1461 dagar sedan hon tog ditt sista andetag
Nu har de där dagarna som gör något innuti mig varit här ett tag. Känslorna har... ja jag vet inte om man faktiskt kan säga byggts upp när det gäller de här känslorna. Det känns i hela mig och mer och mer för varje dag, och i dag vet jag inte ens vart jag ska ta vägen. Tårarna rinner rätt vad det är, utan (vad jag vet) förvarning. Det gör bara så förbannat jäkla ont, och ja! Jag tycker att livet är bra orättvist!
Idag för fyra år sedan satt jag på en strand med min familj och kompisar. Barnen var i vattnet och busade. Jag och min kompis satt i solen och pratade om känslan att barnen skulle lämna förskolan och börja skolan snart. Vi sög verkligen ut det sista ur sommardagen. Ända tills.... ja tills dess att mobilen ringde och läkaren var i andra änden. HUR? VARFÖR? NEEEEEJ! Under tiden jag satt där och njöt tog hon sitt sista andetag, och jag kunde inte göra någonting! Jag var inte ens där. Det kommer jag aldrig någonsin att kunna förlåta mig själv för. Hon var ensam, min mamma, min enda mamma lät jag dö själv. Min tröst är att jag hoppas på att hon tog med sig minnet av dagarna innan som vi hade tillsammans med barnen när vi var och badade, kvällarna när bara hon och jag satt på balkongen och pratade.
I år tvekade inte Stora E på att åka på lägret, vilket kändes skönt. Kanske för att hon inte tänkte på datumet, vilket egentligen inte spelar någon roll. Jag är tacksam för att hon inte hämmas av datumet. Det gör mig också tveksam till om jag ska erbjuda barnen att gå med till minneslunden när de kommer hem i dag eller inte. En del av mig vill inte tvinga på dem att göra en "grej" av datumet som deras mormor dog. Samtidigt som jag vet att två av dem i alla fall skulle kunna bli besvikna på mig om jag inte nämnt det. Så det får nog bli som magkänslan säger, jag erbjuder att följa med och tända ljus för den som vill.
Det finns så många tänk om... under de här dagarna och frågorna hopar sig. Jag kommer aldrig att få några svar, jag kommer aldrig att kunna göra om. Med de orden vill jag passa på att påminna just dig om att inte skjuta upp det där samtalet eller mötet till/med en person som faktiskt betyder mycket för dig till morgondagen. För vet du.... i morgon, ja då kan det vara försent.
Gråt inte för att jag är död (Barbro Lindgren)
Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dej alltid
Du har min röst
den finns i dej
den kan du höra
när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
jag finns i dej
Du kan ta fram mej
när du vill
Allt som finns kvar
av mej
är inom dej
Så vi är jämt tillsammans
Vi ses i nagijala älskade, saknade mamma!