Från himmel till helvete

Det har nu gått lite mer än 7 veckor sedan mamma tog sitt sista andetag. Känner en tomhet som bara hänger över mig i allt jag gör. Jag försöker att med tillförsikt ta mig fram en dag i taget, men känslan är att kroppen känns slut rent mentalt och att jag, som normalt sett är ganska handlingskraftig, numera går omkring i ett vakuum och försöker ta in allt som hänt och bearbeta det bit för bit. Samtidigt så måste förhållandet med min fru, relationer med vännerna, jobbet etc. också fungera rent känslomässigt och praktiskt. Att försöka hantera vardagen så att den blir i balans, det är svårt ska jag erkänna och ibland ett rent känslomässigt helvete där känslan är att hjärnan håller på att brista och jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen eller göra.

I slutet på september 2015, efter ca 7 1/2 år tillsammans, gifte jag mig med världens finaste kvinna. Jag friade till henne på nyårsafton 2014 och hon hade inte anat någonting. Jag hade planerat massvis med romantiska saker och gjort frieriet till något som bestod av många inslag från vår tid tillsammans och något som var typiskt för oss båda. Hon blev chockad just för att hon inte haft minsta aning och förstod inte heller när jag hade haft tid med att planera allt detta. Hon sa tack och lov självklart JA :-) och hela 2015 ägnades åt att planera bröllopet med allt vad det innebar.

Helgen då bröllopet skulle gå av stapeln hade vi familjefest med våra föräldrar, syskon, syskonbarn samt allas respektive. Vi hade en superhärlig fest med mycket god mat och dryck. På lördagen var det dags för giftermålet i en oerhört vacker miljö med superfina höstfärger som förstärktes av strålande solsken som lyste upp den vackra träkyrkan från 1600-talet. Detta kändes som vår bästa stund i livet och där det var vi mot världen. Vi kände att det var VÅR tur att äntligen få leva i sus och dus efter år av sorgliga upplevelser hos nära och kära där dödsfall, svåra sjukdomar och andra tragiska upplevelser gett oss käftsmällar, gång på gång. 

När vi kom hem från vår fantastiska bröllopshelg, fick vi en dags "vila" och återhämtning och försökte smälta alla intryck av världens bästa stund tillsammans med dem vi älskar mest av allt.

Denna känsla var obeskrivligt underbar, min fru och jag gick till jobbet på tisdagen och vi levde i ett slags eufori tills det där samtalet från pappa kom på min lunchrast, där han med gråten i halsen berättade att mamma måste strålas akut i en veckas tid, med dubbel dos mot hjärnan. Läkarna hade upptäckt 4-5 hjärntumörer varav den största var på ca 5 cm.

I samma ögonblick som jag fick detta fruktansvärda besked (bor ca 40 mil ifrån mina föräldrar), försvann ALL den underbara glädjeyra jag kände som hade med bröllopet att göra. Dessa känslostormar som upplevdes då har jag svårt att förklara i ord, men känslan över mammas besked var mer än fruktansvärd samtidigt som luften helt gick ur mig och där all glädjekänsla från bröllopet bara försvann. Jag förstod inte vad som hände och jag kände dessutom otroligt dåligt samvete för att jag tänkte på mig själv och min och min frus lycka, samtidigt som det fruktansvärda beskedet om min mammas tumörer kom. Jag kan bara förklara det som att det kändes som att gå från himmel till helvete på bara en sekund och att jag var så arg på hur livet kunde vara så grymt mot oss och vad vi hade gjort för att förtjäna detta.

Samtidigt som mamma kämpade med allt detta, med pappa vid sin sida, så fortsatte jobbandet, resorna till och från mina föräldrar så ofta som jag bara hade möjlighet, jag och min fru flyttade till en större lägenhet nära city samtidigt som vi hade en tvåveckors bröllopsresa att se fram emot över jul och nyår. Min spontana känsla var att jag överhuvudtaget inte alls kände för att åka iväg när mamma var så dålig, samtidigt som jag innerst inne inte ville göra annat då både jag och min fru verkligen förtjänade detta och hade jobbat hårt för att kunna resa dit. Bröllopsresan gick till Maldiverna men jag kände att jag inte helt kunde koppla av eftersom jag visste hur mycket mamma kämpade med allt sitt. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde för att jag och min fru verkligen skulle känna att vi var där för våran skull, i nuet. Dessutom sa både mamma och pappa till oss att oavsett vad som hände så ville de inget annat hellre än att vi skulle få uppleva detta som vi så länge önskat och förtjänat. I två veckors tid var vi i paradiset och där vi varje morgon väcktes av vågskvalp, fåglar och där en känsla av lugn till slut infann sig.  

I början på januari 2016 (samma dag som vi kom hem till Arlanda och stod och väntade på sista väskan), fick vi beskedet att mammas kamp snart skulle vara över då läkarna sa att de inte kunde göra mera. En palliativ läkare sa att mamma hade max en vecka kvar att leva. Jag fylldes återigen av samma fruktansvärda känsla som jag fick precis efter bröllopshelgen då beskedet om mammas hjärntumörer kom. Jag och min fru hade som sagt precis landat och varit vakna i mer än 36 timmar. Att där och då få höra att mamma skulle dö, var så obeskrivligt hemskt. Jag fylldes återigen (förutom helvetes kval över beskedet) av dåligt samvete för att jag inte ville annat än att åka hem till mamma, pappa och mina syskon som var på plats. Samtidigt så hade vi haft en lång resa med flera flyg och väntetid och där vi båda var helt slut efter att ha varit vakna så länge och inte annat än ville hem till vårt hem, och bokstavligt talat sova i en vecka eller så… De samvetskval som då sköljde över mig går inte att sätta ord på, det var en fruktansvärd känsla där jag trodde att hela jag skulle gå sönder.

Jag fick en dags sömn hemma innan jag satte mig i bilen och körde till mina föräldrar. Vi i familjen försökte att vara starka för varandra men framför allt för mammas skull så att hon skulle känna hur älskad hon var. Och mamma kämpade på och överraskade oss alla genom att klara sig lite till. Detta ”lite till” blev inte en vecka som den palliativa läkaren sagt. Månaderna gick och hoppet tändes gång på gång när mamma blev ”lite piggare”. Följande månader fick dock mamma även proppar i lungorna, blödningar i hjärnan och därefter diabetes. Som om det inte räckte med den förbannade cancern!!! Vi fick våren och sommaren tillsammans där vi tog tillvara på utflykter, mycket skratt och tokigheter, pratade gamla minnen mm., mm. Men den 19:e augusti orkade inte mammas kropp längre. Hon somnade stilla in, i närvaro av pappa, vi barn, barnbarn och respektive <3