Du är här

Mamma & tumörerna

Att hålla ihop

              

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag har varit på väg att krascha totalt. I sista stund har jag intalat mig att det är ju faktiskt inget som blir bättre av det. I bland är det ett himla gnat på hur mycket folk har att göra och att den berömda väggen är så nära. Då blir jag så där barnsligt envis att jag bara kör på ännu mer. I min värld så är det faktiskt så att du väljer ju själv hur mycket du har att göra. Väljer du att hoppa i många båtar, ja då får du se till att ro som bara den tills du är i hamn. Att bara sluta ro och säga att du sjunker, det finns inte för mig. Det var så min mamma lärde mig att livet var. Tackade man ja till något, ja då var det bara att slutföra det man hade gett sig in på. Det är nästan skrattretande ibland när familjer ska berätta hur jobbigt det är med allt som måste göras. Min familj består av 5 personer. Jag är gift med en domare och tränare. Vi har tre barn som tränar alla tre,(ingen av oss är tränare för våra barn). Jag själv är tränare, sitter i styrelsen som ungdomsansvarig och materialansvarig. Vi har inga släktingar som bor i samma stad så om det skiter sig tidsmässigt med matcher/träningar. Då är det till att planera och se till att lösa. För det är ju något vi alla har sagt att vi ska göra. Då får man sätta igång att ro. 

Det här är en egenskap som alltid kommer att leva kvar i mig, och jag hoppas även i mina barn. Även om jag ibland önskar att jag vore lite mer som många andra. Men mamma och jag bestämde att vi skulle slåss. Den där förbannade sjukdomen skulle ju inte få vinna. En blev besegrad. Den smärta som du ditt as till sjukdom gett mig kommer jag aldrig någonsin att förlåta dig för. Även om jag inte kan slåss och få min mamma tillbaka tänker jag aldrig bara sätta mig i båten och låta den sjunka. Nej, jag ränker ro. Och jag tänker ro tills det att din båt sjunker!

Du som är så stark....

 

Många gånger, ja nästan varje dag får jag på något sätt höra/läsa det om mig själv. Jag? Stark? Är det verkligen det andra ser och tänker om mig? 

Vad är det som avgör om någon är stark? Vad är definitionen av stark? Varför ser andra mig som stark? Jag har ju inga direkta muskler som jag kan glänsa med. Är jag stark för att jag inte bara lägger mig ner och blir en blöt fläck när saknaden kommer över mig totalt? Är jag stark för att jag kliver ur sängen på morgonen när jag helat av allt bara skulle vilja ligga kvar och dra täcket över huvudet och önskar att få vakna ur denna mardröm? 

Jag har så svårt att förstå vad andra menar när de säger till mig att jag är stark. Ibland funderar jag faktiskt på om det bara är deras "ursäkt" för att slippa gå djupare in på hur jag egentligen mår. I dagens samhälle finns det ytterst lite tid för att bry sig om andra. För mig är det en självklarhet att hjälpa med det man kan. Att alltid räcka ut en hjälpande hand. Att tala om för personer som är viktiga i mitt liv så ofta jag kan att jag är glad att just den personen vill vara en del av mitt liv. Att finnas till! Både för min familj och för mina vänner.  Det kanske är precis det som gör att andra säger att jag är stark, just för att jag bryr mig om andra. Jag tar mig tiden att lyssna till andra fast jag själv fortfarande är mitt uppe i min sorg. 

Jag åker fortfarande berg och dalbana varje dag. Jag vet aldrig när jag kraschar, jag vet aldrig när tårarna vill bryta fram. Jag vet bara att jag skulle vilja att någon tog mig i famnen och strök mig över håret och sa att allt skulle bli bra. Precis så där som mamma gjorde.

Älskade mamma vad jag saknar dig❤️ 

53 veckor, 366 dagar, 7 timmar och 20 minuter

Har nu passerat sedan jag fick det där samtalet. För ett år sedan satt jag hemma i den där dimman och förstod inte riktigt vad det faktiskt var som hade hänt. Vad var det egentligen jag gjorde där på sjukhuset? Hur länge var jag där? När kom Erik dit? Vad var det de sa till mig? Sa de verkligen att mamma var död? Sa de att den viktigaste människan i mitt liv inte fanns mer? 

Där och då började min resa i helvetet. Allt kraschade. Efter en så fantastisk sommar med underbara minnen försvann precis allt. Det var ju en del av mig som plötsligt inte längre fanns. Där och då förändrades mitt liv för all framtid. Där och då förändrades jag. Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med de som säger att jag är så stark som klarat det här. Jag känner mig rätt liten och svag När tårarna trillar och mina barn kryper upp runt mig för att trösta och håller om mig. Eller när de på kvällen gråter sig till sömns av längtan efter mormor. Då känner man sig varken stark eller modig. 

Stora E hade några tuffa dagar när hon insåg att det var ett år sedan hon åkte på träningslägret och kom hem till en sjuk mormor. Hon kände en viss skuld till att åka. Jag övertalade henne vänligt men bestämt att det var bra för henne att komma iväg. Mormor hade sagt samma sak va frågade hon då. Och det kunde jag svara ett säkert ja på. Så hon packade sin väska och har det kanonbra nu omgiven av sina lagkompisar. 

Fasan och skräcken som har kommit om varandra de här senaste dagarna blev plötsligt verklighet. Dagen kom. Dagen då hon togs ifrån oss. Den blev inte planerad alls. Vi åkte ner till minneslunden. Lillprinsen upptäckte att kyrkan var öppen så vi gick in och tände ljus. Efter det gick vi ut i minneslunden. Då gick inte tårarna att hålla tillbaka längre. Älskade Lilla E kröp upp i mitt knä och sjöng för mig  Efter en stund kröp även lillprinsen upp och sjöng med storasyster.

