Jag var vid att druckna men där var inget vatten

Där blev helt tyst.

 Jag var vid att druckna,

 men där var inget vatten.

 Cancerbubblan sprack med ett smäll för bara att visa en ny och mycket tjockara bubbla.

Sen hörde jag läkaren säger; en mycket stor metastas på levaren och 4 till 6 små i toppen av varje lunga, vi kan tyvärr inte göra mera, bara cellgift som livs förlängning om du vil

Jag hörde det vi inte ville höra men som vi hade fruktat.

Jag vaknade till tog min mans hand och började fråga.

Jag blev konkret ville veta, veta, veta, men där var ju inte mera att veta.

Vi kom over ens om en ny röntgen om 2 månader, då ville vi ha ett tydligera bild av hur aggressiv cancern var.

Skit skit jävla cancer.

Vi for hem åt. Stoppade vid ett supermarknad och jag gick in och handlade.

Vi var kommit överens om att vi ville ha något gott till kvällen, ja inte för att vi hade något att fira, vi ville bara vara snälla vid os själva.

Min hade valt, musslor med potatis mos och hollandaise sovs.

Vi var tomma hela dagen.

Jag började att kontakte alla vi viste väntade på att höra hur läkare besöket hade gått.

Det var tungt men hjälpte os i gång igen.

Fick en lååång prat med min specielle kompis S och fick ord på alt.

Nästa dag fick min man och jag en lång prat om at han skulle dö. Hur vi skal göra från nu, vad vi ville når vi dog, ( jag kunna ju bli kört ned eller få ett hjärtinfarkt  för min man dog).

Vi pratade om att vi måsta båda kunna vise sorg och att det är tillåten att gråta fram för varandra. Vi måsta kunna fråga varandra om alt. Jag förklarade att jag kan inte föreställa mig hur det är att vara honom och få beskeden om att du skal dö. Jag förklarade att jag vill stödja honom i alt vad han vil, men beslut måsta han själv ta.

Han vill att jag måsta fortsätta vara mig, glad, sprallig, fjollig. Skratta och göra mina tokiga grej som får honom att skratta. Om jag blev trist och deprimerat ville han dö hurtigt.

Vi skal göra en bok var alt står, vi har lite specielle eller annorlunda önskan an den vanliga Svensson.

Ingen vanlig begravning. Vi vil brännas direkt och sen skal vi hemma på gården göra en eld, grilla korv och dricka en öl, spela några av hans ynglings låtar sen skal jag strö asken i vår skog, där vars vore älskade hundar också är.

Där var vi mådde bra tillsammans.

Delta skal bara dom han önskar skal vara där.

Vi och jag levade i en cancer bubbla vars det bara var en tidsfråga, en liten operation så var min man frisk igen alt skulle bli bra till hösten.

Jag tyckte set måsta vara så fruktans svårt  för alla mina kancerkompisser vars kära skulle dö. Nu är det vi som står där.

Ja, här är vi nu.

Jag gick in direkt på cancerkompiser och skrev  vad som hade hänt, den värma och styrka jag fick från alla mina cancerkompisser har hulpet mig upp ur vattenet och bubblan är inte lika tjock. Mina cancerkompisser är guld värd. Tack till är.

Jag kan bara uppmana all som är i en tillsvarande situation, prata, prata oavsett hur svårt det är. Det värsta som kan hända är att din kära dog för ni han prata.

Som min annars inte mycket pratande man sagde: När jag dör är jag borta jag känner inget och kan inget göra, men du skal stanna kvar i det tomma huset, titta på stolen var jag inte längre är, ligga i sängen ensam, det är mycket svårare för du.

Ta hand om varandra alla ni som kämpar emot och bredvid.

Kram