Blir snabbt van

konstigt hur fort det kan gå att vänja sig vid att ens tillvaro förändras och hur en relation blir annorlunda mot hur det var innan sjukdomen slog till. Tidigare kunde vi göra saker tillsammans, gå ut och äta, storhandla, svampplockning, resa, eller bara göra utflykter med bilen. Nu gör vi ingenting ihop förutom att jag följer med på läkarbesök och undersökningar. Han orkar helt enkelt inte göra något utanför hemmets väggar, möjligen sitta en stund i trädgården. Jag har alltså blivit så van vid att han ligger i sängen den största tiden så jag blir nästan förvånad när jag hittar honom i köket. Han är så klen och lider av biverkningar av medicinen, just nu cellgifter i tablettform, mindre dramatiska biverkningar än cellgift med dropp.

Men tröttheten, den finns med hela tiden. Aptitlösheten, han äter nästan ingenting vissa dagar då han är illamående. Är bara skinn och ben!  Till och med vår lilla katt äter mer under en dag än vad G gör. Jag har blivit mer som en tjatig mamma än flickvän vid måltiderna. "Bara en tugga till sen slipper du".  Jag får sån ångest av att se honom så eländig!  Och mitt liv då? Jag mår dåligt av att inte kunna göra riktigt vad jag vill, och det är inte så att han hindrar mig, eller blir sur när jag hittat på något tillsammans med en kompis. Jag känner mig bunden av hela den här situationen, det ligger och gnager där jämt. Min tid är också begränsad, jag vill hinna med lite till innan jag helt enkelt blir för gammal för att orka utforska världen.