Mors dag utan mamma

Jaha, igår var det alltså alla mammors dag IGEN! Det är faktiskt så jag känner inför alla dessa dagar nu för tiden. Visst blev jag väldigt glad för att barnen och mannen hade ansträngt sig för min skull. Men på något sätt kan jag inte njuta av det fullt ut. Den där saknaden och hålet inuti gnager. Gnager mer och mer för varje bild som ploppar upp på sociala medier. Varje reklam på radio och tv känns rakt in som att det är ett hån och en påminnelse att jag minsann inte har någon mamma. Jag VET att det absolut inte är så. Och jag VET att det bara är jag som får för mig. Men jag kan likväl inte skyffla undan att det är den känslan som borrar sig fast i mig vid dessa dagar. 

Det här är min andra mors dag utan att mamma finns med mig. Jag kom på mig själv flera gånger med att vara påväg att köpa en present till mamma. Eller att försöka att ringa henne för att säga grattis.

Hur firar man egentligen mors dag när man inte längre har någon mamma? 

Jag hade en plan på att gå ner till kyrkogården och tända ett ljus. Men på något sätt kändes det inte rätt att gå dit. För väl där vet jag att alla tårar och känslor kommer ut. Där kan jag inte hålla tillbaka. Men vad sänder jag för signaler till barnen om jag ska stå och gråta under mors dag. En dag som de har ansträngt sig för att fira mig? 

Det är en märklig känsla som brottas med mig inombords. När ska smärtan försvinna? När ska saknaden kännas lättare? Många frågor,några svar....