Tre veckor, 21 dagar, 504 timmar

Har nu passerat sedan min älskade mamma lämnade mig. Det känns fortfarande så ofattbart, men ändå verkligt. Den här veckan känns som att den kommer att vara extra tung. Den här veckan är begravningen. Den här veckan ska jag ta farväl av henne för alltid. Den här smärtan som man går omkring med hela tiden. Jag vill inte! Jag vill att hon ska sitta här hos mig och säga att allt kommer att bli bra. Jag måste försöka att vara stark för att hjälpa barnen att få det avsked som de vill ha. Jag tror att allt är klart till begravningen. Blommor är beställda, på onsdag ska vi träffa prästen. Hur ska man klara av att få fram vilken fantastisk kvinna min mamma var? Jag har en chans till att ge honom en beskrivning som ska göra henne rättvisa. Hur gör man det när man har förlorat den trygga handen som alltid har funnits där? Hon som alltid gjort allt för mig. Vad jag än har hittat på har hon backat upp mig till 100%. Nu ska jag helt plötsligt klara mig helt själv utan hennes hand. 

Jag kommer aldrig att kunna sluta att tänka på dig, hur mycket jag har att tacka dig för. Vilken tur jag haft som fick just dig till mamma. Vilken tur jag haft som fick just dig som mormor till mina barn. Hur orättvist det är att inte du fick bli den där lilla tanten med vitt hår som skulle sitta och mysa med barnen. 

Vi ses i Nangijala❤️