Känner också tacksamhet

För 2 veckor sen somnade hon in. Vi har levt med vetskapen i 4,5 år men vi visste inte när. Även om man fått all möjlighet att förbereda sig är det ändå så speciellt när det väl sker.

En obotlig hjärntumör som troligen fanns långt innan vi visste något gav en så långsam utdragen försämring under dessa år. Jag känner just nu att sorgen över frun är en sak och sorgen över våra sista år en helt annan sak.

Det sista åren blev ju inte alls bra men jag kan ändå känns stor tacksamhet över allt vi gjort och fått uppleva tillsammans. Jag går på "rehab" för utmattning pga all support under sjukdomstiden. Jag får bra hjälp men har ingen aning om hur min framtid kommer att bli.

Känner också tacksamhet för att jag är lite äldre (57 år) vi hann med rätt mycket.

Ta hand om er alla anhöriga!

Mikael Eriksson

--------

Vi på Cancerkompisar uppmanar alla anhöriga att kräva att få rehab, om det är möjligt. Att leva nära cancer är en tuff uppgift som många av oss är nybörjare på. Du är inte själv sjuk men lever med sjukdomen.

Vi saknar både kunskap och stöd från samhället och /eller vården. Vi fortsätter vårt arbete med att finnas för en stor och ganska ofta bortglömnd grupp.

Vi vet hur tufft livet blir när någon du älskar är svårt sjuk. Rädslan, maktlösheten och frustrationen. Du ska inte behöva vara ensam om det här. Cancerkompisar hjälper dig att hitta en cancerkompis – någon som upplever eller har upplevt samma sak som du gör nu.  Tillsammans stöttar vi varandra.

Precis som Mikael skriver känner jag också tacskamhet. Tack vare min cancerkompsi Gertrud behöver jag inte vara ensam under min mans sjukdom.

Allt gott!

Inga-Lill Lellky

Grundare av Cancerkompisar