~ Mamma min mamma hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli som du
Med blommor som du samlar, och bär om sommaren
Som blåser när jag ramlar, min allra bästa vän
Mamma min mamma hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli som du
Och kunna alla saker du försöker lära mig
Och får jag välja en sak då vill jag precis som dig

Mamma min mamma bästa vän, om det är sant att man föds igen
Då vill jag bli en blomma och att du plockar mig
Och sätter mig i håret så att jag kan krama dig
Mamma min mamma vem är gud? vem gör så att solen lyser gul?
Vem tänder månens lampa? vem talar om att den ska ner?
och om du orkar svara så ska jag inte fråga mer

Du låter lampan lysa på mitt rum när det är kväll
Och jag får somna på din arm en stund, du är så snäll

Mamma min mamma hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli som du
Och kunna alla saker som du försöker lära mig
Och får jag välja en sak då vill jag bli precis som dig
Ja får jag välja en sak, då vill jag bli precis som dig.~~

 

Det blev en fin stund där i blåsten i minneslunden. Tårarna på kinden torkades av vinden. Barnens armar och röster bar mig genom dagen. Precis som jag tror att mamma skulle vilja haft det. Lillprinsens ord får bli dagens citat. ~~Mormor är där uppe och tittar ner på oss nu. Hon tar hand om oss ändå mamma. Var inte ledsen mer, mormor älskar oss fast hon är bland molnen. ~~

 

Tiden läker inte alls alla sår. Vi måste bara hitta vägar att leva med det- Eller?

Så är de sömnlösa nätterna tillbaka också.  Tröttheten tar över mer och mer. Jag känner mig inte speciellt trött, men inser ju att jag är metalt utmattad när jag kväll efter kväll somnar i soffan utan att ha känt mig det minsta trött innan. Det märks på barnen också att de känner på sig att det var runt de här dagarna det hände.  Det är många frågor och funderingar kring mormor och döden just nu. 

För mig känns det bara kaos. Jag vill verkligen inte återuppleva de här kommande dagarna. I dag är det ett år sedan mamma började sin resa mot döden på riktigt. Tänk om vi hade vetat utgången då......  I dag är det ett år sedan hon fick den där höga febern och började att kräkas upp allt. I bland när jag tittar mot soffan där hon låg tycker jag mig se henne ligga där. I bland är hon sjuk, ibland är hon så där härligt sprudlande som hon kunde vara. Ibland kan jag höra hennes skratt som kom fram på riktigt när hon busade med barnen. Men alltid kommer verkligheten ifatt och påminner mig om att hon är borta. Borta för alltid och kommer inte tillbaka.

Jag såg en bild på instagram med texten att tiden inte läker alla sår och vad det nu mer stod. Då hade någon kommenterat det med att tiden visst läker sår,allt handlar bara om att leva i ärlighet. Min mamma om någon levde hela sitt liv i ärlighet, ändå finns hon inte hos oss längre. Vad har det med ärlighet att göra? Jagförsöker varje dag att hitta vägar och lösningar för att kunna ta mig igenom dagen. Så har jag hållt på nu i 360 dagar. Det tär på hela mig innifrån och ut. Hur länge orkar kroppen med detta? Jagkan inte hindra det. Samtidigt är jag rädd för att även min kropp ska ge upp. Det får bara inte hända, jag måste finnas till för barnen. De måste skyddas från det som jag har genomgått det senaste året. 

Det gör så fruktansvärt ont att sakna en människa som aldrig kommer tillbaka. Det gör så fruktansvärt ont att döden hämtade en människa alldeles för tidigt. Det gör ont!

 

~Tiden läker inte alla sår~

Dagarna går

Så rullar dagarna på, det blir jobbigare och jobbigare ju närmare den 25/7 vi kommer. Känslan som kom när jag fick det där samtalet från mamma kryper mer och mer innanför skinnet på mig. Det är en obeskrivlig känsla som härjar innuti nu. Jag är glad över att jag får vara på ett jobb där jag kan kombinera handbollen tillsammans med många av mina vänner och andra fantastiska personer. Samtidigt som den där konstiga känslan finns med hela tiden. Kroppen är bra märklig som klarar av att hantera detta. Bakslaget som jag tror är att jag är extremt trött. Jag saknar henne så otroligt mycket, hon ska ju vara här hos mig, hos oss. Hon ska ju ha de där mysiga dagrana tillsammans med barnen nu. Men det blev aldrig så igen. Jag önskar att alla tar mer tillvara påstunderna de ha tillsammans. Jag önskar att alla faktiskt skulle prioritera att vara tillsammans med nära och kära. Man vet ju aldrig när det plötsligt är sista gången.

 

 

~Jag ska måla hela världen lilla mamma~

Tillbaka i hemstaden med minnen

Så var jag tillbaka i Norrköping igen. På samma ställe som jag har varit så många sommrar. Det som brukar vara så skönt känns i år lite märkligt. Vissa dagar är det fanstastiskt skönt att slippa tänka. Vissa dagar är så galet tunga för att det är så mycket här som påminner mig om henne. Hur hon satt här utanför med en giganstisk påse packad med godis och annat gott till mig och mina kompisar. Hur vi tog våra promenader runt strömmen eller till Färgagården för att äta våfflor. Allt det där som jag längtade efter att få göra med henne varje sommar. Det är borta. 

Barnen tycker att det är jättejobbigt, det här är första sommaren utan att de får sova hos mormor, ibland kommer de på sig själva när de har frågat om de inte kan vara i mormors lägenhet lite. Barnen vill sågärna gå till en park dit de ofta gick med mamma. Jag är inte redo. Jag reder inte ut det än. Det gör alldeles för ont. Samtidigt så tänker jag att det givetvis kan vara en bra grej för barnen att få göra, det kan ju hjälpa dem ideras processer för att komma vidare. Men jag är inte redo för det än. Min kropp börjar att bromsa nu. Jag är oftast så otroligt trött, sover mindre bra på nätterna och vaknar ofta. Humöret åker lite berg och dalbana, och kroppen känns mest bara som ett hölje utanpå något som bara gör ont. 

Mycket är det som fortfarande snurrar i huvudet. Visste hon hela tiden? Undanhöll hon något för att hålla mitt hopp uppe? Vad var det egentligen som hände? Gav ho upp? Men den största frågan är ändå VARFÖR? Varför skulle det drabba just min mamma, Varför fick vi inte en chans att slåss? Varför, varför varför?

 

Kanske har det med att göra att det snart har gått ett år sedan det där hemska telefonsamtalet från mamma kom. Kanske har det med att göra att det ärså många första gången utan mamma kvar att klara av. Jag vet inte, men det där med att tiden läker alla sår känns verkligen inte som att det stämmer in när någon blir tagen av en sjukdomså fort, och så plötsligt. 

