Kapitel 14 - det sista kapitlet
Vi på Cancerkompisar säger stort tack till dig Anders som så öppet vågat dela med sig av dina innersta tankar. Vi vet av erfarenhet att om jag vågar prata, vågar fråga och vågar berätta är det ett sätt att ge sig själv den energi som krävs för att kunna stå bredvid. Att vara anhörig är en stor uppgift. Vi vet att din historia kommer att ge stöd, tröst och hopp till andra anhöriga till cancerdrabbade.
Malmö 2014-12-07 - Inga-Lill Lellky Grundare och Ambassadör för Cancerkompisar
Till alla er som drabbas säger jag bara det STÄLL upp för dina närmst som drabbas.
Nu är det bara att vänta på att mors operation skall bli av och att den går bra. Jag får ett sms från min ena syster att det inte blir någon operation denna dag.
Gustaf och hans Marina ska åka i väg på semester till Spanien och det är inte roligt jag skulle behöva stödet av honom och Alex. Men jag vet samtidigt att Gustaf behöver få komma i väg och få semester han har inte haft det lätt själv. Men Alex och jag får åka upp till Mia när den dagen kommer.
Åker ner till Danderyds Sjukhus och får till svar att det ska ske i morgon och då med en specialläkare. Ja nu är det bara att vänta och se om det blir så.
Efter haft en orolig natt hoppas jag på att det blir en operation i dag men jag har inga större hopp på att det blir så. Men det är bara att vänta och se. Gått och väntat på samtal från Danderyds Sjukhus. Mor kom till operationen vid 14,30 tiden och jag år reda på att operationen tagit cirka tre timmar och dom hoppas den var lyckad. Nu skulle hon till vakningen en bit in på natten så nu är de bara att vänta och se hur det går och förbereda mig på att åka till Danderyds sjukhus i morgon söndag
Söndag får jag första rapporten att det är stabilt och att mor får smärtlindrande via pump och syrgas och att hon är talbar. Ska bara hem till sonen Gustaf och vattna blommor sen får jag åka ner till Danderyds Sjukhus för att se hur det ser ut och höra hur mor mår.
Nu har jag varit på Danderyd allt var lugnt jag fick mata mor så hon fick mat i sig och se till att hon fick något för sina torra läppar. Personalen är jättetrevliga mot henne och tar väll hand om henne. Stor skillnad mot föra gången så jag kan åka hem och det känns skönt. Men nu är min dag över trots att klockan bara är 12,30 för nu orkar jag inget mer.
Nu är det måndag och jag sovit dåligt. Det är rörigt i mitt huvud och jag tänker bara på Mia för det är hennes 58 års dag i morgon och min saknad är så stor och jag känner mig så ensam.
Grattis på födelsedagen Mia idag skulle du bara fyllt 58 år!
Du var vår älskling du var vår ängel du gav oss allt våra hjärtan kunde få. Du kämpade och du ville aldrig ge upp. Du var vår älskling du var vår ängel. Vi kommer alltid ta med oss dig i alla våra stunder över berg och dalar över sjöar och hav. Du var vår älskling du var vår ängel. Du gav oss styrka och du gav oss glädje och du gav oss hopp. Du sa till oss att vi ska se framåt och att vi inte ska vara rädda för vi kommer att ses på andra sidan berget trots att du alltid fick kämpa så. Du var vår älskling du var vår ängel du var vår hjälte. Trots alla besked vi fick kunde vi inte vara beredda. Du var vår älskling du var vår ängel du var som blommorna på en sommar äng du var som solen i det blå. Du reste till andra sidan berget alldeles för tidigt. Du fick inte stanna kvar och vara med oss. Vi fick inte ha dig hos oss så länge. Du var vår älskling du var vår ängel. Du var som en strålande sommar dag och alltid glad du var allt ett hjärta kunde få. Du låg där och försökte att prata med oss och du log mot oss och höll våra händer. Du tog dina sista andetag i vår närvaro du tog våra händer innan du reste din sista resa du var vår älskling du var vår ängel. Du lämnade oss i detta tomrum av segel. Så vi skulle kunna ta seglet för att besöka dig. Du var vår älskling du var vår ängel som reste förtidigt och lämnade oss alldeles förtidigt du var vår älskling du var vår ängel du var vårt allt du var min fru du var vår mamma du var vår Mia du var vår älskling du var vår ängel. Du var den vill vi vara.
Tiden läker inte alla sår!
