När är det värst?

Idag har hela dagen varit tung. Allt jag gjort har tagit emot och allt jag egentligen har velat göra är att ligga i sängen. Men nu går ju inte riktigt det när man han 2 småbarn som behöver en. O det ska jag, och är, evigt tacksam för. Nu är dom bokstavligt talat dom som får upp mig på

Morgonen.

En bekant förlorade sin mamma i cancer förra året. Och han sa att sorgen (för honom) var värst när hon levde, i slutet. Så när väl begravningen var hade han redan kommit en bit på vägen.

Och jag hoppas, hoppas innerligt att det är värst nu. När vi ser lillebror må så här dåligt och brytas ner så mycket.

För att må sämre än vad jag gör nu, ja då tror jag aldrig att jag blir människa igen.

Jag trodde på riktigt att det inte var psykiskt möjligt att må så här genomruttet. Och mina föräldrar, fy fan vad grymt det här är emot dom. Hur överlever man en sån här sak?? Hur kan man orka överleva att begrava sitt barn?? HUR??!

Men nu har pappa iallafall tagit kontakt med ansvarig doktor, som har sett till att lillebror har en plats på hospice så dom får komma dit när dom vill (förutom helg)

Helvete. Stanna tiden