Cancer walk with me!
Cancer walk with me!
Den första gången jag såg Cancern i vitögat var när jag själv var tonåring - den förändrade mitt liv men jag dog inte så det var ju inte så farligt.
När jag var trettio år jobbade jag 120 timmar i veckan "med IT" , dvs man gick aldrig hem. I en liten tajt grupp slet vi och kämpade och så efter 10 år blev vår kapten, vår chef, ångmaskin och primus motor, sjuk i cancer och dog. Vi jobbade in i det sista och se en människa mer eller mindre dö framför ögonen på en blev en chock som än idag sitter i.
Mamma dog många år senare i en kombination av cancer och andra sjukdomar, då fick jag igen en påminnelse om att Cancern är en livsfarlig följeslagare. Och nu för ett år sedan fick min fru cancer samtidigt som jag också fick en ny variant av cancer och det kändes ju för djävligt som man brukar säga.
Men vad tusan, än så länge håller vi den stången och ger vi oss inte så hoppas jag att den ger sig av och inte kommer tillbaka på många år...
Varma hälsningar
Sten Söderberg, cancerkompis i Stockholm
