"Bara det inte sprider sig till hjärnan, då är det kört!"

Nästan ett helt år har gått sedan mamma tog sitt sista andetag.

Det var ett bra tag sedan jag skrev ett inlägg på sidan och mycket har sedan dess hänt. Livet har på sätt och vis återgått till det "normala" med jobb, rutiner, sociala aktiviteter etc. Men på ett helt annat sätt känns det som att tiden stått still och att tusentals tankar upprepas konstant i hjärnan. 

Mamma levde med sin cancer i mer än 21 år och på många sätt formade den också oss som människor, genom att vi lärde oss att leva med den sida vid sida, vid något som kan kallas för ett "normaltillstånd i en surrealistisk situation". Detta inkluderar även de hundratals cellgiftsbehandlingar, läkarbesök samt tiotusentals tabletter mamma fick genomlida, år ut och år in. På något knäppt sätt blev även detta en vardag att vi ena gången fick glädjebesked med minskade metastaser och andra gånger fick besked åt det andra hållet. 

Mamma sa alltid att oavsett besked så tar vi tag i det därifrån. Hon sa också att hon kan hantera beskedet  när det väl kommer eftersom då får hon höra och göra något konkret åt "saken". Hon uttryckte ofta att det värsta var inte beskedet i sig, det värsta var istället att inte veta och i månader innan gå och känna ångest och rädsla, i en ständig väntan på läkarbesöket, där "domen" skulle avkunnas. Hon ville oftast inte visa vilken oro hon egentligen kände. 

Så här var det i ca 21 års tid och jag fattar än idag inte vilken otroligt stark och kämparvillig mamma jag hade, som genom alla dessa år levde sig igenom med den fruktansvärda sjukdomen. Hon var dessutom alltid så positiv, hjälpte alla som behövde hjälp och trots att hon ibland mådde skit så sa hon att det alltid fanns de som hade det värre, och så log hon mot oss med sitt vackra leende...

Men en dag kom samtalet som förändrade allt för oss...

3 dagar efter mitt och min frus fantastiska bröllop (september 2015 - vilket kom att bli den sista sammankomsten där hela familjen och våra närmsta vänner var samlade), ringde pappa upp mig på jobbet och sa att mamma måste akutstrålas i hjärnan eftersom läkarna hittat 4-5 tumörer varav någon var i storleksordningen 4-5 cm. Jag bröt ihop och mammas ord som jag hört flera gånger genom åren, ekade i min hjärna: "bara det inte sprider sig till hjärnan, då är det kört!". 

Genom flertal cancerföreningar under åren träffade mamma fantastiska vänner, som den ena efter den andra gått bort, då cancern väl spridit sig till hjärnan. Eftersom mamma upplevt samtliga av sina "cancer-vänners" död, var cancer i hjärnan en av hennes största mardrömmar. Och nu hade det blivit hennes tur...

Det är så otroligt svårt att förklara för utomstående som inte varit med om "cancerresan", vilka känslor och fysiska ting/åkommor som kommer i omlopp (jag har beskrivit lite mer utförligt i några andra inlägg). Men detta besked var så annorlunda mot de besked som givits under alla de tidigare åren. Visst hade vi sett tecken på att något "annat" höll på att inträffa med mamma. Bl.a. synnedsättning, mer trötthet, balanssvårigheter, huvudvärk etc., men vi tänkte att det kanske berodde på stress eller något annat.

Inte i vår vildaste fantasi kunde vi ana att det här skulle bli en fruktansvärd kamp mellan liv och död, från akutbehandlingen i hjärnan till palliativ vård i hemmet i ca 11 månader, innan den där augustikvällen 2016, då mammas organ till slut gav upp och hon slutade andas, med hela sin stora, älskade familj samlad vid sin sida. 

Vi sa till henne att det är okej att släppa taget, höll om henne så att hon skulle känna att vi var där och spelade upp en låt som mamma tyckte mycket om. Hon dog strax därefter i en konstig känsla av lugn. Vi fick känslan att hon, på ytterligare ett konstigt sätt i det medvetslösa tillstånd hon var i, inväntat att vi alla skulle hinna hem (vi bor i olika delar av Sverige), innan hon lämnade oss.

I dödsögonblicket, och en stund därefter, kände flera av oss att energin i rummet totalt försvann och att rummet bara kändes som ett tomt fyrkantigt skal. Denna känsla är svår att förklara för utomstående, den måste (tyvärr) upplevas. 

Som jag skrev i början så spelas tankarna i hjärnan upp konstant och sorgen är påtaglig, även fast de allra flesta kanske ser/tror att jag "gått vidare" i sorgeprocessen.