Har varit hos min mor på Danderyds sjukhus. Inte roligt att se henne lida. Hon orkar inte vara uppe och hon är så trött. Sitter där cirka en timme för att hon ska känna sig lugn och trygg.
Lördag; åker till Danderyds Sjukhus för att besöka min mor igen. Sjuksystrarna frågar henne vem jag är och vad jag heter hon svarar att jag heter Hans. Näh, det är inte lätt att se sin mor på detta sätt.
Torsdag; åker ut till Mias grav för att få en lugn stund och bara för att få vara med henne. Det gör så ont att inte ha henne här hos mig, jagbara gråter och har det jobbigt.
Senare på dagen så åker jag ner till mor på Danderyds sjukhus och sitter och försöker prata med henne. Det är svårt när hon inte hänger med och inte orkar med i allt
Söndag; åker Gustaf och jag ner till Danderyds sjukhus för att se till mor(farmor) och vi tar ut henne så hon ska få lite luft men hinner inte mera än komma ut så kommer det ett åskoväder så det var bara att gå in igen. Vi försöker prata med henne men det är svårt och jobbigt när hon inte hänger med i samtalen. Oron är stor när man inte vet vart allt ska landa. Jag orkar inte mer och det blir kris i mitt huvud så jag får ta mina små runda piller för att klara resten av dagen.
Torsdag - 7/8 är det bestämt att mor ska förflyttas till Tibblehemmet. Min första tanke vad jobbigt det ska bli dels för mor och för mig att på nytt komma till ett nytt ställe och lära känna ny personal och allt där om kring. Men jag vart glad när jag skulle möta upp mor där. Blir varmt mottagen och sen kommer sjukgymnasten som ska hjälpa till och det var en gammal vän till min syster Lotta och mig och som även känner mor. Det kändes så skönt och det här kan nog bli bra.
Fredag; börjar med att jag går min runda för att hålla mig något så när i form.
Men saknaden är stor efter Mia jag kan inte släppa henne ur mitt minne tänker så mycket på henne och allt vi gjort. Senare på efter middagen ringer vår vän Sven vår, ofa som vi kallar honom, att han inte fått ut pengar på sitt bankkort och när han kom hem låg det en ärta på golvet som han sparkade på och då kom det tusentals myror över golvet. Och trodde jag inte honom skulle jag komma ner till honom. Jag förklarar för honom att jag inte bor i huset längre. Men lovar att komma till honom i morgon. Ska jag aldrig få det lugnt jag orkar inte så mycket mer nu.
Lördag; går min morgonpromenad. Åker hem till Sven som jag lovat. Jag hittar inga myror och vi kommer fram till att han sett i syne. Sen får vi börja med att leta efter hans plånbok som han gömt och inte kommer ihåg var han lagt den. Jag hittar den och tar fram bankomatkortet och åker för att ta ut pengar.
Du kommer inte att få ut pengar säger han det är fel på kortet. Men det var inget fel på det så han fick sina pengar. Sen måste jag åka till min mor för att se hur hon har det på sitt boende. När jag kommer dit sitter hon och ser på tv och väntar på mat. Det är svårt att prata md henne för hon säger inte så mycket och verkar inte vara med så mycket. Ja det är så svårt att sitta bredvid ännu en gång och se en som står mig så nära vara så dålig. Ska det aldrig ta slut. Min ork är nu så slut.
Onsdag; börjar dagen med att ta min morgon promenad men efter halva turen tar det nästan tvärstopp orkar knappt gå vidare får stanna och hämta luft. Men till sist kommer jag hem och kan vila mig. Men samtidigt kommer tomheten över mig och saknaden efter Mia. Sitter bara och tittar orkar inte detta liv mera. Försöker ta mig samman och ladda inför fotbollen i kväll mellan Aik-Djurgården får hoppas dagen kommer att sluta med lite ljus för mig. Det vart en ganska bra dag till slut och matchen slutade 1-1.
Måndag - 18/8 14 går min runda kommer hem, tar min lunch och förbereder mig för att tillsammans med min ena syster förbereda mig inför mötet på vårdhemmet där vår mor ligger och gå igenom hur hennes vårdplan ser ut och hur vi ska gå vidare. Tycker det ser bra ut och åker hem för att koppla av. Kvällen avslutas med att jag tittar på fotboll Djurgården- Mjälby 4-0 blev det så dagen får gå till en bra dag .
