Du är här

det jag saknar.

 

Vet ni vad jag saknar mest, att få ha en pappa, att få vara någons dotter, att inte alltid vara 30 och förståndig, att ibland kunna ringa och vara så liten man bara kan bli gent i mot sina föräldrar, att bjuda hem dig till mig, och du alltid kom med fulla matkassar och ett par flaskor av mitt favorit vin, jag saknar små saker som ditt leende, ditt sätt att se på mig, du såg alltid på mig som om jag var de bästa i ditt liv, du kramade mig alltid som om jag var den bästa människan i världen att krama på, du fick mig alltid att känna mig stark nog. Nu vill jag inte höra att jag är stark, för tro mig livet gav mig inget val, jag är stark för mina barn, för vem ska annars vara de? men i min lilla ensamhet är jag endast ett flickebarn som någonstans gått lite lätt vilse. Ett år har gått och saknaden är olidlig, att förstå och acceptera din död är inte alls enkelt. att behöva göra det själv har inte alltid gjort mig starkare, den har byggt upp ett starkare jag utåt, för jag har varit tvungen, när någon frågar hur man mår så funderar jag på hur dom skulle reagera om jag helt ärligt svarade rakt upp och ner, för det svaret förväntar man sig inte. så jag saknar alla små detaljer, alla små ord, lyckan över mina barn, lyckan är över mig.

Just i dag är jag sjukskriven för en extrem dum vändning på jobbet, ska vila en vecka, alltså har jag en vecka att filosofera på, hittade våran gamla kökssoffa som är ett stark minne från barndommen, då vi sprang som barfota barn i trädgården i våra prinsess klänningar, höga på det vi trodde vara livet, vi var barn, våra föräldrar levde och vi trodde ni aldrig skulle dö, för inte kan väl någon så stark någonsin dö, den soffan ska få sig en omgång, och jag hör dig sucka och säga att du fortfarande gillade stilen frän 80 talet, men att jag nog kan få den fin iaf. Å förlåt pappa att jag inte tar de tillräckligt lugnt, jag ska försöka tänka på det, någon annan dag.. du fattas mig.