Du är här

Tyck inte synd om os.

 

 

Jag skriver inte på denna blogg för att ni där ute skal tycke synd om oss eller mig.

Jag skriver för att andra i samma situation skal veta vi är inte ensamma om att stå brevid.

Inte alla har överskott, behov eller lust till att skriva.

Jag känner jag har ett överskott och sen gir det mig en ro att få ut alt vi går igenom.

Att få satt ord på våra känslor och situation, hjälpar mig och att jag är  ljung hjälpar sen min man.

Ni får tycka synd om oss. Vi tycker själva synd om oss.

Varför skal vi genomgå detta?

Varför skal min man dö av denna sjukdom, han som redan har kämpat i 1,5 år med omänskliga behandlingar och biverkningar?

VARFÖR!!!!!!!!!!!! OSS!!!!!!!

Att tycka synd om min man är nog fel ord.

Jag tycker det är orimligt.

Orimligt att han inte skal få lov att bli en glad pensionär, att han inte skal köra i sin älskade lastbil att han inte skal köra snöskoter, att han inte skal vandra, att han inte skal med på tur i vår husbil, att han inte ska, att han inte ska att han inte skal……..

Det är orimligt…….

Det är orimligt att vi inte skal ut med husbilen, det är orimligt att vi inte skal vandra, det är orimlig att vi inte skal…..

Alt är orimligt.

Att jag skriver denna blogg gir mig en ro till att prata med min man om alt det som är jobbigt.

Tankar tänkas.

Vi har pratat mycket den senaste vecka, fått en samhörighet vi inte har haft länge. Vi har funnit en kärlek som har varit borta en tid.

Vi har varit ihop 22 år gift i 12 år. Vi har haft det som många andra äktapar.

Sams och osams.

Nu orkar vi inte vara osams längre.

Vi har tyvärr inte gemensamma barn. Det er inte min lott i livet att skulle kunna få barn.

Min man har en 40 årig dotter.

Gemensamt har vi våra 2 hund pojkar. En Parsson Jack Russel på 6 år, Gorm och en rottweiler på 4 år, Diego.

Dom fyller vår vardag med glädje.

Tankar springer runt i skallen på oss, tusen ting virvlars runt och kollidera med varandra, hjärnan känns som den skal explodera för sen att bli helt noll ställt.

Vi har det båda sådan.

Jag var ute med hundarna och fick ett mindre panik attack, vad om jag blir mycket sjuk när min man är borta. Vem skal hjälpa mig!!!!

Jag gick hem och berättade det gråtande för min man och sa du får inte dö, du får hålla cancern i ro annars blir jag ju ensam.

Min man svarade; det är det som bekymra mig mest. Att du kommer att stå med hela skiten ensam. När jag är död då bryr jag mig jo inte längre, men du skal stanna kvar och ensam ta hand om alt.

Nu har jag tagit hand om alt det senaste 1,5 året, men inblicken i att jag för alltid utan honom måsta göra det. Att vi en dag aldrig mera skal hjälpas åt.

Det är för jävligt……..