Eftertext...

Detta skrev jag i natt på Svenska hjärntumörsföreningens anhörigsida på Facebook och ville dela även här...

Jag skrev att jag skulle återkomma när jag orkade berätta mer om när min man gick. Jag tror att stunden är kommen, för timmen är sen och andra kontakter är inte möjliga.
Min älskade Jocke lämnade mig i söndags morse, men framför allt lämnade han sitt lidande bakom sig. Den sista natten bestod endast av reflexandning och tyvärr bet han i väldigt länge. Varje gång jag pratade med honom eller aktivt klappade honom (jag höll hans hand hela natten) ändrades andningen och blev starkare. Vad betydde det? Att jag skulle fortsätta sjunga, berätta minnen och klappa eller att jag borde sluta? Jag sa att han fick gå när han vill, att det är okej. Jag sa att jag skulle gå ut en stund och ville han gå då är det helt okej. Han andades när jag kom tillbaka och jag la mig nära, nära, tätt intill igen. Satte mig upp, tog hans hand i ett nytt grepp, sjöng lite, grät, bad honom gå. Andningen var speciell och lät plågsam. Sköterskorna bad mig titta på hans anletsdrag som var helt avslappnade. Han hade inte ont, han led inte. Det var jag som led. Sista timmen var mycket lugnare. Jag visste egentligen att han inte skulle gå på natten. Jag sa det innan kvällssköterskan klev av sitt pass. Hon tittade misstroget på mig, men jag sa att han kommer gå i morgon när fåglarna äter av maten som vi satt utanför fönstret. Det stämmer så väl överens med den progress som varit. Jag önskar så att jag hade kunnat ta hans lidande och bära den i min egen kropp, men inget kunde skona honom.
Jag vill inte skrämma er som eventuellt har detta framför er, för man är bara där, man gör det bara och ingenting är märkligt. Jag var lite orolig för att det skulle kännas märkligt att krama honom och pussa honom när han väl hade gått, men det var det mest naturliga. När andra släktingar skrämdes av synen såg jag fortfarande samma man jag alltid älskat, sedan första dagen. Han hade bara fått ett porslinsutseende.
Jag var sedan med och gjorde honom i ordning. Jag berättade om minnen för sköterskorna som (precis som alltid) behandlade min älskade med oerhörd värdighet. När han var färdig konstaterade den ena sköterskan att jag måste äta något och att hon skulle fixa det. Jag tittade på dem och frågade vad jag skulle göra nu. Förväntas jag sitta här tills transporten kommer, kan jag följa med och fixa frukost... Då tittade den andra sköterskan på mig och sa "Camilla, nu behöver inte du vaka över Jocke längre. Han finns med dig. Han följer dig där du är, oavsett var du är". De orden landade så väl i mig och gjorde det lättare att ge Jocke en puss på kinden och följa med sköterskorna ut ur rummet. Om han alltid är med mig så är ju jag alltid med honom. Vi är aldrig utan varandra i en bemärkelse.
Jag gick in många gånger under dagen och kramade och pussade på honom. Nu är det inte längre möjligt och smärtan är obeskrivlig, men jag är ändå okej. Jag andas och tar möte efter möte och försöker efter bästa förmåga rodda i det som måste ordnas.
Jag kommer att bli okej, jag vet det. Jag försöker bara följa vad kroppen säger åt mig, även om den är lite otydlig i sina kommandon just nu.
Ta väl hand om er!
Kram