Som en käftsmäll

Skrev med en vän nyss, om att det var en ok dag idag m.m.

Ja, det ska man ju aldrig säga. Att det är någorlunda bra. För pang, som en käftsmäll så kommer man tillbaka till verkligheten igen.

Brorsan ringde upp för att säga god natt. O han orkade knappt få fram ett ord. Han svarade på frågorna men det lät som att han var på väg att somna.

Helvetes jävla fan.

Nu är det verkligen nära. O jag får panik.

Fan fan fan. Han ska ju vara kvar. Han ska ju sitta på sitt rum o hålla på med dator, sina tåg, sitt lego o måla sina tavlor o sjunga, ungefär samtidigt, som han alltid gjort. Han ska komma ut snabbt när det är middag, kasta i sig maten o sen snabbt in i rummet igen för att fortsätta med sitt.

Han ska ju gå (eller halvhoppa) i sin speciella gång-stil 200 m framför oss som han alltid gör.

Han ska ju göra det extra festligt o smycka ut hela huset med div. Prydnadssaker när det är någon högtid. Och han ska ju hålla sina små tal när det är någon vi firar. Och han ska ju alltid vara min lillebror som oanmäld kommer till mig en liten stund innan bussen går. Och då ska han alltid vara den lillebror som alltid kokar sig "lite" makaroner för att han är hungrig.

Och vid varje jul ska han ju vara tomten som mina barn älskar så mycket.

Det här är ju bara en enda mardröm. Det här kan ta mig fan inte vara sant.