Torsdag - 21/ 8 jag skall på möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen för att försöka komma i gång att jobba. Det var länge sen sist, nu nästan 2 år. Men innan jag ska gå i väg ringer min syster att vår mor lyckats knäppa upp bältet på sin rullstol och ramlat. Så nu är det bara att vänta och se hur det gått. Mötet med myndigheterna gick bra tror jag. Det kommer bli en försiktig start. Och kvällen kommer att avslutas med att se på ishockey.
Måndag - 25/8 börjar med att jag skall på läkarbesök för kolla min status. Blir ett nytt läkarintyg till Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Efter det åker jag till min mor för att få ett svar men de har inte kommit något än. Senare på kvällen ringer min syster och berättar att en platta inte sitter fast på vår mors ben och vi ska få mer besked när de gått igenom allt. Nu avslutar jag ytterligare en kväll med sport som är min tröst i allt elände. Och den slutade bra med vinst för mitt Djurgården.
Onsdag; går som vanligt min promenad. Kommer hem och hittar post på golvet. Ett flertal kuvert från olika myndigheter som ska fyllas i och skickas iväg detta vart för mycket för mig det vart stopp i hjärnan och jag fick ta mina små runda piller igen och försöka lugna mig.
Torsdag; fortfarande stopp i hjärnan. Åker och ordnar det som måste fixas. Åker sedan ut till Mias grav och sätter mig och pratar med henne och ber om hjälp och gråter. Det är bara för mycket nu orkar inte med detta jävla liv. Får åka hem och ta mina små runda piller.
Lördag; börjar som vanligt med min promenad. Hämtar sedan sonen Alex och kör honom till djuraffären så han kan handla kattsand till sina katter. Och sen handlar jag mat för kvällen åt mig. Kommer hem sätter mig ner det blir som H-V bryter ut orkar inget orkar inte laga mat sitter bara och mår dåligt och alla tankar kring Mia kommer. Hur länge till ska jag orka detta. Det är bara att gå och lägga sig fast klockan bara är 17,00. Och hoppas man kan somna.
Torsdag; är det möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för planering om det går att få ut mig i arbete. Ganska bra möte
Lördag; en ganska bra början på dagen. Gustaf har fått en spelning på Torget i Täby Centrum bland alla valstugor.
Handlar och åker hem och förbereder mat när mitt knä bara viker sig och jag faller ihop. Får ont i hela kroppen och knät svullnar upp försöker äta lite mat men det smakar inte så tar en värktablett och går och lägger mig fast klockan bara är 19,00.
Söndag; vaknar tidigt känner mig rastlös värk i kroppen knät känns inte bra.
Tar mig ut till Mias grav bara för att få gråta ut och få ro. För detta är den ända stället som jag får ro på. Och när jag känner att jag inte vill leva längre så samlar jag kraft och tänker på minna grabbar och går vidare. Sen åker jag till Täby Kyrka för att tänder jag två ljus för Mia.
Mina slut ord
Det här har varit de 17 värsta åren i mitt liv. Vi har gjort en lång resa och vi har fått lära oss att livet inte är lätt.
Men vi har lärt oss att ta väl hand oss samt att vi kom varandra mycket närmare varandra än vi annars gjort.
Det jag är mest stolt över under min resa med min fru är att jag aldrig lämnade henne ensam och alltid ställde upp på allt och att våra söner Gustaf och Alex var med på Mias behandlingar läkarbesök, kurator besök när jag inte kunde.
Och att jag fick följa med på allt detta. Både natt som dag.
Men just nu är mitt liv så tomt.
Till alla er som drabbas säger jag bara det STÄLL upp för dina närmst som drabbas. Vik inte undan och var närvarande. Det kommer ni må så mycket bättre av.
Följ med på alla behandlingar läkarbesök kurator besök
Fråga ställ alla möjliga frågor pressa läkaren på svar.
Förstår du inte svaret fråga en gång till låt inte läkarens svar vara svävande.
Och se till att du själv får den hjälp du behöver. Det kommer att hjälp till.
En gång till ställ upp för din närmsta följ med på allt som gör det lättare för den drabbade. Och ställ frågor och se till att ni får svar
Hälsningar från en som gjort denna långa resa Anders Rudert
Dessa kapitel har handlat om den långa vägen genom många års kamp mot cancern.
Från Bröstcancern till skelettcancern. Och alla resor som vi fick göra. Samt hur jag har tagit mig igenom detta.
Samt försöka skriva ner det i ord trotts att jag är dyslektiker. Hoppas ni kan få lite stöd och se att ni inte är ensamma. Och vi kanske har samma tankar.