Som ett fladdrande löv i vinden

Som ett fladdrande löv i vinden. Så känner jag mig hela tiden. Jag vet inte riktigt vem jag är längre och saknaden gnager oavbrutet. Nu har det snart gått ett år sen Pappa fick sin diagnos och jag får en massa bilder i huvudet av hur tiden innan diagnosen var, samtalet från min bror när han berättade om att de hittat cancer osv. Hankar mig fram på jobbet så gott det går, men det känns inte som om det funkar alls nu. Har gått ned till halvtid ett tag för att försöka ta hand om mig själv, men till och med det känns för mycket. Jag som trivs så bra med mina uppgifter! Jag hatar att jag och min familj hamnat i den här situationen. Skulle göra vad som helst för att få mina föräldrar tillbaka. ❤️