Vitiligo

Så har våran familj återigen drabbats av den där vidriga sjukdomen. Den här gången är det min morbror som har diagnotiserats med en hjärntumör. Förhoppningsvis godartad, men det hindrar inte att alla sår rivs upp igen. Nyheten är fortfarande färsk, så i dagsläget vet vi inte så mycket. Mamma är givetvis förkrossad. Räckte det inte med att ha förlorat sin son och sin pappa inom loppet av 4 månader? Hoppas med alla celler jag har att det kommer gå vägen för min morbror. Men cancern, det är en slug liten jävel.

Det blir ett hattigt och flummigt inlägg idag då jag snart ska bege mig till jobbet. Men hade några minuter över och kände att det var dags att skriva av sig igen.

Igår var jag och mina barn, samt mamma vid min brors grav och gjorde det lite fint för honom. Jag kunde dock inte fokusera så mycket då barnen sprang runt som galningar.

En sak jag inte har delat med mig här på bloggen är hur den psykiska chocken visade sig fysiskt bara några dagar efter att lillebror gick bort. Jag trodde att det var hudsvamp, och även dom på vårdcentralen trodde på hudsvamp. Mitt pigment försvann delvis på hela magen, runt munnen, på armarna och på ben och rygg. Fick förklarat för mig att det var den auto-immuna hudsjukdomen vitiligo jag hade fått. Eller den hade snarare legat latent i kroppne, men att det var just chocken som gjorde att den bröt ut ordentigt.

Eftersom den bröt ut när det var så fruktansvärt kaotiskt, så stör den mig inte alls. Visst kan det vara störande ibland, att ha massa fläckar. Men när ett syskon går bort, så får man lite annat perspektiv på vad som är vktigt här i livet. Då rör det mig inte speciellt mycket att mitt pigment försvinner. Jag lever iallafall.