Samtal .

Min 4,5 åriga dotter kom här om dagen och frågade varför morfar var tvungen att dö, jag försöker förklara, ungen bryter ihop och gråter på ett sätt jag aldrig sett henne göra . Hon omfamnar mig och säger att hon saknsr morfar . Dom hade ett band,  som bara var deras, när han inte orkade leka och la sig på soffan satte hon alltid bredvid honom, krävde aldrig något men hon var där, när kvällen kom satt hon alltid nära och klappade honom på kinden. Dagen han dog pratade hon om änglar med min vän, att morfar hade lila vingar och dom andra änglarna hade rosa, lila hade han endast för att han var extra snäll . Jag önskar så att hon slapp detta, att hon slapp gråta och fråga och bli vän med döden. Jag önskar så att hon fick samma uppväxt som dom flesta barnen . Jag önskar att hon slapp se sin mamma bryta ihop på bråkdelen av en sekund. Jag önskar varje dag att allt vore annorlunda . 

Den nakna sanningen med denna sjukdomen är aldrig fin , att dö i cancern grepp är inte ett värdigt sätt att dö på, den ångesten min pappa hade var ohanterlig för mig, att se min starka stabila pappa med blöja var genant . att helt plötsligt bli stark för någon du egentligen alltid tagit för givet var extremt jobbigt . Jag tror mig vara stark för att jag måste, jag måste vara mamma, syster, kollega . Men just i dödens rum var jag liten, extrem liten, där och då tappade jag kontrollen över livet. Livet spelade ett fult spel och jag orkade inget annat än att låta honom vinna ... Den där förbannade jäveln som kallar sig cancer .