En fin komplimang
Gårdagsnatten var tuff, både för min man och mig. Hans väsande utandningar som vittnar om att han inte riktigt orkar hosta, men som på fjärde eller femte försöket resulterar i slemmiga hostattacker och gör honom andfådd, hans fascikulationer (vilka ord man lär sig) vilket innebär häftiga nervryckningar, i min mans fall i vänster axel och arm som i sin tur får sängen att skaka, huvudvärk och oro. Allt det här föregicks av en kräkning som han behöll i munnen och som hans apraxi (ett till konstigt ord) förbjuder att spotta ut, så han sväljer det igen.
Efter morfin, midazolam, stesolid, intravenöst paracetamol, robinul, haldol, ondansetron och primperan verkade min man sova, hostattackerna till trots. Med min sömn blev det lite värre, men det är väl så det är. Jag bara tycker att han har lidit färdigt, det räcker nu, enough is enough!
Nu har vi dock åtminstone en potentiellt bra natt framför oss. Min man snarkar på inte allt för stora doser medicin och skakningarna i axeln verkar för stunden vara lugna.
Därför vill jag passa på att berätta om Ronja som är en 21-årig undersköterska, men som tänker utbilda sig till syrra. Hon är så full av planer och ambitioner att hon fyller ett helt rum med sin energi. Men det är inte där hennes styrka sitter, om ni frågar mig. Trots sin något ringa ålder är hon så tålmodig i sin kontakt med patienterna. Som exempel kan jag berätta om hur hon hanterade den något oregerliga patienten som sedermera blev hämtad av polisen. Av någon anledning ville denna kvinna inte vistas nattetid på sitt rum, men Ronja eskorterade henne lugnt till hennes säng och sa "Jag ligger här brevid dig" och la sin arm och hand nära intill kvinnan innan hon somnade. Den natten var kvinnan helt lugn och vi som blivit besökta av en stirrig kvinna nattetid slapp det just den här natten. Ronja sjunger också vackert och jag har fått berättat för mig att hon vid något tillfälle sjöng för en patient.
Jag vet att jag inte hade fixat att vaka med patienter som saknar anhöriga när jag var 21 år Och hålla dem i handen när dödsångesten river.
Hon är också fylld av naivitet, barnslighet, humor och lite tankspridd slarvighet. Så som sig bör! Jag pratar mer än gärna bort en stund med henne.
När jag mötte henne en morgon när hon kom farande på avdelningens sparkcykel utbrast hon, "Vet du, jag blir glad när jag ser dig." Vi kramades och jag gick sen in till min man, lite lättare och en mycket fin komplimang rikare. Tänk att bidra till någons glädje. Det är väl stort?!
Med hopp om en natt fylld av sömn...