Trött

Ibland blir jag så trött på mig själv, nästintill förbannad. Jag orkar själv inte med dessa negativa tankar, ältandet och frustrationen. Jag skulle vilja, för bara några minuter, kliva ur min egna kropp och vara någon annan.

Men, om man ska se på den positiva sidan, så dyker dom bra dagarna upp mer och mer. Givetvis tänker jag fortfarande på Stefan i stort sett 24/7, men på något sätt är känslorna runt allt lite svalare. Dom är intensiva, men hanterliga. Jag kan knuffa undan minnen osv och fokusera på det jag gör utan att det kommer tårar.

För några dagar sen letade jag upp mina jul-recept och mitt ibland dom låg det en "kärleksförklaring" från Stefan som han hade skickat till mig till Alla hjärtans dag för tre år sen. Det stod så fint om hur han längtade så efter att få bli morbror  m.m men det som tog så hårt var den sista meningen i brevet där det stod att "vad som än händer i framtiden så kommer du alltid vara världens bästa storasyster."

Ja.... vad som än händer i framtiden var det ja...