Du är här

Mamma & den där jävla bröstcancern

Du gör skillnad genom att bara stå kvar med fötterna på jorden

Oktober. Månad 10 av 12. Höstmånaden. Rosa månaden. Just precis - den rosa månaden. Enligt många, så är oktober bara oktober - men en gnutta rosa i det hela. Enligt andra, är oktober den typiska höstmånaden - med en liten skymt av rosa mitt bland alla höstfärger. Enligt mig och många andra däremot, så är oktober 100% den rosa månaden - månaden då det förekommer mer rosa än någon annan gång på året, både runt om oss samt inne i våra huvuden och tankar. Helt ärligt, det är ungefär endast det som jag numera kopplar oktober till. Rosa. Inklusive tusen blandade tankar och känslor. 

Tolka mig inte fel nu, det här med en rosa månad är något jag verkligen uppskattar och det känns så fantastiskt bra att det finns sådant stort engagemang kring något så oerhört viktigt. Det är bara det att jag önskar att det var enbart just det (allt positiva engagemang som finns överallt) som cirkulerade runt i mitt huvudet och inget annat. Med inget annat, menar jag alla så kallade flashbacks och känslor, från tiden mamma var som allra sjukast, som dyker upp i mitt huvud och inom mig. Som jag förklarade för en nära vän till mig, som berättade att även hon har mått lite halvt sisådär de senaste veckorna (även hon har en mamma som drabbades av bröstcancer inte långt efter min) så är det förmodligen den här rosa månaden som får en att inse att det här är verklighet - det som har hänt, det har hänt och det som händer, det händer. Det är ingen hemsk mardröm som bara en själv och personerna runt om är medvetna om, utan det är en mardröm befinner sig i verkligheten och drabbar miljontals människor världen över. Jag tror att det är något som är ganska svårt att inse när mardrömen väl slår till, att den slår till överallt och när det väl gäller, så upplyses det oerhört mycket om den - så som under oktober månad. Jag menar, alla håller förmodligen med om att det är lite tabu över det hela, att prata öppet om cancer är inte det lättaste och alla klarar dessutom heller inte av det - vilket är fullt förståeligt. Det vill säga, när den rosa månaden sedan väl är igång, så är cancer plötsligt överallt, ordet dyker upp i oerhört många sammanhang och helt plötsligt, pratas det öppet om cancer och det dyker dessutom upp i väldigt många samtalsämnen. Det är självklart att man blir rädd. Det är självklart att det blir en chock. Det är självklart att tankarna drar igång igen.

Som tidigare sagt, tolka mig inte fel nu - att cancer uppmärksammans så pass mycket som det gör är jag väldigt glad över, just för att det är behövligt, för att den här tabun ska försvinna och framförallt, för att cancerforskningen ska gå framåt(!) såklart. Men hos personer som har någon nära anhörig som är drabbad, kan det bli jobbigt ibland just för att det får en att inse att det här är på riktigt, det här händer inte bara nära en själv utan det händer överallt - det som har hänt samt det som händer runt om, det har aldrig varit en enda stor mardröm utan det har alltid varit verklighet. För många är den här rosa månaden den månad som de sakta men säkert börjar hantera det som har hänt/det som händer - det blir ungefär som ett litet utbyte, att de äntligen börjar ta tag i den här jobbiga hanteringen men samtidigt blir extra känsliga inombords. 

Med allt det här vill jag säga, om du tittar bort under cancerreklamfilmer på TVn, vrider ner volymen när en radioreklam om cancer sätts igång eller stänger av TVn efter halva Cancergalans gång - det är helt okej, känn dig inte dålig, nonchalant eller ansvarslös - det är bara din hjärna som säger ifrån. Det vill säga, den säger ifrån för att du förmodligen har tillräckligt med händelser, känslor och tankar att bearbeta, innan du kan ta till dig ytterligare fler av dem. 

Ps. Återigen, det här inlägget syftar inte på att det är negativt dåligt med en rosa månad, utan det syftar på att du, som anhörig till en cancerdrabbad, som tidigare nämnt inte ska känna dig dålig, nonchalant eller ansvarslös, om du inte orkar lägga ner all den energin och engagemang du egentligen vill göra under den här månaden - bearbetning ser olika ut från individ till individ och ägnar du den här rosa månaden åt att enbart bearbeta det du har varit med om/är med om, så är det mer än tillräckligt. Du gör skillnad genom att bara stå kvar med fötterna på jorden. 

