Aldrig vila .

Mitt liv har alltid gått i ett jävla tempo, typ aldrig vila, jag har älskat det, då slipper man känna efter . Men förra veckan knackade verkligheten på dörren , min fina lilla rara son , Han som är min ömma punkt efter pappa, fick diagnos Asperger , eller så heter de inte idag , utan autism nivå 2. Någonstans har jag förstått , de gör man som förälder . Men att få de på papper kändes som en käftsmäll . Livet ändras återigen . Å när jag hamnar i situationer som stressar mig, blir jag arg på pappa som behagade dö. Pappa var den som fick ner mig på jorden , nu är jag ute i de blå och svävar . Vet inte hur jah ska landa på fötterna . Vi har stor möte med skolan idag , vi är typ 15 man kring pojken . 15 man för att hans vardags ska fungera . Hur i helvete blev livet så här ? hade pappa levt hade han kommit till detta möte, jag hade behövt de för att behållà mig lugn, inte bryta ihop , alltså inte tappa de fullständigt . Sens pappa dog har jag körd all in, aldrig vila , pojken har gett mig anledningar att glömma , förtränga . Jag är livrädd för vad som kommer hända när han får den hjälpen han förtjänar , när jag inte behöver kämpa lika hårt . Kommer pappas död den jag egentligen bara varit arg över komma i fatt mig ? Vi närmare oss tre års dagen , jag vet exakt hur många månader , dagar , timmar de är sens han dog . Inte för att jag räknar ? Eller ? Är liv rädd att tappa bort mig själv, lite mer än jag redan gjort . Lilla pappa hoppas du på något sett är med mig idag . Behöver de mer än någonsin.. jävla äckliga cancern som behagade att ta min viktigaste person i från mig . Ska torka tårarna och köra aldrig vila igen .. å ni , tack för att ni orkar läsa .. ni är fan Guld värda .