Du är här

Livet utan era andetag

Den andra cancerresan

Insåg just att jag inte har skrivit här på ett tag. Årsdagen för Pappas död och så julen ovanpå det tog hårt på mig så jag har mått väldigt dåligt under en period. Förstår inte att det redan gått ett helt år sen min älskade pappa slets bort från oss.

Det gick väldigt snabbt utför med min lilla pappa efter att han fått diagnosen. På ynka 5 veckor slets han bort från oss. Det var som om han åldrades 20 år på de där veckorna. Min fina pappa som alltid varit sund, stark och frisk förvandlades snabbt till en skröplig gammal man som inte kunde gå utan rullator. Första tiden fick han dessutom ha ett dränage på magen eftersom läkarna gång på gång misslyckades med att sätta in en stent i hans lever för att gallgången var täppt (som jag minns det, allt är lite suddigt från den tiden). Levern var tydligen stenhård, så de kunde inte få igenom stenten förrän på femte försöket. Nu pratar vi alltså fem operationer på drygt en vecka, så ni kan ju tänka er hur min stackars pappa mådde. Den veckan tog extremt hårt på honom. När operationen väl lyckades så släppte läkaren instrumenten och jublade av lycka. Jag har inte träffat på en så engagerad läkare någonsin förut. Så himla fint mitt i allt hemskt! Efter operationen slapp Pappa äntligen det jobbiga dränet (som dessutom läckte hela tiden) och han blev lite piggare så att han kunde få komma hem. Vi hoppades på att han skulle bli ännu piggare hemma, men tyvärr såg ödet annorlunda ut. Hans värden blev allt sämre och ett palliativt vårdteam sattes in. Hemtjänst till Pappa. Allt kändes helt fel och overkligt. Vi fick reda på att han förmodligen inte skulle överleva helgen så jag åkte upp för att vara hos honom. Det var den hemskaste helgen i hela mitt liv. Han kunde inte ligga ned längre stunder eftersom tumörerna gjorde ont då, så han satt mest upp med huvudet i händerna och armbågarna på knäna. Det resulterade i att han hade stora sår på benen. Vaderna och fötterna svullnade upp till oigenkännlighet samtidigt som resten av Pappa magrade allt mer. Det var som att krama en liten fågel. Han var bara skinn och ben. Min starka, fina Pappa. Vi gjorde allt för att få i honom vätska och försökte bädda på olika sätt så att han kunde få sova. Jag vet inte hur många gånger jag gick in i sovrummet, hittade honom sittandes med armbågarna på knäna och fick honom att lägga sig ned. Sen satt jag på golvet en stund tills jag trodde han sov, smög ut ur rummet och hörde honom vakna igen efter max en kvart. Lilla Pappa, han var så utmattad att han till och med somnade sittandes ibland. Min syster och min man var också hemma, men jag kände mig ändå så ensam och otillräcklig. Tänkte många gånger att det var för mycket ansvar för en dotter att ta hand om sin pappa på det viset. Samtidigt är jag tacksam över att jag fick de där dagarna med honom. Han överlevde helgen, men var tvungen att åka till sjukhuset på måndagen eftersom han inte kunde klara sig hemma ens med hjälp längre. Väl inlagd ville han inte äta eller dricka mer utan den där fruktansvärda väntan påbörjades på riktigt. Väntan på döden. Väntan på ett liv utan honom. På onsdagen somnade han in, och livet har inte varit sig likt sen dess. Det har varit väldigt tomt och väldigt tyst.

