställning på Lunds bibliotek och fika någonstans.  

Valborg

På Valborg för ett år sen var jag i en stor svacka och sorgen efter Lars-Göran så stor, det var på dagen ett halvår sen han lämnade mig.  Saknaden fanns i magen som ett stort sår och spred sig i hela kroppen.  Jag kunde nästan inte andas och trots att jag "firade" med goda vänner som vi gjort många gånger så kände jag en stor ensamhet med tårar trillade nerför kinderna.  I år firade jag på helt annat sätt och det var mycket lättare och sorgen tog inte överhand, trots att det var 1 1/2 år sen han lämnade mig. Jag njöt av utsikten över havet och ett glas champagne med en god vän.  Livet går trots allt vidare även om saknaden är stor.  

Ensam med beslut

När jag blev ensam var det många beslut som jag själv var tvungen att fatta.  Visst jag kunde rådfråga döttrarna, men ibland var det mina beslut som var nödvändiga.  Det började med besök hos begravningsbyrån där vi var alla tre.  Bestämde när begravningen skulle vara, vilken kista och hur annonsen skulle se ut.  Där fattade vi besluten tillsammans och allt blev så bra som det kunde.  Sen var det besök hos prästen,  när vi skulle försöka berätta om Lars-Göran på trettio minuter.  Det var svårt att sammanfatta hur han varit,  men det visade sig att prästen hörde bra och berättade bra om honom vid begravningen.  Välja sten till graven var nästan enbart mitt beslut,  även om flickorna fick säga sitt.  

Sen var det beslut här hemma,  hur och var skulle jag sälja den lilla bilen som jag haft.  Skulle jag köpa hund som jag hade funderingar på?  Det blev ingen hund även om jag var och tittade på en,  men insåg att det var opraktiskt eftersom jag ofta är iväg hemifrån och det var inte rätt mot en hund. Bilen lämnade jag till en firma i samhället och de sålde den till bra pris efter drygt en månad.  

Bouppteckningen tog tid och det var många kopior jag fick göra för att det skulle rulla på,  men det tog lång tid innan det blev klart.  Allt detta skötte jag själv och det kändes overkligt och bisarrt att han var borta.  

 

Nya uppgifter

När min man försvann fortsatte livet,  och det blev många uppgifter som jag aldrig gjort som blev mina.  När Lars-Göran varit bortrest långa tider hade jag hanterat ekonomin och betalat fakturor,  men det var länge sen.  Vi stod båda på våra gemensamma konton,  vilket innebar att alla låstes dagen efter han avled.  Tack vare att jag hade döttrar som kunde hjälpa mig den första tiden klarade jag mig.  Jag hade några egna konton,  men där fanns nästan inga pengar. Vi hade betalt två resor som jag fick pengar tillbaka från tack vare försäkringar och de pengarna lyckades jag styra till mina konton.  Detta att ha gemensamma konton som låses när den ena avlider kan få stora konsekvenser. Visst man kan få banken att betala nödvändiga fakturor,  men mat för dagen är svårt att få pengar till.  Jag berättar detta för bekanta och många är helt omedvetna om detta.   

Förlovningsdag

Idag skulle vi firat vår 48 års förlovningsdag.  Vi hade säkert ätit västkustsallad som vi gjorde varje årsdag, men det blir det inte i dag.  Nu kan jag trots allt glädja mig åt alla fina år vi fick tillsammans,  även om saknaden är stor.  

Fortsättningen på vår cancerresa var inte lätt och mycket intensiv.  Helgen efter det tråkiga beskedet på Diagnostiskt Centrum var allt som i en stor bubbla.  Yngsta dottern Marie kom på besök med lilla barnbarnet Max.  När jag var och handlade ringde Marie till sin syster Anna och tyckte hon skulle komma hit från Linköping, vilket hon gjorde.  Lars-Göran var trött, hade ont och somnade mitt i samtal vilket orsakade gråt och förtvivlan hos döttrarna. Deras närvaro gav mig tillfälle att få gå promenader i skogen och gråta och skrika utan min frustration utan att någon hörde eller såg.  På måndagen skulle Lars-Göran till vårdcentralen för att ta prover inför biopsin på onsdagen,  men han var så trött att han inte såg någon väg att orka. Jag gick dit och pratade och förklarade läget och de kom hem och tog proverna.  

Jag måste berömma vården och Kävlinge hjälpmedelsecentral som hjälpt och stöttat så mycket de kunnat.  

Lars-Göran var nu så trött att han inte orkade gå upp eller ner för trapporna så vi flyttade från vårt sovrum på övervåningen till gästrummet på bottenvåningen.  