 

Tankarna ärmåmga, men svaren är få.

Smärtan gör ont, och det finns ingen som kan fåmig att läka

 

 

~ Mamma min mamma, hör mig nu.När jag blir stor så vill jag bli som du.~

 

6 månader, en födelsedag som inte kan firas

I går var det 6 månader sedan jag tog farväl av den viktigaste människan i mitt liv. I går var det 6 månader sedan jag såg henne för sista gången. Sista gången jag höll i hennes hand. Jag har nog inte ritigt tagit farväl än. Nätterna är oändligt långa. Inte en hel natts sömn sedan hon lämnade oss. Hon har ju alltid funnist. Alltid haft svar på det jag inte vetat. Alltid haft en famn som jag har kunnat krypa upp i när det har varit jobbigt. Nu sitter jag här. Inte något mera "mamma och jag", utan bara jag. 

 

I morgon skulle hon fyllt år. En födelsedag som vi båda sett fram emot. Hon skulle fyllt 65 och äntligen fått börja sitt liv som pensionär. Bara fått göra sånt där som hon själv ville. Ingen som längre kunde tjata på henne vad hon var tvungen att göra.  Vi skulle uppleva så mycket mer, mamma och jag. Hur firar man en människa som man älskar så högt som inte längre finns med oss? 

Många säger att det blir bättre med tiden, jag har svårt att hålla med om det tyvärr. Snarare så att det blir tuffare och tuffare. Kanske för att hon lämnade oss så snabbt. Kanske för att vi alla är olika på att bearbeta sorgen.

Jag "gömmer" mig i min träning. Minst ett pass om dagen måste jag få igenom. Det är den tiden som jag inte blir påmind om att hon inte längre är här. Den tiden som hjärnan måste kontrollera varje rörelse jag gör och inte kan sväva iväg.  Jag önskar så att få se henne igen, att få höra hennes bubblande skratt. Att se och höra hur hon fick barnen att skratta så där på riktigt. Bara lite till, bara du och jag igen mamma. 

På min födelsedag i januari startade jag en insamling till minne av den mest fanstastiska kvinnan som jag någonsin mött. Den ska jag avsluta i morgon när hon skulle ha fyllt år. Jag blir alldeles varm när jag tänker på alla dessa fina människor som fakstiskt har velat vara med för att hjälpa till och förhoppningsvis kunna bidra till att någon annan slipper att gå igenom det jag/vi gör. Människor som jag bara har sporadisk kontakt med har satt in pengar för att visa sitt stöd. Det ger tröst i allt det svåra. 

Så älskad, Alltid saknad <3

 

Nu orkar jag inte vara stark längre

 

I tre månader och tre dagar har jag försökt att vara stark. Jag har försökt att hålla tankarna samlade för att kunna tänka förnuftigt. Allt för att vara beredd på vad myndigheter och kommun skulle kunna komma att hitta på. Jag höll ner precis alla kostnader till begravningen så mycket jag bara kunde. Jag satte inte ut någon annons. Jag valde bort en gravplats för att det skulle innebära en gravsten. Jag valde bort en minnessten i minneslunden. Likaså en minnesplatta. Allt bara för att påvisa att jag faktiskt tänkte på ekonomin. vad får jag nu tillbaka för det?

Två månader och 8 dagar efter mammas begravning när fakturorna redan finns. Då får jag till svar att jag erhåller ca 2000kr i ekonomiskt bistånd från kommunen. Då ska det tilläggas att det billigaste alternativet på begravningsbyrån kostar 13000kr. Jag får alltså dessa pengar i bistånd för att mamma hade fått en pension utbetalad på 8000kr och hade lyckats spara 2000kr på kontot. Det här resulterar nu i att jag ska betala 5000kr ur egen ficka en månad innan jul för att min mamma har dött. För att det finns lagar och bestämmelser som säger att man måste begrava en död människa. Hade jag bara struntat i det. Vad hade hänt då? Hade jag sluppit att må så här? Hade jag sluppit snurrandet i huvudet? Hade jag sluppit att bli skuldsatt? 

Som det är nu så ska vi som barn alltså se till att ha sparat pengar så att vi täcker både våra egna begravningar. Men också våra föräldrar. Det betyder lite krasst att varenda människa som bor i Sverige ska ha ca 50.000kr sparat på sitt konto från den dag du föds Eftersom vi aldrig vet när någon dör. För mig är det här så skevt. Min mamma, min mormor och morfar och min mammas farmor och farfar osv har levt och tjänat det här landet i många led tillbaka. Min morfar var ute i kriget under den Svenska flottan.

Jag gick ner till minneslunden och bara grät och grät där jag stod. Tårarna gick inte längre att hålla inne. Vad har min mamma gjort för ont för att förtjäna detta bemötande? Varför? Varför? Varför?

 Det räcker inte med att min mamma har slitits bort från mig. När ska det här ta slut?

 

 

När ska hon få vila i ro? 

 I dag när jag verkligen behöver hjälp. Var finns den då? Vem drar upp mig från botten? 

Jag drunknar sakta sakta

Illamående minnen

Att hela tiden gå omkring och må illa börjar att slita på mig. Nätternas timmar tillbringas vakna mer och mer. Klumpen i magen sitter där den sitter. Kall och hård, men samtidigt så tom. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Känner mig övergiven. Rätt vad det är kan en dag som har varit bra bara bytas och tårarna rinner. Koncentrationen och fokus försvinner totalt. Det är obehagligt att inte kunna styra vad som händer i kroppen. Omgivningen verkar tro att allt bara är som vanligt, precis som att ingenting har hänt. Men det är klart, hur ska de veta att det inuti mig är fullständigt kaos. Det är en orkan som bara ökar i styrka hela tiden. Det är klart att ingen i min omgivning kan veta det. Men en fråga om hur jag mår skulle vara skönt. Skulle vara skönt om någon såg igenom fasaden som jag byggt upp. Skulle vara skönt om någon bara tog mig i sin famn en stund och bara höll om mig och strök mig över håret och sa att allt kommer att ordna sig, att hon kommer tillbaka snart.

