Känns konstigt men ändå inte

Livet går verkligen vidare. Det var som att allt lämnade mig på 1 års dagen, alla mörka tankar och tårarna med. I alla fall varje dag som det har varit.

Det är som att mamma sagt till mig att nä Malin, nu räcker det. Jag kommer alltid finnas i ditt hjärta men aldrig med dig kroppsligt mer. Och det är väl vad jag börjar inse mer och mer. Man tänker inte så mycket på förra året, för vid denna tiden var det bara tråkigt. Begravning var väl runt denna tiden. men det är inget jag tänker på.

Jag tänker på att skydda mig och min familj, ingen ingen ingen skall få utnyttja oss eller tro att vi accepterar vad som helst nu. Jag kan spela en roll men inom mig är jag ständigt på vakt och jag har fler med mig i detta. Ingen mer än jag och min familj har rätt till arvet som är kvar efter mamma, och jag vaktar det med järnhand. Elakt kanske men jag är realistisk. Ingen skall få utnyttja någon mer. Jag vänder sorgen till en aktsamhet för att mamma ville vi alla skulle må bra, och det är vad jag tänker se till att vi gör.

Har gått till psykolog för att verkligen landa och bygga upp mig själv mer, det behöver jag. JAG behöver det. Mamma var den som gjorde det förr,nu får någon mer inriktad på detta göra det.

Livet går vidare, men jag glömmer aldrig. Och jag hjälper gärna andra som vill ha stöttning och hjälp. Lyssnar och säger min åsikt, för det är bara någon som gått igenom allt som vet hur det känns att vara den som står brevid när någon man älskar oändligt är dödligt sjuk och rycks bort alldeles för tidigt.