Bukspottkörtelcancer

Bukspottskörtelcancer. I dagarna har det ordet funnits med i mitt liv i ett år. I ett år har ordet legat som en klump i magen, en tyngd på axlarna och seglat som ett svart moln över huvudet. Pappa, som varit trött en längre tid och fått diagnos diabetes typ 2 och depression, hade plötsligt fått en helt ny diagnos - cancer i bukspottkörteln med metastaser i magmunnen, på levern och en massa andra ställen. Vi var helt oförberedda på cancerresan. Pappas symptom stämde överens med diagnoserna han fått. Till och med när han blev helt gul på grund av förhöjda levervärden och fick åka in till akuten fanns det en ganska naturlig orsak tänkte vi - medicinen han fått mot depressionen kunde ju förändra levervärdena! Läkaren som la in honom sa  dessutom att hon var inne på "medicinspåret". Dagen efter skulle han röntgas mest för att va på den säkra sidan. Jag var på väg upp i ilfart till Växjö när jag fick samtalet från min bror. Ett av de absolut värsta samtalen i mitt liv. Han hade blivit kallad till sjukhuset för att de skulle ge Pappa något besked. Där svartnade allt. Min älskade bror kunde inte ens säga till mig var modertumören satt, för han blev så chockad att han inte hade hört riktigt vad läkaren sa. "Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men han har metastaser..." Jag började storgråta i panik och frågade en massa om operation, behandling, kunde han bli frisk osv, men svaret på alla mina frågor var NEJ. Jag förstår inte hur min man lyckades hålla bilen på vägen, för jag hade full panik. Cancern var återigen en del av vårt liv. Bara 5 år efter att den tog Mamma ifrån oss så var den tillbaka igen. Efter några dagar fick jag reda på vilken sorts cancer det var och efter en del googlande insåg jag att läget såg väldigt mörkt ut. Min älskade lilla Pappa skulle slitas bort från mig. Min fina, fina Pappa. Min stöttepelare och bästa vän. Hur fort det skulle gå kunde jag inte ana.

Som ett fladdrande löv i vinden

Som ett fladdrande löv i vinden. Så känner jag mig hela tiden. Jag vet inte riktigt vem jag är längre och saknaden gnager oavbrutet. Nu har det snart gått ett år sen Pappa fick sin diagnos och jag får en massa bilder i huvudet av hur tiden innan diagnosen var, samtalet från min bror när han berättade om att de hittat cancer osv. Hankar mig fram på jobbet så gott det går, men det känns inte som om det funkar alls nu. Har gått ned till halvtid ett tag för att försöka ta hand om mig själv, men till och med det känns för mycket. Jag som trivs så bra med mina uppgifter! Jag hatar att jag och min familj hamnat i den här situationen. Skulle göra vad som helst för att få mina föräldrar tillbaka. ❤️

Älskade Pappa

Älskade, finaste Pappa. 

Jag förstår fortfarande inte riktigt att du inte finns mer. Jag råkar ofta tänka att jag ska ringa dig eller komma på mig själv med att fundera på när jag ska åka hem och hälsa på dig nästa gång, för att i nästa sekund få världens kalldusch när jag inser att det aldrig mer går. Du är borta och barndomshemmet är sålt till en ny familj. En annan familj ska fira jul i gillestugan och äta middagar i köket. I vårt kök. Det känns så konstigt alltihop. Klart jag räknade med att barndomshemmet skulle säljas nån gång i framtiden, men inte nu. Inte på det här sättet. Du och Mamma skulle ju få va med och ta det beslutet själva. Hitta nåt nytt att flytta till där ni kunde slå er till ro och njuta av pensionärslivet. Kanske flytta till sommarstugan permanent.

Lilla Pappa, du var en så otroligt fin och snäll person som alltid tänkte på oss barn. Efter Mammas död var jag väldigt rädd att någonting skulle hända dig också. Jag sa ofta till min man att "Det får bara inte hända Pappa någonting. Då vet jag inte vad jag gör!"
Sen hände det värsta. Det allra, allra värsta tänkbara. På några ynka veckor slets du bort. Min älskade, finaste Pappa. Världens allra bästa. Jag saknar din röst, din doft (den tryggaste doften i världen), dina varma pappakramar, melodin du alltid visslade på nere i källaren när du var på gott humör och gick och pysslade.... Jag saknar DIG. Allt med dig. Precis allt. 

 

Den första cancerresan

Det är svårt att tänka tillbaka på hur livet var innan cancern kom in i familjens liv. Kommer knappt ihåg hur det känns att inte vara ledsen varje dag, att inte ha den där klumpen i magen hela tiden. Den som gnager och talar om för mig att nånting är väldigt fel trots att livet rullar på. Jag har varit ledsen varenda dag sedan hösten 2008 när familjens lilla hund blev sjuk och fick avlivas. Kort därpå gick min älskade mormor bort och innan hon ens hunnit bli begravd hittade de en "förändring" på min mammas ena lunga. En förändring som efter många undersökningar och biopsier visade sig vara en stor tumör som växte rakt in i hennes hjärta. Detta var under våren och sommaren 2009. I januari 2010 fick hon en hjärtinfarkt på sjukhuset och slets bort mitt framför mina ögon.