Att daligen bli påmind om att hon är borta är jobbigt. Är det inte papper från kommuen som ska fyllas i för att få till det ekonomiska biståndet så är det om en minnesgudstjänst.  En mor/farmor som jag möter i parken med sina barnbarn, en mamma och en dotter som sitter och fikar. Ja, minnena finns precis överallt. Hon fattas mig så att det gör ont precis varje dag.  Jag vill bara få vara, slippa alla dessa papper som ska fyllas i hit och dit. Alla myndigheter som har sina åsikter hur andra ska sköta sitt arbete. 

När ska jag få sörja? När ska jag få tid att börja läka? Min mamma är död, hon kommer aldrig mer tillbaka till mig!

Vad vore jag utan dina andetag?

Jag känner mig så tom. Jag älskar min familj om möjligt ännu mer nu efter att mamma försvann. Jag känner mig tacksam som har så fantastiska människor i mitt liv. Spelarna i laget är helt underbara och får mig att komma undan ett tag, vilket är otroligt välbehövligt. När det gäller spelarna har jag två starka minnen. Det första är när jag berättade att träningen den kommande veckan skulle jag antagligen inte komma på för att jag skulle begrava mamma dagen efter. Självklart beklage de sorgen, men det som värmde mest var deas inställning att det var självklart att jag inte behövde vara där den dagen. De skulle minsann fixa det själva. Lite senare på kvällen får jag ett sms av en av tjejerna där hon skriver att hon beklagar och att hon kommer att sakna min mammas hejande på läktaren, och att vi ska spela för henne den här säsongen.  Det värmde mitt hjärta så otroligt. Tänk att hon satte spår även hos mina vuxna spelare min lilla mamma. 

Ändå känner jag mig tom.....

Jag är hungrig, äter något. Är fortfarande alldeles kall och tom i magen. I kroppen känns det som en virvelvind, jag mår illa, har svårt att vara still, måste ha saker att göra hela tiden, men orkar inte göra något. Allt är dubbelt. Förutom tomheten. 

Många av mina gamla vänner vågar inte riktigt lyfta frågan hur det är, tror att de är rädda att väck upp känslor. Men istället har mina "nyupptäckta" vänner verkligen visat sig nu. De drog ihop ett gäng bara för att få ut mig och göra något roligt. Varje dag kommer det ett sms med frågan om hur det är och ett styrkehjärta. Samma sak där, jag känner mig tom då mina gamla vänner inte hör av sig. Jag känner mig otroligt glad att de som jag inte hade förväntat mig hör av sig och visar så mycket kärlek. 

Jag känner mig också tom, för när mamma försvann försvann allt från min barndom, det enda som finns kvar är mina minnen. Jag har inte en enda sak eller eget fotografi från mig som liten eller min barndom. Min ena kusin var så gullig att hon letade reda på några bilder på oss som små som hon tog med sig hit. Bortsett från det finns inget av min tid kvar. Tänk om minnet sviker eller om jag minns galet. Vad får våra barn med sig från min och min mammas tid? 

Jag känner mig tom.

 

Jag känner mig tom utan henne, jag känner mig tom som bara går och väntar på att det ska koma ett brev som talar om att hennes kropp är uppeldad till aska och strödd för vinden. Jag skulle så gärna vilja vara med när de strör henne, men vet att jag inte får det. Jag känner mig tom utan hennes andetag.

 

Vad vore jag utan dina andetag du fantastiska kvinna som uppfostrade mig på egen han? Du såg alltid till mitt bästa och jag vet att du vet hur otroiligt mycket jag älskar dig och alltid kommer att göra, fast dina andetag har tystnat.

Jag älskar dig med skinn och ben <3

Jag tänker och undrar. Lever jag?

Dagarna bara springer iväg, redan 2 veckor och 1 dag sedan jag tog ett sista farväl av henne. Där hon låg i kista under bårtäcket. Jag är inte riktigt redo att skriva om begravningen än. Det får bli i ett eget inlägg senare. 

Dagarna går som sagt, hade jag inte haft barnen hade jag nog fortfarande legat kvar i sängen med täcket över huvudet och trott att det bara är världens sämsta mardröm jag befinner mig i. Smärtan finns där precis hela tiden, och omgivningen påminner. När jag möter mor eller farföräldrar på förskolan eller i skolansom är där för att hämta barnbarnen, då gör det så där extra ont i hjärtat. Mina barn kommer aldrig mer att bli hämtade av deras mormor. Eller när någon säger, jag ska åka till mamma/mormor och hälsa på. Jag vill också!!! Det känns så otroligt orättvist att vissa ska få ha kvar sina gamelmor/farföräldrar och jag får inte ens ha kvar min mamma. Det är egoistiskt, det vet jag. Men ibland måste även jag tänka så. Jag känner mig hemsk som tycker att det känns jobbigt att åka till min mans mormor. Jag tycker om henne otroligt mycket, och jag vet att vi borde åka dit. För är det något jag har lärt mig är att det är dumt att skjuta upp saker. I morgon kan det ju faktsikt vara försent. Men något i mig gör så ont! 

Livet efter döden då? Ja det pratar vi mycket om här hemma. Stora E och jag kraschar lite rätt vad det är. I går pratade vi minnen och kom fram till att vi är otroligt glada över att vi fick de där dagarna på stranden tillsammans med mamma innan hon gick bort. Vi kom fram till att vi tror/vill tro/hoppas att även mamma hade det minnet med sig när hon insåg att hon skulle dö. Om hon nu insåg det? Jag personligen funderar mycket på hur länge mamma hade vetat om tumörerna, om hon haft på känn att det var något mer allvarligt men inte ville säga något till mig/oss bara för att hon ville att vi skulle åka till Norrköping och jobba under sommaren. Kanske ville hon ha lite tid för sig själv? Drog hon sig för att säga något innan vi skulle åka till London bara för att jag inte skulle kunna avboka resan? Visste hon? Var det därför hon var så stark och modig när jag grät som ett litet barn? Det är så många frågor i huvudet som dyker upp lite då och då, frågor som jag aldrig kommer att kunna få svar på, men som ändå grubblas på. Många tankar, men inga svar.... 