När det var dags att åka till sjukhuset på onsdag morgon kom en god vän och hämtade oss.  Hon vågade inte krama om honom,  då hon var rädd att han skulle trilla ihop.  Framme vid sjukhuset fick de hämta honom i rullstol! Sex dagar senare tidigare hade min man gått in själv utan vidare.  Jag stannade hela dagen hos Lars-Göran och var ute på en promenad när han undersöktes.  Resultatet av biopsin skulle vi få veckan efter.  Vi pratade inte så mycket,  men grät och förbannade sjukdomen.  Min fine man avbröt mig när jag beklagade mig för allt vi inte skulle få uppleva tillsammans.  Han påpekade att vi/jag skulle komma ihåg och glädjas åt allt vi upplevt.  

Sent på eftermiddagen var han trött och jag blev hämtad av den gode vännen,  som varit ett fantastiskt stöd hela resan. När jag kom innanför dörren brast allt! Jag grät och hulkade hela natten och kunde inte förstå hur mycket tårar jag kunde producera.  

De två nästa dagarna var jag på sjukhuset och höll min man sällskap.  Ofta somnade han in och ville knappt inte äta,  han hade ingen aptit.  På fredag morgon kom en läkare och sjuksköterskor in med allvarliga miner.  De hade fått svar på biopsin och bekräftade vad vi i princip visste.  Han hade fått cancer i bukspottskörteln och förmodligen på andra ställen i buken och den var aggressiv.  

 Han skrevs ut och vi fick åka färdtjänst hem. Jag hade pratat med sjuksköterskan om att Lars-Göran behövde få en rullator och duschstol för att underlätta tillvaron,  och strax efter vi kom hem kom de från hjälpmedelcentralen med allt!  Under helgen var flickorna med sina familjer för att stötta och hälsa på.  Det var svårt för de två äldsta barnbarnen,  tolv och tio år,  att förstå hur allvarlig  sjuk morfar var.  När de åkte hem på söndag eftermiddag lovade svärsonen att de skulle komma om två veckor och efteråt har han berättat att Lars-Göran skakat på huvudet. 

Veckan efter fick Lars-Göran besök av vänner som han orkade prata med korta stunder.  Jag höll mig hemma för det mesta,  men när Marie var här kunde jag få lite för mig själv.  Han åt mindre och mindre och tyckte näringsdryckerna smakade pest. Torsdagen var sista dagen han var uppe ur sängen.  Vi ringde till Diagnostiskt Centrum för han ville få något mot att han var så trött!  Sjuksköterskan talade om att det berodde på cancern.  Han ville absolut inte åka in till sjukhuset då sängarna var så obekväma. 

På fredagen kom båda döttrarna för att vara med och stötta.   Vi insåg nog alla att det närmade sig slutet även om vi inte ville.  Flickorna såg till att vi fick i oss mat och fixade annat,  medan jag låg bredvid och höll om min älskling.  Hela sjukdomstiden hade han ätit morfin av olika styrka och även lugnande,  men på söndag morgon orkade han inte svälja tabletter och han gick med på att åka till sjukhuset . Det var en odramatisk ambulansfärd utan blåljus.  Vi blev mycket väl omhändertagna på akuten där de försökte lindra smärtorna så mycket som möjligt.  Efter nya provtagningar kom läkaren och ville prata med oss.  Anna stannade hos pappa,  medan Marie och jag följde med.  Hon informerade oss att det inte var lång tid kvar och de skulle flytta honom till onekologen. De tog emot honom mycket väl och tom   ordnade en extra mjuk madrass.  

Nu började nedräkningen med morfinsprutor och lugnande.  Vi kom upp till avdelningen vid femtiden. Det var lugnt och stilla,  men obekväma stolar.  Det fanns.möjlighet till kaffe,  te och smörgåsar.  Sista timmarna höll flickorna honom i händerna och jag låg bakom i sängen och höll om honom.  Det var så overkligt.  Vid niotiden på kvällen drog han sitt sista andetag och han var borta!  Vi satt hos honom i olika konstellationer efter de gjort iordning honom.  Vi gick iväg och meddelade nära och kära den tråkiga och sorgliga nyheten.  Jag satt i baksätet på väg hem och var helt slut och hade svårt att ta in att min man sen 45 år var borta,  efter så kort tid.  

Nu började en ny resa på egen hand, som jag ska berätta om längre fram.  

Efter Lars-Göran avled fick jag många brev,  blommor och kondoleanser.  Från en golfvännina fick jag en skrivelse som hon fått. när hennes man gick bort.  Först. när jag läste kunde jag inte ta till mig det,  men nu kan jag se det upplyftande och vill dela med mig av det:

 

He is gone

You can shed tears that he is gone

Or you can smile because he has lived

You can close your eyes and pray that he'll come back

or you can open your eyes and see all he's left.  