Alltihop började egentligen redan under våren och sommaren 2005, när min mamma började få problem med livmodern. Jag minns så väl att jag satt i väntrummet när hon var inne på en undersökning och funderade på vad vi skulle äta till middag den kvällen. Det skulle ju vara en helt vanlig kväll med middag och nåt program på TV. Plötsligt kom en sköterska ut i väntrummet och gick rakt fram till mig. "Är det du som är Jennie? Din mamma måste läggas in." Där och då försvann marken under mina fötter. Jag följde i panik efter sköterskan och fick se min älskade mamma ligga i en sjukhussäng i korridoren. De skulle just rulla iväg henne till avdelningen där hon skulle ligga. "De tror att det är en stor tumör", sa hon till mig. Jag kände hur stora tårar började rulla nerför mina kinder och hon tröstade mig. Det var nog enda gången jag kunde gråta inför mamma vad gällde cancern. Efter den gången snörptes alla mina känslor ihop till en hård boll av panik som jag tryckte undan för att orka ta mig igenom allt hemskt som hände. Jag blev lite som en robot. Det blev lite virrigt när mamma lagts in den här gången. De konstaterade till slut att hon hade knutor i livmodern och beslutade att de skulle operera bort den. Först flera veckor efter operationen, när mamma återhämtade sig i sommarstugan, ringde telefonen. Det var mammas läkare som berättade att de hittat cancer i en av knutorna. Där snurrade världen till igen och vi fick panik. Vad skulle hända nu? Behandlingar? Kontroller? Läkaren sa att ingenting mer än efterkontroller skulle göras, så lugnet sänkte sig igen. Av någon anledning ville de röntga mammas lungor regelbundet. Jag fattade ingenting - livmodern var ju borta så cancern kunde ju inte komma tillbaka! Suck så naiv jag känner mig i efterhand. 

Efter att risktiden passerat och kontrollerna avslutats small det till igen. Mamma fick jätteont i ryggen våren 2009 och blev snabbt skickad från vårdcentralen till akuten. Där hittade de "en förändring" på ena lungan och så var allt kaos igång. I början av maj gjorde de första biopsin. De fick bara ut död vävnad från tumören och gjorde ett nytt försök, även det misslyckat. TIll slut skickade de mamma till Lund för att göra en öppen biobsi, alltså en operation under narkos. Även den blev misslyckad och min stackars mamma började bli allt tröttare av alla dessa procedurer. Efter ytterligare en öppen biopsi där de sprang med bitar av tumören till labbet tills de hittade en enda levande bit konstaterade de att förändrnigen i lungan var CANCER. Sarkom. En typ som växer och tar kål på delar av sig själv och växer vidare. Mammas tumör satt i lungvävnaden och man skulle kunna ha opererat bort hela lungan om det inte vorit för att tumören var på väg in i hjärtat. Det var för sent för att operera. Jag minns så väl att vi satt på onkologen i Lund där mamma var inlagd en kort period. Det var i mitten av juni på hennes födelsedag och vi försökte göra det bästa av den. Då kom tre läkare in i rummet och satte sig på en rad. En av dem sa "Vi kan inte rädda livet på dig, men vi kan försöka förlänga livet på dig". På hennes födelsedag. Hennes allra sista födelsedag. Mamma var helt lugn och frågade en massa om hur hon skulle dö om hon dog av behandlingen (som var väldigt riskfylld). Hela situationen kändes helt absurd. Efter det började cancerresan "på riktigt". Cellgifter sattes in, men man kunde ganska snabbt konstatera att de inte hjälpte någonting alls. Därför avslutades all behandling och vi kunde bara vänta på det oundvikliga - mamma skulle dö inom en snar framtid. Hon blev konstigt nog förhållandevis pigg under en period och var nästan helt sig själv, vilket var fantastiskt mitt i allt det hemska. Hon blev inte inlagd på sjukhuset förrän något dygn innan hon dog.


Min älskade mamma var min bästa vän och jag kommer nog aldrig riktigt acceptera det faktum att hon inte finns mer. Världens finaste mamma. Älskar och saknar henne så otroligt mycket.

Det allra första inlägget

Hej allihop!

Som ni ser i min presentation så var jag en helt vanlig tjej som nu har fått ett nytt perspektiv på livet. Fick väldigt ofrivilligt en helt ny tillvaro att förhålla mig till - ett liv utan mina älskade föräldrar.  Här i bloggen kommer ni att få läsa om min sorg, min vardag och allt annat däremellan. Helt enkelt hur jag försöker ta mig vidare i livet efter cancern, en dag i taget.