En av de där fantastiska dagarna på starnden pratade jag med mamma om att göra en tatuering till minne av vår kamp mot den där jäkla sjukdomen som vi skulle besegra. Vi pratade om svalor som var mammas favorit fågel, sen hittade jag en fin bild på ett evighetstecken och så pratade vi om en passande text. Vi bestämde att vi skulle åka till en tatuerare när barenen var i skolan/förskolan en dag. Den dagen hann aldrig komma. Jag fickåka dit själv, jag fick välja själv. Men jag gjorde det. Jag gjorde det till minne av den mest fantastiska och starkaste människa jag någonsin kommer att träffa. Hon var min styrka, min fanstastiska mamma <3

 

Jag förstår inte. Jag vill inte förstå!

För en månad sedan satt jag som ett vrak hemma i sängen. Det var dagen efter min mamma försvann från detta liv. Det var då den där steben i magen och smärtan i bröstet flyttade in. Det är en månad sedan den där kuratorn ringde och frågade om jag inte har någon att prata med hemma. För en månad sedan började karusellen att snurra med att försöka att ordna en värdig begravning. För 6 dagar sedan begravde jag min mamma. Hon som alltid funnits i mitt liv. Min värld har stannat. Allt runt omkring snurrar på. Jag är förvirrad och glömsk. Det värker i hela kroppen. Jag vill bara ringa och be mamma komma hit. Men det går inte. En månad och en dag har gått,det är så tungt. Det gör ont att somna, ont att vakna. Jag behöver min mamma!!!!!

Dan före dan

Samtal med prästen igår. Ett samtal som jag tror gav min man ett nytt tänk. Prästen berättade att jag aldrig mer kommer att bli samma person. Något dom jag också har försökt att förklara, men som han inte riktigt verkar ha velat ta in. Prästen blev tagen av vår situation, vilket säger en hel del hur vi har det. 

Efter vårt möte med prästen igår kom jag på att jag bara hade köpt ett par strumpbyxor. HUR tänkte jag där? Just snyggt med en maska i morgon... Jag åkte in till stan för att köpa ett par till. Sen var serven bra ursäkt för att slippa sitta hemma. fick ett samtal av en fantastisk vän som vänligt men bestämt ville att vi skulle komma hela familjen och äta middag hemma hos dem i morgon. Bara för att vi skulle slippa att tänka på det. Tänk vilken tur vi har som har så underbara människor runt oss. Känns bra på så sätt att mamma tyckte mycket om den också och de om mamma så det blir vår minnesstund. 

Inför i morgon känner jag mig rätt lugn konstigt nog. Jag vet att jag kommer att gråta, jag vet att det kommer att göra ont. Men jag har gjort det jag kan nu. Vi var ute på en promenad tidigare ikväll och barnen fick plocka stenar som de vill lägga på kistan. Jag hoppas att prästen får med det viktigaste, vad man nu kan anse som viktigast i en människas liv. Den människa son dessutom alltid har funnits där. Nu är det vår tur att finnas där och ge henne  en fantastisk sista stund här på jorden. TACK älskade mamma! Tack för allt, tack för att jag fick vara en del av ditt liv   Du finns för alltid med oss ❤️

Vad har jag gjort för fel?

Det pratas mycket om karma. Men jag har svårt att tro att jag ska ha varit en så hemsk varelse tidigare att jag förtjänar detta. Inte nog med att jag ska behöva leva resten av mitt liv med en så enorm saknad och längtan efter min mamma. Det omänskliga bemötandet från kuratorn med frågan "har du ingen att prata med hemma?" Efter att läkaren skickat den remissen. Allt skit med Norrköpingskommun eftersom mamma dog här och inte i Norrköping. Allt strul med alla papper till följd på det kom ikväll detta svar från prästen efter att jag hade skickat och frågat om vad som gäller inför sorgemötet i morgon.  Klockan 21.55 pep det i mobilen och jag fick läsa följande: 

Hej
Det bästa vore om ni kan komma till Fruängen till Vårfrukyrkan nära Fruängen centrum på expeditionen. Jag är sjuk men kan träffa er. Ring på förmiddagen om ni undrar om något

Känns inte så vidare bra att få det av prästen som ska begrava min mamma om två dagar. Känns inte heller speciellt lockande att behöva sitta och åka på buss och tunnelbana fullt med folk en dån dag. Det kanske är en egoistisk tanke, jag vet inte. Tycker bara att det kanske kan räcka med skit för oss nu. Hur mycket ska man klara av innan kroppen ger upp totalt? Det känns inte långt borta för min del nu

Tre veckor, 21 dagar, 504 timmar

Har nu passerat sedan min älskade mamma lämnade mig. Det känns fortfarande så ofattbart, men ändå verkligt. Den här veckan känns som att den kommer att vara extra tung. Den här veckan är begravningen. Den här veckan ska jag ta farväl av henne för alltid. Den här smärtan som man går omkring med hela tiden. Jag vill inte! Jag vill att hon ska sitta här hos mig och säga att allt kommer att bli bra. Jag måste försöka att vara stark för att hjälpa barnen att få det avsked som de vill ha. Jag tror att allt är klart till begravningen. Blommor är beställda, på onsdag ska vi träffa prästen. Hur ska man klara av att få fram vilken fantastisk kvinna min mamma var? Jag har en chans till att ge honom en beskrivning som ska göra henne rättvisa. Hur gör man det när man har förlorat den trygga handen som alltid har funnits där? Hon som alltid gjort allt för mig. Vad jag än har hittat på har hon backat upp mig till 100%. Nu ska jag helt plötsligt klara mig helt själv utan hennes hand. 

Jag kommer aldrig att kunna sluta att tänka på dig, hur mycket jag har att tacka dig för. Vilken tur jag haft som fick just dig till mamma. Vilken tur jag haft som fick just dig som mormor till mina barn. Hur orättvist det är att inte du fick bli den där lilla tanten med vitt hår som skulle sitta och mysa med barnen. 

