Ensamt

Jag vet att många kommer säga till mig nu att du är inte ensam. Men jo det är jag. Jag har inte min mamma, min största stöttepelare i allt. Och kommer aldrig mer ha henne hos mig heller. Det är helt sjukt att det enda som är kvar av min mamma är minnen och stoft i en urna. Ingen varm människa man alltid kunde prata med, ingen varm famn man alltid fick tröst i. Sorgen är ett helvete. Jag önskar varje dag den där jävla sjukdomen aldrig hade hittat dig, och varför just du. Du som var så glad och verkligen njöt av ditt liv, så skulle det sluta såhär.

Jag är så ensam, känns som att jag blir mer ensam för att jag är just ledsen. Och vet inte hur jag ska hitta tillbaka så småningom. Det kommer inte ske inom nåt dygn, det kommer aldrig ske men det kommer bli lättare i livet hoppas jag. Även om tomheten efter dig alltid kommer leva med mig resten av livet. Jag vet att jag har min pappa och min bror, men mamma är alltid mamma.

Att tårarna rinner varje dag börjar man bli van vid, men vill inte ha det så heller. Å andra sidan så är inte mamma i jorden ännu, det sker först på torsdag så man äntligen har en plats och gå till. Även om det inte kommer nåt svar på nåt så kan man gå dit och tro att man pratar med dig.

Och att man utnyttjar mig nu under denna tiden är det värsta man kan göra. Inser mer och mer att det är så från vissa. Och det gör mig så arg och ledsen. Men samtidigt orkar jag inte engagera mig i att försöka heller. Jag är snäll, sårbar och bara jag just nu. Och kan man inte stötta mig i denna tid så kan man dra åt helvete rent ut sagt.

Mamma, vet du inte kommer se detta, men skriver ändå på ett sätt som om du skulle läsa det. För det vet jag att du gillade och göra, annars så fick du inte reda på nåt om vad som händer i mitt liv. Så svår var jag mot dig till och från. Och du frågade alltid när du ringde om det inte var nåt du ville säga till din mamma, Sa alltid nej inget speciellt. Men nu skulle jag kunna säga hur mycket strunt som helst, bara jag hade fått prata med dig. Jag sa att jag alltid kommer älska dig det sista jag sa innan jag åkte hem, timman innan du somnade in för gott. Och det är jag glad att jag sa, men hade så velat höra din röst tillbaka. Men du bara sov och kämpade med din andning..jag saknar din röst så och ditt härliga leende. Fast samtidigt är det bara och se mig själv i spegeln så ser jag ditt leende, och din röst finns alltid i mitt huvud.