11 maj 2014

Dagarna går, det är varken bättre eller sämre med G. Vi kan inte riktigt prata om det som är viktigast, att en cancer som spridit sig inte går att bota, den är kronisk. Jag har inte förstått detta tidigare men nu vet jag, men G vet inte och jag vågar inte ta upp det. Man medicinerar med cellgifter, tar vilopauser, sen dyker det upp nya metastaser och så blir det en ny omgång cellgifter igen, och igen. Hur orkar man? Jag vet inte, men vi fortsätter i vardagen, i "det lilla livet" som pågår i hans sjukrum/sovrum för det mesta. Vi gläds åt småsaker, som en bra film på TV eller att katten har fått tillbaka aptiten.