Vi ses i Nangijala❤️

Jag går sönder

Det river och sliter och gör ont i hela mig. Men jag klarar inte av att visa det utåt.  Runt omkring snurrar världen på precis som vanligt. Men innuti mig är allt bara kaos! VARFÖR? Jag behöver ju henne hos mig!!! Jag gick in på facebook igår. Där beklagar sig väldigt många om hur synd det är om dem som är lite förkylda, har ont i halsen eller lite feber. Ja det är förbannat synd om de människorna. Det finns ju ingen som kan ha det värre. Jag tycker att det är sorgligt hur otroligt egocentrerad mänskligheten har blivit. Jag menar inte på något sätt att alla ska tycka synd om mig för att jag har förlorat min mamma, eller tycka synd om mina barn som har förlorat deras mormor. Jag tycker bara att man kan tänka sig för lite innan man klagar. Jag har funderat mycket på hur länge mamma hade gått med de där tumörerna i kroppen utan att klaga. Jag tänker på hur ont det måste ha gjort när hon väl sa att det gjorde ont. Jag funderar på vad det var som gjorde att hon började att kräkas så mycket blod att hon inte klarade av att slåss. Jag funderar.....

Sen alla dessa bilder som ska "Dela om du har mist någon i cancer" "dela om du inte vill att din mamma ska dö i cancer" JO ELLER HUR!!!! Det är ju också duktigt smakligt att lägga upp.  Bläääääää jag är bara så trött på allt det här nu. Jag vill inte längre! Omgivningen verkar tro att det bara är att köra på som vanligt, så även min man helt plötsligt. Han har varit helt fantastisk de första dagarna men det är precis som att eftersom jag inte gråter så är det bara att köra på. Jag förstår att det måste vara jättesvårt att stå bredvid i det här, men jag får honom inte att förstå att jag inte är som vanligt. Att jag inte orkar ta samma ansvar för barnen och familjen som innan.

 Jag går sönder mer och mer för varje dag, Mamma jag saknar dig så!

Att bli påmind

Jag vet inte riktigt om jag verkligen har insett att mamma är borta. Fast det borde jag ju ha gjort. Varför gör det annars så ont att bli påmind? Som idag åkte  vi förbi Karolinska. Då väcktes känslorna upp som jag kände för två veckor sedan. Den där obehagliga obeskrivliga känslan. Ligger hon kvar där inne i någon låda? Ligger hennes lila kropp bara inplastad i en plåtlåda med ett namn eller ett nummer på?

När min man ringde till hans mamma väcktes tanken att jag kommer aldrig mer att kunna ringa till min mamma. Det som alltid har varit så självklart finns plötsligt inte längre. Där satt jag bakom ratten med den där känslan i magen och med tårar som trillade nerför kinderna. 

Två veckor, 14 dagar, 336 timmar har gått sedan Den känslan bosatte sig i min kropp.

 Mamma jag saknar dig!

Envis

Att vara envis är något som har präglat mig sedan barnsben. I bland är det bra, inland är det mindre bra. I går åkte jag ännu en gång till banken, men till ett annat kontor. Jag behöver ett kontoutdrag från mammas konto till begravningen. På första kontoret var det helt omöjligt. Detta trots att jag hade alla papper man ska ha med sig. I går var det helt plötsligt inga problem. Det här stör mig så ofantligt mycket. Man får liksom inte tid att sörja. Man måste hela tiden vara stark och stå på sig mot alla företag och myndigheter som ska tala om hur andra ska göra. 

Varför kan inte bara allt som behövs efter en bortgång samlas på ett ställe och vara öppen för de myndigheter som behöver veta något? Då hade vi som är kvar sluppit mycket och fått tiden att läka. 

Att våga säga nej

Jag tillhär den typen av människor som försöker att se lösningar istället för problem, vilket oftast fungerar bra. Nu efter att mamma lämnat mig känns det mest som problem. Inte direkt så att det ska vara enkelt, utan alla byråkrater ska följa sina regler och inte ha förståelse för andras. Och där i mitten står jag. Ensam, tom och hjälplös. Allas liv snurrar på, vilket jag har full förståelse för. Själv känns det bara som att jag står och stampar. Kroppen börjar att säga ifrån nu. I går var första gången som jag ställde in ett möte. Jag eller rättare sagt vi fixade inte det som familj. Så nu sitter det på samvetet också. 

Ikväll drar träningarna igång, i vanliga fall är det en efterlängtad dag. Inte nu. Nu påminner det mig otroligt mycket om mamma. Jag har inte berättat något för spelarna än. Har inte riktigt känts som att det är av betydelse för dem. 

Första dagen som ensam sedan mamma dog, och kroppen bara skriker. Jag är hungrig, men kan inte äta. Jag är trött, men kan inte sova. Huvudet värker, tabletterna hjälper inte. Sen är tårarna och den där känslan i magen där vareviga dag. Hur länge? För alltid?

Tung dag!

 

I dag började tjejerna i skolan. Lilla E var ledsen. Mormor och hon hade bestämt att de skulle gå tillsammans till skolan hennes första skoldag. Det märks så väl att ingen av oss mår speciellt bra här hemma. Barnen trotsar, och både Mr E och jag har nerverna på utsidan. Han blir arg på barnen och jag blir arg och ledsen för att de tjafsar med varandra. Så i dag har jag inte varit en speciellt bra mamma. Jag bröt ihop! Jag satte barnen i soffan och förklarade för dem att jag inte klarar av en massa tjafs och bråk nu. Min mamma är död och kommer aldrig mer tillbaka! Jag förklarade att jag förstår att de också är ledsna och saknar mormor, men att det inte kommer att fungera om vi ska fortsätta  att bråka. Bara för att inte tårarna rinner betyder inte det att man inte är ledsen. Vi måste hjälpas åt och ta hand om varandra. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men både prinsen och Lilla E öppnade sig äntligen och både grät och ställde frågor. Prinsen frågade varför mormors hjärta inte ville slå mera. Då förklarade Stora E att det är precis som hans radiostyrda bilar. De behöver ju batterier för att kunna köra, och hjärtat är som kroppens batteri. Tänk vad klok hon är den ungen❤️

 

Kvällen blev väldigt lugn, vilket vi behövde som familj.

Vad hände med tålamodet?

Den senaste veckan har mitt tålamod försvunnit totalt. Jag hat inget tålamod att tjafsa och få mothugg av barnen. Värst är hon som fyller 6 år. Innerst inne vet jag ju att hon är som alla andra 6-åringar son trotsar och att det är mycket som händer i hennes lilla kropp också. Likaväl som jag vet att det kan vara hennes sött att bearbeta sorgen genom att testa oss om vi fortfarande tycker om henne. 