BILD: Inhandlat på Ica Maxi förra veckan 

Dessa j*kla dagar

Och så var det ju det här med dem....j*kla (ja, nog för att de i grund och botten är bra, men de är även väldigt jobbiga) dagarna. Ni vet, dem här schemalagda dagarna som ska se till att inte cancern har slagit till igen? Ni vet, dem här dagarna som egentligen följer med en året om, men som drar åt sig väldigt många tankar när dem börjar närma sig? Ni vet, dem här dagarna som är så otroligt nödvändiga men samtidigt så otroligt jobbiga? Just precis, ni hänger förmodligen med - återbesöksdagarna.

Jag kan tänka mig att återbesöksdagarna ser väldiga olika ut från person till person, från cancerdagnos till cancerdiagnos, från livsstadie till livsstadie...mer än så vet jag tyvärr inte. För att vara helt ärlig, så pratar jag och mamma inte särskilt mycket om dessa så kallade återbesök. Vid ren gissning, skulle jag säga att det ligger hos både mig och mamma. Jag är rädd. Mamma är rädd. Mer komplicerat än så är det förmodligen inte. Självklart vet jag att mamma hade pratat med mig och gett mig svar på mina frågor, funderingar och faktabehov, om jag så ville det, men frågan den är bara om jag vill det? Förmodligen, så beror det på person till person vad som föredras gällande händelser som dessa - mycket fakta eller ingen fakta alls. Med tanke på att jag är en person som oroar mig väldigt mycket (nästan för mycket...om det nu går?) känns det nästan som att det är bäst att hålla mig till det som jag redan vet: "Återbesök finns till för att hålla koll på att cancern inte kommit tillbaka och slagit till igen. Punkt slut." Det finns trots allt ingenting jag kan göra för att öka chanserna till ett bra resultat, mer än att hålla hoppet uppe och vara där för mamma överlag. Däremot, finns styrkan/viljan där att faktiskt veta mer i detalj om hur allt går till, hur chanserna ser ut - go for it! Förmodligen, så kommer jag dit så småningom jag med. Det är ingen talan om saken att det inte är nyttigt. För det är det. 

 

Som tidigare nämnt, så oroar jag mig väldigt mycket och har därmed upptäckt att jag har väldigt lätt för att falla in i en...egen liten bubbla(?) dagarna innan dessa återbesök. Det skulle vara väldigt intressant att veta om jag är ensam gällande det här eller inte, men väl inne i den där lilla bubblan får jag så kallade 'flashbacks' i form av både känslor och bilder i huvudet, från tiden då mamma var som allra sjukast. Jag måste erkänna att det känns lite ensamt ibland, oron och jag är i stort sätt det enda som exsisterar inne i den där bubblan och det är antagligen därför dessa 'flashbacks' även dyker upp? Men hur vet man egentligen vilka som frivilligt vill hoppa in bubblan och göra en sällskap alternativt försöka dra ut en?

Hur som haver, jag är helt hundra på att vi kan komma överrens om att tiden innan (förhoppningsvis enbart innan) återbesök är allt förutom lätt. Det är bara en utdragen, lång och jobbig väntan, som den tiden för med sig. Jag beundrar verkligen min mamma för att trots vara så få dagar ifrån nästa återbesök, vara uppe på benen, göra vardagens alla sysslor och för att vara den starka solstråle hon alltid har varit. Det här kommer gå bra ska du se, mamma. 

BILD: Mina superfina blommor jag fick av min kära familj under studenten (som nu är tagen weho!) för tre månader sedan!

"Varför känns inte allt bra då?"


Något som jag har funderat på ett flertal dagar nu, närmare veckor faktiskt, är om jag någonsin kommer att må bra. Med bra, då menar jag hundra procent bra. "Men din mamma mår ju bättre nu? Eller?" Ja, det gör hon och det är jag ritkigt tacksam över. "Varför känns inte allt bra då?" Det är ungefär så det brukar låta. Något som inte många tänker på, vilket inte är så konstigt om man själv inte varit med om liknande, är att cancer består av lika mycket psykiskt som fysiskt eller hur man ska förklara det hela. Nej, jag har inte haft cancer - men cancer drabbar inte bara den drabbade, utan cancer drabbar hela den drabbades omgivning - speciellt vid en sådan nära relation som mor och dotter.

