Konfirmation

Idag har min kusin tagit konfirmationen. Och det var som vanligt jobbigt. Men även detta måste man väl vänja sig med, släktkalas utan han.

Min dotter pratar fortfarande om honom. Och i förrgår, när vi åt på restaurang, sa hon helt plötsligt "Fefan" (Stefan som han hette) o pekar på en servitör.

Och när vi kom hem sa hon "Miléah sakna Fefan" o jag grät så tårarna bara sprutade.

Det är ju inte bara jag o mina föräldrar som drabbas, utan även mina barn.

Det är självklart att hon saknar sin morbror, han var ju så bra med henne. Lekte, sjöng o brydde sig om henne.

Det är så brutalt det här. Det gör så inihelvetes jävla ont. Det är så hjärtskärande på alla sätt o vis. O jag saknar honom, något så fruktansvärt. Idag önskar jag att livet går fort så det går fortare tills jag får träffa honom igen.