Du är här

Livet fortsätter

02.36 i natt när jag gick över parkeringen, trött och känslomässigt urladdad, färdades mina minnen exakt ett år tillbaks i tiden...

Den natten för ett år sedan gick jag över samma parkering tom och förvirrad i min själ. Tidigare på dagen var jag, vår mamma och Joel, min mellersta son, i Ystad på Hospice för att vara med min bror. När vi kom dit förstod jag att hoppet och bönerna om mirakel, eller åtminstone om mer tid, var långt bortom den verklighet vi just nu levde i. Min bror skulle inte klara kampen länge till. Jag försökte ge honom all min kärlek i ord och kramar, i närhet, sånger och energi. Jag ville ge honom all min kärlek att bära med sig på sin resa till den plats jag kallar himmelen.

Samma dag, alltså den 26 juli 2015, skulle vi ha sommarfest hemma i vår trädgård tillsammans med våra vänner.

Under Morgans sjukdomstid kände jag mig ofta oinformerad om hans sjukdomsläge, likaså vid tidens slut. Jag var ju "bara en syster" till honom och flera personer ansågs juridiskt och relationsmässigt stå närmre honom än jag. Kärlekens band räknas ibland inte... Jag vet vad Hospice är för ett ställe, men ingen hade helt talat om sanningen för mig. I alla fall inte så att jag riktigt var införstådd med den. Inte ens när vi var i Ystad den där söndagen, sa någon fackman till mig att slutet var nära. Att det faktiskt bara var någon timme bort. En tid har jag varit arg för just detta, men jag har också varit och är fortfarande övertygad om att det var så det skulle bli. Jag hade aldrig klarat av att se min älskade lillebror dra sitt sista andetag. Ett sådant minne skulle få mitt eget inre att totalt gå sönder, ett minne jag skulle ha klarat av att leva med resten av mitt liv. Ett liv i dödsångest.

I stället valde min älskade make och jag i samråd med vännerna och med Morgans förståelse att fokusera på de planer som var gjorda. Vi skulle ha vår sommarfest. Medan jag var i Ystad försökte min man förbereda för sällskapet som var på väg hem till oss. Under alla timmar vi var på olika håll höll vi kontakten, jag och min man, vi grät, vi fokuserade, vi levde och vi älskade varandra. Dessa timmar var ett vakum av overklighet. Något jag aldrig tidigare upplevt. Jag tror jag var så nära gränsen mellan liv och död man kan komma.

På kvällen vid 19.00 tiden, låg Morgan där i sin sjukhussäng. Det enda livstecknet som då fanns var det förfärliga rosslandet. Andningen och kampen för livet mot döden. Det var så jävla jobbigt att se och höra honom, fruktansvärt svårt och samtidigt ville jag inte överge honom i hans sista strid. Jag ville inte att han skulle dö, jag kunde inte önska honom att släppa taget eftersom att döden kändes så jävla fel. Han skulle fått utföra och uppleva så mycket mer här på jorden.

Tillsist bestämde jag mig för att jag och Joel skulle åka hem. Jag hade grubblat på tanken redan när vi åkte ner till Ystad. När åker vi hem?

Jag ställde mig vid Morgans högra sida. Jag la min arm om honom. Jag la min mun till hans öra och berättade att jag och Joel skulle åka hem. Att vi hade våra vänner där som väntade på oss. Jag gav honom mina känslor och ord om vår kärlek. Jag berättade hur viktig han var för mig och hur stolt jag var över honom. Jag gav honom mina löften...

Samtidigt som jag pratade till honom och mina tårar föll på hans kind blev hans andning väldigt intensiv. Jag kände att det var så han gav mig all sin kärlek tillbaka. Där och då tog vi vårt avsked och tillsist sa jag; vi ses i morgon...

Jag och Joel grät hela vägen hem från Ystad. När vi kliver av bilen hemma vid möts vi av en stilla sommarkväll. Från vår trädgård hördes varma skratt och livets sorl.

Väl inne föll jag i de allra varmaste av famnar. Vilka vänner jag har ❤️

Efter bara någon timme ringde mamma. Jag förstod och jag rasade. Livets mörker tog plats i min annars regnbågslika värld.

Jag och en av mina finaste vänner satte oss i en taxi till Ystad. Jag ville krama Morgan igen medan han var varm och livet fanns kvar i hans blod. Kvar hemma tog våra vänner hand om min man och han tog hand om dem. Själv upplevde jag min första och kanske enda tur och returresa i natten på den skånska slätten. Det var tyst, oerhört tyst. Mitt liv hade lagt om kurs.

När jag för andra gången den här dagen klev in i min trädgård efter att ha lämnat Ystad bakom mig möttes jag av den absolut finaste stunden som livet just då kunde ge mig. Kvar i vår trädgård satt flera av vännerna. Vi kramades, grät och pratade om livet. Så satt vi länge, från den sena natten och in i den tidiga morgonen. "Love is all you need".

Ganska exakt år senare. I natt när jag gick över parkeringen upplevde jag, genom mina minnen, det dygn jag nyss beskrivit och när jag kröp ner i min säng och inte kunde jag somna summerade jag året som gått. Ett år som lärt mig mer om livet än alla andra år jag lärt mig saker. Ett år av så många insikter. De flesta i vem jag själv är, blir och vill vara. Men också insikt i vem andra är. Jag har upplevt en del svek både stora och små och förlorat relationer jag inte trodde var möjliga i den livssituation vi befinner oss. Några relationer har jag med insiktens hjälp själv valt att lämna, eftersom de faktiskt inte betyder något varken för mig eller för den andra. Visst gör det ont att inse visa saker, men jag har valt att i första hand respektera mig själv och stå för det.

Men jag har framför allt fått uppleva den sanna kärleken av många, många människor både nära, kära och mer avlägsna. Att bli sedd och bekräftad för den Linda jag är och inte den jag enligt andra borde vara. Många nya vänner har tagit plats i mitt liv. På min sommaräng växer en mångfald av blommor, på min nattsvarta himmel lyser varenda stjärna klart och i snön gnistrar de unika kristallerna. Allt detta är jag oerhört tacksam över. Jag tror jag har förstått, att det man sänder ut får man tillbaka. Jag älskar er, ni vet vem ni är ❤️

/Linda