Omfamna

idag skulle jag vilja omfamna alla som förlorat någon på tok för tidigt , mitt i livet , alla oss som inte har möjligheten att Ringa för att berätta alla små detaljErna som är så otroligt viktiga . Jag vill ge er alla en kram, gråta en skvätt , låta känslorna ta över för stunden , prata om alla dom fina sakerna man hade tillsammans , så vi kan skratta samtidigt som vi torkar tårar som ofta väger bly, eller aldrig kommer ut . Jag tror att tårar som inte fälls fryser till is i hjärtat, vi behöver gråta, hejdlöst , lite ibland , när vi ramlar över ett minne, en plats , eller en favorit pryl . Vi behöver bryta ihop för att kunna komma igen, jag bryter fortfarande ihop, jag blir fortfarande arg, frustrerad , kan drömma mardrömmar som liknar dom jag hade när pappa låg in för döden, jag tar fortfarande upp telefonen och ska ringa . jag vill omfamna er alla för att berätta hur starka ni egentligen är, hur jag önskar ni slapp, jag vill gärna tro att med tiden minskar smärtan, nja man lär sig leva sida vid sida av den, han är lite som en skugga som troget följer dig, till slut slutar man reflektera att den är där . 

jag har fortfarande svårt med motgångar , jag har liksom haft mitt , men man får ju inte mer än man mäktar med sägs de ju? Ibland tror jag att jag är super kvinnan som jämt och ständigt bryter ihop . Livet har inte gett mig lätta uppgifter , men att förlora pappa mitt i livet , när jag behövde honom som mest, gör att inget längre känns för stort , de största har redan hänt , jag har kysst hans kalla panna, släppt taget om den tryggaste famnen jag hade . jag vet fortfarande inte vem jag är utan honom , henne har inte jag hittat . Men pappa var den som lagade den godaste pastan i världen , han som hade lilà bussar utanför sitt stora altan fönster, han som tittade på mig som att jag var den mest perfekta människan i världen. De var min pappa de . 

Just i dag vill jag omfamna er för att ni oxå tappat er själva , för att ni just som jag behöver en kram just i dag .