OM jag tycker om mina barn! Aldrig har de betytt så mycket som de gör nu. De är anledningen till att jag kliver upp ur sängen varje dag. De får mig att leva vidare och våga hoppas på framtiden. De är min framtid! 

Vem ger dig rätten?

Jag har länge funderat på det här med andra människor som dödar andra bara för att döda. I min värld så är man medveten om att om jag sätter/hugger kniven i en annan människa så är risken stor att den dör. Likadant med en pistol. ÄNDÅ då anser sig folk ha rätten att bestämma att någon annans liv ska ta slut. Det kan omöjligt finnas ett uns av medmänsklighet i dessa kroppar. Eller är de så avtrubbade att de inte känner den smärta vi andra känner när vi förlorat någon? För när de avlossat skottet eller huggit kniven i ryggen på den där människan så kan det ju vara en förälder/syskon/morförälder/farförälder och där och då bestämde någon annan människa att någon blev änkling, ett barn förlorade sin mamna eller pappa. En familj förlorade en älskad mor/farförälder. 

VEM är du att bestämma detta?

Här hemma kämpar vi varje dag med smärtan av att ha förlorat mot en sjukdom. Det är en smärta som inte går att beskriva. En smärta som jag inte önskar någon annan människa. 

 

Det gör så fruktansvärt ont!

1 vecka, 7 dagar, 168 timmar

Har nu passerat. Mitt liv, vårt liv är upp och ner. Vi åkte tillbaka till Norrköping eftersom jag hade lovat Stora E det. Jag har gjort några av de saker som mamma och jag brukade göra. Av ren slump har jag träffat nästan hela släkten. Märklig känsla att göra det utan att mamma är med, men på ett sätt skönt att prata om det innan begravningen. Det är nu klart med allt kommuntjafs och jag har pratat med en jättegullig tjej som trodde att jag har gjort rätt så nu väntar jag på besked. Verkar som att hela släkten kommer, vilket betyder mycket. Jag har även köpt lite kläder som barnen vill ha på sig på begravningen. Jag hade hittat en superfin klänning till Lilla E, men den ville hon absolut inte ha. Då kände jag att vem är jag att bestämma över vad hon vill ha på sig på hennes mormors begravning? 

 

Man måste hålla det man lovar

Det var en grej som mamma höll stenhårt på vilket givetvis jag också gör. När vi var på semester i Danmark ville Stora E sätta in en sån där där de snurrar in håret i trådar. Det blev ett missförstånd mellan henne och Mr E så jag lovade henne att vi skulle göra det i Norrköping där de har något dom heter Aigustifest. När jag lovade henne detta hade jag inte riktigt räknat med detaljen att mamma skulle gå bort mitt i allt. Men lovat är lovat. Jag frågade barnen om de ville åka i alla fall. För oavsett hur jag känner eller vad jag vill i det här läget så är det barnens beslut som räknas. De ville åka så det gjorde vi. 

 

Begravningen är planerad så långt det går. Tjejerna var med och bestämde blommorna och band. De valde ett blått band som var mammas favoritfärg med silvertext Vi ses i Nangijala. Jag hade kanske valt en annan text, men barnen tyckte om den och den känns inte jättefel för mig. Fighten med kommunen fortsätter. hon var så otrevlig att hon slängde på luren i örat på min man. Det är ju precis så man behandlar en familj i sorg....

 

Min man skulle egentligen på domarkurs den här helgen, och alla tidigare år har de varit omänskligt stränga med närvaron där så ingen av oss vågade hoppas på att han skulle få vara hemma med oss. Döm om vår förvåning när de sa att det är klart att han ska vara med familjen nu. TACK!

 

Jag är mest förvirrad och tankspridd om dagarna nu. Rätt vad det är tappar jag allt och bara sätter mig så kommer tårarna. Det värker i hela mig och jag kan på riktigt säga att det gör ont när hjärtat brister. Stora E vägrar att sova i hennes säng. Hon sover på soffan, där mormor brukade sova. Lilla E drömmer mardrömmar och kommer in till oss. Bägge tjejerna har svårt att komma till ro på kvällarna. 

Vi ses i Nangijala älskade mamma <3 

Det är inte ens lätt att dö

Idag har vi varit på begravningsbyrån. Där har vi träffat en jättegullig kvinna som verkligen fick mig att känna mig trygg. Tjejerna var med och fick säga vad de tyckte om blommorna. Men alla dessa val!!! Och herre jösses vad det kostar med en begravning. Mamma var ingen människa som villa hadet speciellt märkvärdigt så vi valde ett väldigt enkelt alternativ, men ändå så är det mycket. Vilken kista, vilken representant från begravningsbyrån ska vara med, vilka blommor, färger, ljus, sten eller inte, annons... ja den där listan kan göras riktigt lång. Jag är dessutom i den sitsen att mamma inte lämnade några pengar eller försäkringar efter sig. Så jag behöver ansöka om ja vad det nu hette att kommunen hjälper till att betala för begravningen. Då har jag tydligen varit så urbota dum att jag har varit ärlig och det skulle jag aldrig ha varit. För det skiljer något ENORMT i summorna hur mycket man får hjälp med. Så nu kastat jag mellan två kommuner varav den ena är fruktansvärt otrevlig. Hon avslutade ett samtal idag med min man genom att slänga på luren i örat på honom. Jag blir så förbannat trött rent ut sagt. Jag ska inte kunna få sörja att jag precis har mist min mamma. Jag ska behöva tjata med en människa som vägrar att tro mig, och inte håller sig till det hon säger. Det känns faktiskt som det sista jag behöver just nu. Jag menar inte på något sätt att folk ska tassa på tå för mig eller att jag ska få allt jag pekar på för att jag är i sorg. Men jag kräver faktsikt att man visar medmänsklighet och respekt! För det klarar jag av mitt i allt det här, därför förväntar jag mig detsamma tillbaka, men det är tydligen förmycket begärt....... 

Mitt råd till er som kan, se till att spara undan pengar när ni lever så att era efterlevande slipper det här,för det är verkligen inget roligt att behöva gå igenom.