Your heart can be empty because you can't see him

or you can be full of the love you shared.  

You can turn your back on tomorrow and live yesterday 

or you can be happy for tomorrow because of yesterday . 

You can remember him only that he's gone

or you can cherish his memory and let it live on.  

You can cry and close your mind,  be empty and turn your back

or you can do what he's want:: smile, open your eyes,  love and go on.  

David Harkins 1981

 

 

Mammas födelsedag

I dag är det min mammas födelsedag ❤. Hon skulle fyllt 102 år om hon levt. Tyvärr fick hon inte uppleva sin 100 års dag,  eftersom hon somnade in 8 januari 2016. Hon dog av sin höga ålder och var mycket nöjd med sitt långa liv.  Familjen bestämde att fira hennes hundra årsdag i alla fall,  så vi samlades alla hos min äldsta dotter i Linköping.  Det var min man Lars-Göran våra två döttrar med familjer och min syster med man och fyra barn.  Även om vi saknade mamma, mormor och gamla mormor blev det ett fint firande.  

Inte kunde jag ana eller ens föreställa mig att nästa gång vi alla skulle ses var Lars-Görans begravning åtta månader senare.  Visst han hade diabetes som han kontrollerade med kost,  motion och sprutor,  men annars fanns det inget som antydde att han hade cancer.  

Vi hade det bra och firade vår 45 åriga bröllopsdag i juni.  Vi spelade golf, jobbade i trädgården tillsammans,  träffade döttrarna med familjer,  spenderade sommarveckor på vår sommarstuga, planerade resor och njöt av tillvaron.  I slutet av september 2016 åkte vi till sommarstugan med vårt yngsta barnbarn för att plocka svamp och lingon,  men det blev inte så.  Lars-Göran blev trött och helt orkeslös.  Han fick också ont under revbenen på höger sida.  Efter samtal till vårdcentralen blev han ombedd att besöka dem på måndagen för undersökning och provtagning.  Resan hem gick bra då Lars-Göran fick vila och jag körde.  

Besöket på vårdcentralen visade hög sänka och han fick en remiss till akuten för ultraljud,  de misstänkte något med gallan.  Än var vi inte riktigt oroliga,  utan trodde det skulle fixa sig.  De tog omigen prover och han fick vänta länge tills läkaren sa att det var inget fel utan att ha gjort ultraljudet. Lars-Göran blev inte bättre och var fortfarande mycket trött,  men kämpade på och spelade golf med sitt gäng.  Han gick tillbaka till vårdcentralen efter drygt en vecka och fick träffa sin läkare denna gången. Proverna de tog visade fortfarande hög sänka och något var helt klart fel.  Läkaren var mycket upprörd över att inte gjorts något ultraljud och remitterade honom direkt till ett ultraljud.  Detta gjordes på fredagen på lasarettet i Lund.  Detta var ju bara en kontroll så jag var inte med.  Han fick inget besked,  men personalen kontakta hans läkare och han fick tid på måndagen.  Nu började vi bli oroliga och googlade på vad det kunde vara.  Lars-Göran ville jag skulle följa med för att också höra informationen, istället för att han skulle återberätta när han kom hem.  

Anna,  läkaren,  tyckte det var bra att jag var med vid besöket.  Man hade sett förändringar på levern och hon remitterade honom till Diagnostiskt Centrum i Malmö, där de var specialister på ospecificerade resultat.  Jag kunde se i hennes ögon att det var något allvarligt fel.  Nu insåg vi att det var allvar och något var riktigt fel.  Vi berättade för döttrarna om resultatet och båda blev ledsna och upprörda,  hur kunde deras civila och starka pappa vara sjuk?  På tisdagen kontaktade Diagnostiskt Centrum honom och han fick tid för magnetröntgen på onsdagen och tid hos dem på torsdagen.  Nu var jag med hela vägen.  Jag släppte av honom vid entrén och parkerade bilen.  Det var inget roligt besked vi fick. Vi skulle ställa in våra planerade resor,  men sen skulle vi nog kunna resa igen. De hade sett förändringar på bukspottskörteln och annat också.  De kunde inte säga säkert förrän de gjort biopsi nästa vecka, men vi insåg båda att det var allvar.  När vi kom hem tackade min man för de 48 åren vi haft tillsammans.  Jag ville inte lyssna på det, kröp upp i hans knä och grät.  Då hade Lars-Göran insett att det var kört!  Detta är nu snart 1 1/2 år sen,  men fortfarande svårt att skriva om, även om jag kommit långt.  Skriver mer när jag orkar.