Mardrömmar

Sömnen är näst intill obefintlig. Jag önskar att jag kunde skylla på mina barn, men dom sover båda relativt bra.
Det är antingen ett ständigt ältande över det som har varit o det som kommer ske, ständigt halvsovande. Eller så är det mardrömmar.

Imorses vaknade jag av en mardröm.
Lillebror var inlagd o det var bara mamma och jag där. Avdelningen han låg på var tom förutom vi. Det var ett gammalt sjukhus, liknande det vi har här i Lidköping.
Plötsligt börjar han få lite kramper. Dom blir värre och jag o mamma bestämmer oss för att ringa läkare. Det var massor av papper med telefonnummer på o varenda nummer jag ringde till slussade oss bara vidare till nästa vårdinrättning. Till slut blev hans kramper så pass kraftiga att jag bestämmer mig för att springa efter hjälp. O nästan precis när jag lämnar rummet så skriker både mamma o lillebror ett genomäckligt "NEEEEEEEJ".
Och så vaknade jag. Och dom där skriken hör jag fortfarande. Tänker på den där drömmen om och om igen.
Ni som har sett en människa krampa vet hur otäckt det är. Men att se sin egna lillebror få sådana kramper är fruktansvärt. Allt i drömmen har ju trots allt hänt. Så jag antar att det är hjärnan som bearbetar allt.
Det och att jag har sådan dödsångest. Trots att jag varit med om ett antal tillfällen när döden har kommit, speciellt inom jobbet (äldrevården) så är jag lika rädd för döden som jag alltid har varit. Livrädd för ögonblicket strax innan själen lämnar kroppen. Livrädd för att det ska göra ont, att man är för medveten om vad som sker. Att dö ensam m.m.

Jag är livrädd för dagen när min bror måste lämna oss. Livrädd för att han ska ha ont, ha ångest, att han ska kämpa emot. Hur mamma o pappa ska orka, hur dom ska reagera, hur jag själv kommer reagera.
Det gör så ont. Allt man kunde känna en sån här smärta. Kan inte förstå hur mamma och pappa mår. Hur dom orkar. Blotta tanken på att mina barn ska dö innan mig får mig att må fruktansvärt dåligt. Och där lever min mamma och pappa nu. Med vetskapen om att han ska lämna oss.

Jag kan inte gråta längre. Tårarna har tagit slut för tillfället. Jag vill, men det går inte. Det är frustrerande eftersom jag vet att jag mår lite bättre när jag har fått grina av mig lite. Nu går jag bara runt och är ständigt deppig istället. Idag gör jag det jag måste, ta hand om mina barn på bästa sätt. Och när min sambo kommer hem runt 16 så får han ta över medans jag lagar mat och får något annat att fokusera på.