förståelse eller inte ?

jag mötte tidigt av pappas sjukdom mycket oförstående människor, dom som aldrig vidrörde ämnet, eller ordet cancer, många frågade om han hade rökt och levt buse? som om man bara fick cancer av att röka och leva rövare. jag ska berätta en historia om pappa.

När han fyllde 40 var han relativt nyskild, efter 100 ord och visor tog han en paus från allt och cyklade till afrika, han kom till marocko, efter den resan cyklade han tex till frankrike, tyskland osv, han cyklade flera mil om dagen, så han gjorde allt utom att leva rövare, han levde efter hälsans bok. Men han av alla människor fick det. Å ja jag var bitter länge, jag har aldrig trott på högre makter men tom jag bad att han skulle få mer tid, jag var egoistisk, jag ville inte förlora, jag hade inte råd att förlora.

Jag blev sjukskriven ett par månader in i pappas sjukdom, jag drömde mardrömmar om döden, begravningar, jag började kolla barnen flera gånger per natt, jag var så trött, men så trött på att sova, livet skrämde skiten ur mig,jag tappade kontrollen, pappa 30 mil bort, jag hade ett jobb som undersköterska att sköta, två barn att rå om, ett hem att städa, någonstans på vägen orkade jag inte vara allt, de fick vara bra. Redan där frågade folk hur jag blott 28 år kunde vara sjukskriven för utbrändhet, hur länge skulle jag hålla på med detta?  ja tills den dagen min pappa slutar försvinna framför mina ögon? den dagen jag gjort en bra deal med livet? Livet ville dock inte göra en bra deal med mig. 

När pappa låg inför döden så var det viktigt att jag fick in ett läkarintyg? på lördag hade de gått en vecka, jaha? ja jag befinner 30 mil hemifrån ett läkarbesök på vc ligger inte i min prioretering. 3 veckor hemma skulle räcka fint, för du förstår man måste ta livet som de kommer, jo tack jag märker det, men kan vi inte i detta sverige få sörja, få bearbeta, orka i våran takt? många skickade hjärtan på facebook, men väldigt få kom över på en kaffe, eller frågade om jag behövde hjälp med något, vad som. nej nej idag räcker det att skicka en hälsning på facebook så har man gjort sin beskörda del. 

Nu 8 månader senare har jag kommit till punkten där jag inser att han är död, nu först gråter jag, först nu får jag den här panik känslan som kan ta över hela kroppen, först nu tappar jag tålamodet på jobbet, men hur förklarar jag de för folk som tycker jag borde vara läkt? jag borde vara rustat för krig i dag.. det är först nu jag och amanda kan stå på en kulle och nästan röra himlen och nästan röra morfar, men vi har skickat en filt till morfar i himlen, min rara unge var rädd att morfar skulle frysa, jag vill på något sätt att han ska vara med fast han aldrig kommer bli det igen. Jag vill egentligen aldrig mer sitta vid köksbordet och prata om döden med mina 4,5 åringar, jag vill egentligen aldrig prata om morfar som den han är i dag.. döden. '

Jag vill egentligen bara ha lite mer förståelse hur jävla ont det gör, vad denna sjukdom gör med oss, att alla reagerar olika, att det är ok att bli liten, väldigt liten väldigt fort. jag vill låsa in mig i ett vadderat rum och skrika, skrika så högt jag bara kan, gråta tills de gör ont, för att sedan sakta men säkert resa mig. Jag fick aldrig den chansen