Visst har jag accepterat att mamma inte längre finns kvar, men efter nästan ett år, är det andra tankar och minnesbilder som spelas upp. Bl.a. hur mamma såg ut innan sjukdomens "sista fas" men också bilder av hur effekterna av den bröt ned henne till oigenkännlighet och försatte henne i ett tillstånd där hon var i behov av hjälp dygnet runt. Mamma, som alltid varit så stark åt allt och alla... Det var fruktansvärt att se hur sjukdomen och effekterna av den förnedrade vår fina, starka mamma på ett så grymt sätt (har svårt att finna ord, men jag vet att många på Cancerkompisar förstår precis vad jag menar...).

Jag tittar ofta på bilder av mamma när saknaden blir som allra störst, även bilder jag tog när hon låg på dödsbädden. Jag vill minnas och se tillbaka på mammas sista ögonblick som något rofyllt och fint (ja, ni hör ju själva hur knäppt och morbidt det låter), men vad jag menar är att, trots att hon lämnade oss denna kväll, så kände jag också att hon för första gången på över 21 års tid fick frid ifrån den vidriga cancern och att hon såg så otroligt fin och fri ut, där hon låg på sin sjuksäng, med sin vackra älskade klänning som hemvården tagit på henne åt oss. När jag idag tittar på dessa bilder så ler jag (och gråter ibland förstås) och tänker att mamma äntligen slipper all den smärta och ångest hon känt under sin långa sjukdomsperiod (något hon extremt sällan ville visa för oss). Det tog dock ett bra tag innan jag orkade titta på bilder av henne utan att jag bröt ihop totalt. 

Men det är inte bara fysiska bilder som är en del av sorgeprocessen, tusentals tankar far genom huvudet i många olika sammanhang och när man minst anar det. Jag tänker bl.a. på när jag pratade med mamma i telefon för sista gången och på vad som då sades. Så som jag minns det var det jag som avslutade samtalet eftersom jag förstod och hörde att mamma var i det närmaste orkeslös. Detta var en knapp vecka innan hon gick bort. Jag avslutade samtalet med att fråga om mamma ville vila och hon svarade ja (hon orkade inte säga så mycket mer än ja eller nej, typ). Mina sista ord i telefon var: Vi hörs snart igen mamma, jag älskar dig - hon svarade: Tack... och sedan hörde jag henne andas djupt, då sov hon, med telefonen fortfarande vid sitt öra.

Nog trodde jag att vi skulle prata i telefon någon mer gång (vi bodde ca 40 mil ifrån varandra), men läget de sista dagarna förvärrades och vi kände nog på oss allihopa att slutet var nära, även fast vi hoppades in i det sista eftersom mamma överlevt mer än 7 månader längre än vad både läkarna sagt att hon skulle göra samt vad någon annan i det tillståndet tidigare hade gjort (hon hade bl.a., förutom spridd cancer i stora delar av sin kropp, även återkommande proppar i både hjärna och lungor som dessutom motarbetade varandra, hon fick också stroke, utvecklade diabetes det sista året mm.).

Några utav minnesbilderna som spelas upp är morgonen efter hennes död. Jag sov över hos min bror med familj och när jag vaknade på morgonen efter (bårbilen hämtade mamma på natten) såg jag att min bror (som bor några km bort från föräldrahemmet) satt ihopsjunken med en kopp kaffe ute på altanen. Vi behövde inte mer än titta på varandra innan vi båda bröt ihop och satt och kramade om varandra länge. Vår syster vaknade en stund senare och efter att ha brutit ihop ännu en gång satt vi tillsammans i timmar och försökte ta in vad som precis hänt. Vi pratade mycket om döden och vad som nu väntade med begravning och annat jobbigt... tyvärr har min bror med familj fått begrava två av sina barn och nu "öppnades" sorgeprocessen upp återigen för honom (och för oss), detta var också väldigt smärtsamt att ta in. Vi satt länge och pratade och ringde därefter till pappa som satt och pratade med två av våra andra syskon med familjer. 

Detta är ett otroligt starkt och känsloladdat minne som ofta återkommer och när jag skriver detta inlägg strömmar tårar nerför min kind. Mamma, jag saknar dig så mycket!! :-( <3

Snart har det som sagt gått ett år sedan vi förlorade mamma, men vissa känslor känns som om det vore igår. Det är så svårt att förklara men det känns som om sorgen ligger som en mörk dimma framför varje steg jag tar. Den är oerhört påtaglig även fast jag gör roliga och uppiggande saker. Någon som varit med om liknande förstår förmodligen precis vad jag menar, men det är väldigt svårt för utomstående att förstå och därför skriver jag inlägget på denna sida, där jag vet att jag möter förståelse av likasinnade och kan skriva av mig, även fast det blir osammanhängande, precis som känslorna ibland blir...