Gå vidare...

Ja, det här med att gå vidare. Det är en process som tar väldigt lång tid för vissa och snabbt för andra. Jag som har lite svårare känner ibland, är det fel på mig som inte kan släppa som andra och gå vidare?

Men det är ju så vi människor är, vi är alla olika och det är väl tur det för skulle alla vara likadana hade nog inte känslor funnits i vår värld.

Vi var ute och firade min farfar förra helgen. Då berättade pappa att han har börjat träffa en annan kvinna. Han ville inte smyga med det mer, och jag vet att det var tufft för han och berätta det. Alla blev glada för hans skull medans jag själv fick tårar i ögonen av nån anledning. Och jag kunde inte ens säga att jag var glad för hans skull. Hela den natten efter det beskedet så låg jag och grät efter mamma.

Ändå vet jag att pappa aldrig aldrig aldrig glömmer min mamma, han älskar henne vem som än kommer in i hans liv. Men jag har just nu svårt att ta in detta, då det är en jobbig period för jag återupplever förra året igen med alla sjukhus besök med mamma.Jag kan inte ta det att se pappa med någon annan just nu, det går inte. Och jag tror inte att jag klarar att utsätta mig för det heller. Pappa berätta lite om henne, och jag sa att jag är glad innerst inne för hans skull. Men det är tufft nu, han får låta mig ta den tid det tar. Självklart vill jag inte att min pappa ska sitta och må dåligt hemma. Han e bara 57, han har många år kvar i livet. Men jag kan inte ställa om mig över en natt, jag funkar inte så. Det har varit dom två i 32 år. Att se nån annan med han går inte in hos mig, men det måste jag försöka göra. Men på mitt sätt och när jag klarar det.

Pappa sa det att han försöker vara där som mamma, men inte ens han kan ta hennes plats och ingen ska någonsin ens försöka göra det heller för det kommer inte gå hos någon av oss. Och jag vet det.

Men vet inte om det är för jag är rädd att hon ska glömmas eller varför jag reagerar som jag gör, helt kallt. Det är nog förändring i livet som gör det. Man kan inte lära gamla hundar sitta säger dom. Men i det här fallet kanske man måste ta till hårdare tag för det ska ske. Livet är helt annorlunda nu, vi ses inte lika ofta. Man pratar inte på samma sätt och det känns som det är en vägg typ nånstans som gör det svårare för oss.

Känner mig så egoisktisk, men jag måste ju må bra själv för att jag ska orka ta hand om andra. Jag har alltid satt andra före mig själv, precis som min mamma....men min familj är mitt allt för mig. Jag vill göra mer med dom, men när inte dom vill göra saker då vet jag inte.

Alla säger det blir lättare..jag hoppas det. Mamma får jag aldrig tillbaka, det är inte vad jag hoppas på heller. Men sätta ord på vad jag känner är svårt.

Blev lite konstigt inlägg detta men fått ut lite i alla fall.