Repost:

(Lägger till från tidigare blogg, så ni har ett hum om min anhörigrelation:)

Jag heter Caroline och är för tillfället 17 år. Jag har förlorat både min far och min morfar till sjukdomen, cancer. Min historia med cancer börjar när jag är 8 år gammal...
Jag har precis vaknat upp och är på väg ut till det vardagsrummet för att säga hej till pappa. Han sitter vid bordet och kollar ut över trädgården där det står en älg och stoltserar. Han håller sig med fingrarna intryckta i huvudet. Han har huvudvärk igen. Jag hoppar upp på stolen och frågar honom hur det är, samtidigt som jag bläddrar lite i dagstidningen för att verka vuxen. Han vänder sig mot mig och försöker le, han frågar mig vad jag vill ha till frukost. 
Det är mitt första minne av när jag började märka av pappas sjukdom. 

Senare samma år, några månader innan min pappa skulle gå bort. Ringde min mamma till fritidset jag var på en morgon. Mina lärare ropade först mitt namn men hejdade sig sedan och lyssnade på vad mamma hade att säga. Jag stod och tittade på de och försökte med stora öron höra vad de pratade om. De tittade på mig med de där ledsamma och medlidande ögonen... Jag förstod att det handlade om pappa. Jag hade lärt mig hur lärarna på skolan betedde sig när det kom till pappa, de kunde inte hantera det faktum att de visste vad som skulle hända. Medans jag vägrade att inse det. 
Pappa hade ramlat hemma i huset, istället för att trycka på knappen som kopplar honom direkt till ambulansen hade han ringt mamma. Hon hade själv fått ringa upp sjukhuset. Pappa var nu återigen på sjukhuset. 

När det bara är några dagar kvar av pappas tid på jorden, åker vi upp efter skolan till det ställe han var på. Det var en blandning mellan sjukhus och ett hem. Jag sätter mig ned brevid honom och läser mitt brev jag skrivit tidigare i skolan, för honom. Han sover, men jag visste att han hörde mig. När jag reser mig upp för att gå ut till mamma vänder jag mig en sista gång om och tar tag i pappas hand. Jag säger att jag älskar honom. När jag släpper hans hand och tårarna försiktigt börjar rinna ned för min kind, öppnar han ögonen. Han försöker ta tag i min hand. Han ler. Min pappa, så sjuk, log mot mig. Det är något jag alltid kommer bära med mig, det finaste ögonblicket, i en sån fruktansvärd sjukdom.