Det gör ont att vakna!

Gårdagen gick både upp pch ner för oss alla. Kuratorn som skulle höra av sig kändes totalt ointresserad av att hjälpa. När jag fick frågan "Har du ingen hemma du kan prata med?" Tappade hon mIg. Jag har Mr E och han är ett fantastiskt stöd. Men för att avlasta honom föreslog sköterskan som var med och lämnade beskedet att jag skulle träffa en kurator. Jo, jag tackar ja....

Jag rensade en del bland mammas kläder och papper igår. Det gick väl ändå okej. Kände att vissa grejer var vara att slänga, vissa gick bara inte. 

Jag pratade med mamma om en tatuering som skulle symbolisera vår resa genom det här så det behöver jag titta närmare på. Begravningsbyrån hade stängt igår, så dit måste jag ringa idag. Får vi se vad det blir för karusell då mamma inte lämnade några pengar efter sig måste man tydligen skicka papper till kommunen. Vi får väl se. lilla E hade svårt att somna igår, många frågor och oro i kroppen på den lilla. "Mormor skulle ju gå med mig till min första dag i skolan."  "Mormor fick aldrig se mig spela riktig match" det är klart att jag inte tycker att hon måste gråta för att visa att hon är ledsen  men det var skönt att hon pratade om det  för hennes reaktion igår morse var att stänga in sig. Prinsen upprepar gång på gång "mormor är död" " kan vi inte köpa en ny mormor på Coop? Vår mormor brukar ju vara där" 

Det gör så fruktansvärt ont i hela mig,  jag slog upp ögonen då kom dagens första tår och smärtan i magen var där direkt. Älskade mamma vad jag saknar dig! 

 

Jag hatar att förlora!

När jag anmälde mig som bloggare var min tanke att det skulle bli mitt sätt att komma undan lite. Få skriva av mig och kanske kunna hjälpa någon. 

Min mamma då? Ja hon var den mest envisa, storhjärtade,starkaste och fantastiska kvinnan man kan tänka sig. Hon har alltid funnits vid min sida oavsett om det handlade om att skjutsa till träningar eller hålla min hand när första barnbarnet skulle födas. 

Men lördagen den 25/8 2015 förändrades mitt och vårt liv för all framtid. Jag hade precis avslutat en löprunda i Norrköping där vi var på besök när mamma ringde. Hon berättade att hon inte skulle kunna vara barnvakt som planerat. När jag frågade varför fick jag svaret "vi tar det när du kommer hem." Nej! Vi tar det nu sa jag då. Det var då jag fick veta att mamma hade två tumörer i kroppen och metastaser i huvudet. Där rasade min värld totalt! Min klippa och min trygghet skulle kanske tas ifrån mig.  Mamma åkte in för att ta prover för att vi skulle få veta om det var godartade eller inte. Hon blev kvar på sjukhuset i två dagar och kom hem pigg och glad. Vi fick fantastiska dagar där vi var ute och badade med barnen och jag riktigt såg hur mamma njöt. På kvällarna hade vi underbara samtal om allt. En kväll frågade jag om hon inte var rädd. Nej, det är inget att vara rädd för. Jag klarar det här svarade hon. Vi pratade också om hur hon skulle vilja ha begravningen den dagen det skulle bli dags. 

Dagarna gick....

På onsdagen hade hon ont. Jag sa att vi skulle åka in, men det ville hon inte. Inte heller på torsdagen. Men på fredagsmorgonen höll hon med om att det var nog bra att åka. Väl inne på sjukhuset konstaterades det att hon hade drabbats av kraftig lunginflammation. Jag frågade en sköterska om hon trodde att mamma skulle klara av det, för någonstans har jag en bild av att man inte klarar sig när man har åkt på det tillsammans med någon annan sjukdom. Men det trodde sköterskan. På lördagen när jag ringde in var det för tidigt för att kunna säga om antibiotikan hjälpte. Men på söndagen hade mamma varit pigg och pratat mycket med sköterskan Och det var prat om att byta avdelning. Under den tiden var jag ute och badade med några kompisar. 15.34 ringde min mobil. 

Det var det där samtalet som ingen vill få. 

"Din mamma har blivit akut sjuk. Du behöver komma hit nu." 

Jag ringde en nära vän till familjen som genast rattade runt bilen och kom för att hämta mig. Min man körde hem våra vänner och våra barn fick vara hos dem. Tankarna snurrade på bra under bilfärden. Inte kunde hon väl redan vara död? Hon håller väl ut? Vi skulle ju vinna den här matchen! 

Väl på plats på sjukhuset sprang vi in på avdelningen. Jag presenterade mig och sa att jag skulle hälsa på mamma. Då försvann sköterskan. DÅ förstod jag! Hon var borta. Min mamma fanns inte längre! Vi blev visade till ett rum, här är allt luddigt. En doktor och en sköterska kom in och berättade att mamma helt plötsligt hade börjat att kräkas mängder med blod. Kort därefter hade hon tappat medvetandet och hjärtat slutat slå. De hade försökt att återuppliva henne, men det var försent. Min älskade mamma var borta! Jag kraschade totalt! Jag hörde att de pratade, förstod inte vad som sades. Jag skakade och grät. Efter vad som kändes 15 minuter samlade jag mig för att gå in för ett sista farväl. Där låg min lilla mamma alldeles blek med lätt öppen mun. Jag tog hennes hand som var alldeles kall och mjuk så skrek jag rakt ut. När jag strök henne över kinden sipprade det ut blod, vilket fick mig att kvälja. Det är något jag ångrar starkt. Jag berättade för henne hur mycket vi älskar henne och bad henne att vaka över oss. 

Väl hemma väntade vi på att våra små skulle somna innan vi berättade för Stora E. Natten blev lång hon fick sova mellan oss. Morgonen kom och det var dags att berätta för de små. Prinsens svar -Vem ska sova på vår soffa nu då? Dagen har varit så overklig. Hjärnan tänker logiskt, hjärtat är trasigt. Sorgen är övermäktig, samtidigt ska jag hålla ihop och få vardagen att fungera för barnen. 

En sak är då säker. Det gör förbannat jävla ont att förlora!