Du är här

Ändrade planer

Inför kommande kalas på lördag så hade vi ju tänkt att hyra en lokal. Men med hälften av dom inbjudna inte kan komma pga av olika orsaker så bestämde vi att ha det här hemma istället.
Så helt plötsligt fick jag massor att göra. Mer stress med andra ord!
Men samtidigt skönt att ha något annat att fokusera på och inte bara gå  runt och mala om samma sak om och om igen.

Idag gjorde min bror en till röntgen. Den här gången på mage och lungor och se hur tumörerna där ser ut. Förra gången var det huvudet dom röntgade.
Svaren får vi tidigast veta imorgon. Men jag vet inte om jag vill veta Samtidigt som jag måste veta. Veta hur stora dom är och vart exakt dom sitter, speciellt hur det ser ut på hjärnan och lever.
Det är läskigt att veta att dom finns inne i hans kropp, äter upp honom inifrån. Dom blir större, samtidigt som han blir tröttare.
Mamma hämtade min hund snabbt efter att dom var klara med röntgen. Antar att hon ville ha henne, för att även hon kunna fokusera på något annat lite. Vi pratade snabbt om hur röntgen hade gått, då jag visste att lillebror ville hem snabbt då han var trött.
Tydligen hade han haft ångest och varit orolig. Trots att han har gjort det här några gånger nu så får han mer o mer ångest. Han är deppigare och mer tystlåten. Det är inte så konstigt kanske. Jag menar, vem som 22-åring vill vara trött, gå på ständig medicin och sjukhusbesök, inte kunna gå utan rollator eller käpp. Att dessutom gå upp massor i vikt av mediciner och att tappa sitt hår. Vem fan skulle inte bli deppig utav det?

Och samtidigt är jag rädd. Rädd för att när jag väl är på lite bättre humör och axlarna inte är så tunga (då det på riktigt känns som man bär hela världen på dom) det är då nästa bakslag kommer. Så har det ju varit hittills. Så fort det känns lite lättare, nog fan är det då det händer något.
Jag väntar på att kuratorn från Hospice ska ringa mig. Mamma sa att hon skulle ringa upp för några dagar sen. Så här väntar jag. Och ju längre tiden går desto mer tänker jag att vi inte kommer hinna med ett samtal innan han har gått bort.

Jag hatar den här skiten. Jag hatar att det här är vår verklighet nu. Att mina föräldrar ska behöva begrava sin ende son, att jag ska begrava min bror och mina barn sin morbror. Att få åka till en grav varenda högtid och födelsedag och tända ett ljus istället för att kunna ge honom en kram.

Fy fan för att det skulle bli så här.