Trots att mamma inte besöker sjukhuset lika ofta, går på cellgiftsbehandling eller åker iväg på strålning nu för tiden, finns det fortfarande kvar tecken från cancern. Mammas dagliga medicin som ska motverka att cancern slår till igen, ärren efter operationerna samt biverningarna som både behandlingarna och medicinen har orsakat/orsakar, kommer alltid att vara med. Dessutom, alla traumatiska händelser som har klistrat sig fast inne i mitt huvud är jag också väldig säker på kommer att hänga med ett bra tag framöver. Det finns vissa dagar, nätter och stunder, när allt bara rasar över mig. Igen. Händelser i form av som små filmer som spelas upp i mitt huvud om och om igen. Inte nog med det, förutom händelserna finns det även så mycket rädsla som också kommer in i det hela. Räslan över att cancern väljer att slå till igen.

Ja, jag vet att man ska tänka positivt - men det fungerar inte att göra det 356 dagar om året. Det går bara inte. Jag kan inte riktigt styra över det hela, utan det kommer när det väl kommer. Skolan har tyvärr drabbats en hel del på sistone på grund av just det här vilket några av mina lärare har svårt att acceptera. Mamma berättade förut att hon hela tiden tänkte "När min sista dag av behandlingen är avklarad, då ska det firas och jag kommer äntligen få känna mig lycklig fullt ut igen" men som sedan inte alls blev så. Det blev mer som ett tomrum fyllt av oro, panik och rädsla. Likadant blev det för mig. Det jag försöker säga, tänk er strukturen i form av en uppsats. Bara för att inledningen och huvuddelen är avklarade, så finns även slutsatsen kvar. Med andra ord, trots att det kan ses som klart, så är det inte klart fullt ut. Det psykiska kan ta en väldigt lång tid att få kontroll över eller så gör det inte det alls, men allt beror på person till person. Alla är olika. Precis som slutsatser. Det som är viktigt är bara att inte försöka dölja det helt och hållet, för ut kommer det och ska det förr eller senare. Men kom ihåg, du är aldrig ensam. 

/Elin

Mamma & den där jävla bröstcancern

Jag tillsammans med min otroligt starka mamma.

Hej på er, tänkte att det är dags för att sätta igång med bloggandet här - lagomt till den nya månaden som börjar imorgon. Varför inte dra igång med ett introduktionsinlägg? Som ni säkert har läst under beskrivningen här på bloggen, så heter jag iallafall Elin och 18 år gammal. För några år sedan hade jag inte alls varit med om särskilt mycket som person, om med inte särskilt mycket menar jag krishändelser. Idag däremot, ser det en aning annorlunda ut.

Sommaren 2013 hade precis börjat, mitt sommarjobb på ett dagis hade bara pågått i några enstaka dagar och helt plötsligt mitt från ingenstans, förändrades mitt liv upp och ner totalt. Vad hände? Var det inte jag som skulle ha det bästa sommarlovet någonsin? Nej, så var det uppenbarligen inte. Varken för mig själv eller min familj, med betoning på min mamma. Precis som jag nämner i bloggens beskrivning, så hände det här omöjliga - det som är ett sådant stort objekt men ändå så långt bort från sin familjekrets som möjligt. Eller ja, det är iallafall det man tror och framförallt vill. Så var längre inte fallet och det omöjliga, tog sig mitt in i min familjekrets. Så långt in det kunde komma. Den där jävla bröstcancern hade drabbat min egen mamma. 

"Varför? Varför? Varför?"  var den frasen som pågick i mitt huvud under hela sommaren, många månader efter och fortfarande faktiskt. Mamma tvingades gå igenom ett flertal operationer, ge sig på både behandlingarn i form av både cellgiftbehandling och strålning, samt hålla sig otroligt stark. När någon så pass nära som min egen mamma drabbads av cancer, kändes det som att jag också drabbades av cancer. Enkelt förklarat, inte den fysiska sorten cancer - utan det psykiska sorten. Genom att både min mamma, jag själv och resten av min familj, var så pass starka som vi var - klarade vi oss igenom det hela och mamma mår idag bättre. Hon äter medicin som ska förebygga att cancern inte ska komma tillbaka, går på återkontroller och fortsätter att hålla sig allmänt stark.

Hur som helst, det här tog väldigt hårt på mig och det gör fortfarande. Min gymnasietid (som fortfarande pågår), mina kompiskretsar, mitt mående, min livssyn - allt, förändrades totalt. Det är anledningen till att jag förutom volontärarbetar för UngCancer's pärldagar, nu framöver komma att driva denna blogg - för att skriva om alla jobbiga stunder, livsförändringar och mående, för att sedadn komma in med råd, förståelse och hopp kring allt för att andra som går igenom samma sak förhoppningsvis ska få det en liten smula lättare. Iallafall, det är det jag har som mål.