Du är här

Vad vore jag utan dina andetag?

Jag känner mig så tom. Jag älskar min familj om möjligt ännu mer nu efter att mamma försvann. Jag känner mig tacksam som har så fantastiska människor i mitt liv. Spelarna i laget är helt underbara och får mig att komma undan ett tag, vilket är otroligt välbehövligt. När det gäller spelarna har jag två starka minnen. Det första är när jag berättade att träningen den kommande veckan skulle jag antagligen inte komma på för att jag skulle begrava mamma dagen efter. Självklart beklage de sorgen, men det som värmde mest var deas inställning att det var självklart att jag inte behövde vara där den dagen. De skulle minsann fixa det själva. Lite senare på kvällen får jag ett sms av en av tjejerna där hon skriver att hon beklagar och att hon kommer att sakna min mammas hejande på läktaren, och att vi ska spela för henne den här säsongen.  Det värmde mitt hjärta så otroligt. Tänk att hon satte spår även hos mina vuxna spelare min lilla mamma. 

Ändå känner jag mig tom.....

Jag är hungrig, äter något. Är fortfarande alldeles kall och tom i magen. I kroppen känns det som en virvelvind, jag mår illa, har svårt att vara still, måste ha saker att göra hela tiden, men orkar inte göra något. Allt är dubbelt. Förutom tomheten. 

Många av mina gamla vänner vågar inte riktigt lyfta frågan hur det är, tror att de är rädda att väck upp känslor. Men istället har mina "nyupptäckta" vänner verkligen visat sig nu. De drog ihop ett gäng bara för att få ut mig och göra något roligt. Varje dag kommer det ett sms med frågan om hur det är och ett styrkehjärta. Samma sak där, jag känner mig tom då mina gamla vänner inte hör av sig. Jag känner mig otroligt glad att de som jag inte hade förväntat mig hör av sig och visar så mycket kärlek. 

Jag känner mig också tom, för när mamma försvann försvann allt från min barndom, det enda som finns kvar är mina minnen. Jag har inte en enda sak eller eget fotografi från mig som liten eller min barndom. Min ena kusin var så gullig att hon letade reda på några bilder på oss som små som hon tog med sig hit. Bortsett från det finns inget av min tid kvar. Tänk om minnet sviker eller om jag minns galet. Vad får våra barn med sig från min och min mammas tid? 

Jag känner mig tom.

 

Jag känner mig tom utan henne, jag känner mig tom som bara går och väntar på att det ska koma ett brev som talar om att hennes kropp är uppeldad till aska och strödd för vinden. Jag skulle så gärna vilja vara med när de strör henne, men vet att jag inte får det. Jag känner mig tom utan hennes andetag.

 

Vad vore jag utan dina andetag du fantastiska kvinna som uppfostrade mig på egen han? Du såg alltid till mitt bästa och jag vet att du vet hur otroiligt mycket jag älskar dig och alltid kommer att göra, fast dina andetag har tystnat.

Jag älskar dig med skinn och ben <3